Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Banér. 6. Johan B., fältherre f. 1596. - Banér. 7. Karl Gustafsson B., ämbetsman f. 1598. - Banér. 8. Gustaf Persson B., friherre, krigare och ämbetsman f. 1618. - Banér. 9 Gustaf Adam B., "Dulle-Banér" f. 1624. - Banér. 10. Johan Klasson B. friherre och krigare f. 1659. - Banér. 11. Axel Klasson B., grefve och riksråd f. 1661.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Såsom fältherre utmärkt i synnerhet för rådighet i
faran och af fienden fruktad för de snabba och
oväntade rörelser, med hvilka han öfverraskade
och gäckade sina motståndare, skall B. enligt Gustaf
Adolfs eget omdöme varit den skickligaste bland de
månge utmärkte härförare denne konung bildade.
Ingen hade efter Gustaf Adolfs död hären så i sin
makt som han. Men däruti var han den store
konungen olik, att han lämnade sina soldaters
roflystnad alltför fria tyglar, och han bidrog därigenom
att gifva kriget den förfärliga gestalt, som det äfven
å svenska sidan fick efter Gustaf Adolfs död. Hans
fel som människa voro öfvermod och stark benägenhet
för sinnliga njutningar, hvilken också till sist blef
hans död. – Viktigaste upplysningar om B. vinnas
i hans bref till Axel Oxenstierna (utg. i dennes
skrifter och brefväxling II, VI, 1893) samt hos
Chemnitz, "Der kön. schwedische in Teutschland
beführte krieg".
O. A.*
7. Karl Gustafsson B., den föregåendes
broder, ämbetsman, f. 1598 på Segersjö, i faderns
fängelse, blef 1625 öfverkammarherre och afgick s. å.
såsom legat till Frankrike. 1626 blef han guvernör
i Marienburg och 1628 statssekreterare, sändes såsom
legat s. å. till Danmark och hansestäderna, 1630
till hertig Bogislaw af Pommern samt deltog i
afslutandet af traktaten i Bärwalde 1631. S. å.
förordnades han till vice guvernör i Preussen. Död
i Elbing 1632. Under största delen af Gustaf II
Adolfs deltagande i tyska kriget synes den
maktpåliggande befattningen med härens proviantering
hafva hvilat på B.
C. H. T.
8. Gustaf Persson B., friherre, krigare,
ämbetsman, son till B. 4, f. 1618, var 1648–50
landshöfding på Gottland, blef 1651 friherre och
riksråd samt var 1654–57 landshöfding i Uppland.
B. deltog i Karl Gustafs fälttåg, bl. a. vid
stormningen af Köpenhamn, och blef 1658 general af
kavalleriet. 1663 blef han fältmarskalk och 1664
generalguvernör öfver Skåne, Halland och Bleking,
från hvilken post han återkallades 1669. Då kriget
med Danmark 1674 var öfverhängande, anförtroddes
åt honom försvaret af gränsen mot Norge. B:s
ekonomiska ställning underminerades genom en process om
gårdar med kusinen Gustaf Adam B. och förstördes
alldeles genom reduktionen. Han afled 1689.
9. Gustaf Adam B., son till B. 6, f. 1624,
känd under namnet "Dulle-Banér" (af toll, dull,
tokig), hvilket hans samtid gaf honom för hans
otyglade uppförandes skull. På grund af sin faders
förtjänster blef han grefve 1651, anställdes 1653 som
öfverkammarherre vid Kristinas hof och blef
sedermera öfverste för gardet samt riksstallmästare. Hans
obändiga våldsamhet och fullkomliga brist på
hyfsning gjorde honom emellertid snart omöjlig till
viktigare offentliga värf. Äfven hans enskilda lif var
i hög grad tadelvärdt. Han blef genom sina
galenskaper en visa öfver hela landet och vann sålunda
en ryktbarhet af helt annat slag, än den hans store
fader eger. Tillfälligtvis kom B. att spela en politisk
roll under riksdagen i Uppsala 1675, då han
användes såsom redskap af det parti, som ville störta
rikskansleren (M. G. De la Gardie), ehuru det icke
lyckades däri. Det var nämligen B., som i adelns
sammanträdesrum 13 sept. "hittade" en anonym
och med förvänd stil skrifven sedel, hvari De la
Gardie beskylldes för att ha fällt förgripliga yttranden
om konungens person, en händelse, som bildade
uppslaget till en följd af intriger, hvilka dock alldeles
förfelade sitt syfte. Om B:s misstänkta roll i denna
mystiska sak se O. Varenius, "Högförräderimålet
mot Magnus Gabriel De la Gardie år 1675" (i
"Historiska studier, festskrift tillegnad C. G.
