Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bank l. Bankanstalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot ränta fruktbargöra skatter, som genom offer,
testamenten o. d. hopats i templen.
Under den kristna tideräkningens första
århundraden gick den i många den "klassiska" forntidens
städer högt utvecklade penninghushållningen och
bankverksamheten mycket tillbaka, men kvarlefde dock
mångenstädes i Syd-Europa, framför allt i
norditalienska städer. Emellertid bildade de i katolska länder
ända till in i den s. k. nyare tiden vanliga
ränteförbuden ett mycket svårt hinder för egentliga bankers
uppkomst och verksamhet – enskilda personer kunde
lättare kringgå sådana förbud. Mot slutet af
medeltiden främjades bankverksamhetens återuppblomstring
af den mycket omfattande mässhandeln på många
platser i södra och mellersta Europa; ännu mer
af den allmännare öfvergång till penninghushållning
och "köphandel" (i st. f. betalningar och
byteshandel "in natura"), som bl. a. blef en följd af den
rikliga tillgången på ädla metaller, i synnerhet silfver,
ganska snart efter Columbus’ "