Malmström", 1897). B. beskrifves under de följande
åren som "en högst tvetydig mellanlöpare mellan
Gyllenstierna och De la Gardie". Han dog i
Stockholm 1681 och slöt själf sin grefliga ätt.
(V. S–g.)
10. Johan Klasson B., friherre, krigare,
sonson till B. 4 och son till riksjägmästaren frih.
Klas B., f. 1659 på Lidboholm, Kronobergs län,
tjänade i de kejserliges här i Ungern på 1680-talet och
utmärkte sig vid Neuheusels och Budas eröfring från
turkarna. Såsom major åtföljde B. den kår, som
Sverige 1690 sände holländarna, gick 1692 i fransk
tjänst, hvarunder han såsom generaladjutant deltog
i slaget vid Neerwinden (1693), sedermera i sachsisk
och åter i kejserlig, där han för sin tapperhet vid
Zenta (1697) utnämndes till chef för ett
kavalleriregemente och generalmajor (1698). Efter sin frände
Johan Gabriel B. (se B. 12) blef han 1707 holsteinskt
geheimeråd och arbetade i denna ställning på
främjandet af Sveriges intressen, icke minst genom att
utforska och motarbeta Danmarks anslag mot vårt
land, med sådan hängifvenhet, att Karl XII, hos
hvilken han förut stått i ogunst, 1717 utnämnde
honom till generallöjtnant "för betygadt nit och
trogna tjänster". 1719 blef B. holsteinsk
öfverhofmästare, begaf sig till Sverige och blef en af
holsteinska partiets ifrigaste förkämpar i riksdagen.
1723 tog han afsked ur den holsteinska tjänsten.
Död på Djursholm 1736. B., från hvilken de nu
lefvande medlemmarna af ätten B. härstamma, gjorde
1731 Djursholm till fideikommiss för sina
efterkommande.
C. H. T.
11. Axel Klasson B., sonson till B. 4, grefve,
riksråd, f. 1661, tjänstgjorde först som hofjunkare,
sedan som kammarherre hos riksänkedrottningen
Hedvig Eleonora, blef 1710 landshöfding i Kronobergs
län och förflyttades 1718 i samma egenskap till
Stockholms län. I dec. 1718 inkallades B. af Ulrika
Eleonora i rådet och insattes i juni 1719 i kansliet.
Han blef s. å. upphöjd till grefve (till Åkerö), men
tog aldrig introduktion. Då genom 1720 års
regeringsform riksrådens antal i kansliet inskränktes till ett
utom presidenten, blef B. detta rikskansliråd. I
diplomatiska angelägenheter utmärkte han sig för
mycken försiktighet och slöt sig nära till Horn. Han
och Horn voro de ende, som i rådet röstade emot
Cederhielms äfventyrliga beskickning till Ryssland
1725. B. medverkade äfven kraftigt till Sveriges
anslutning till hannoverska alliansen 1726. År 1731
nedlade han sitt ämbete inom kansliet, och på grund
af ålder och ohälsa uteblef han sedan allt oftare från
rådssammanträdena. Vid 1738–39 års riksdag hörde
han till de riksråd, som af det segrande hattpartiet
utsattes för anmärkningar på grund af obenägenhet
mot Frankrike m. m. Jämte två andra slapp B.
emellertid undan, på grund däraf att de ej varit tillstädes
vid beslutet om att förnya förbundet med Ryssland.
12. Johan Gabriel B., friherre, krigare,
sonsons son till B. 3, son till riksrådet friherre Svante
Svantesson B., f. 1662 i Stockholm, deltog i de
kejserliges krig mot turkarna i Ungern (stormningen
af Buda 1686 och slaget vid Mohács 1687) samt i de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
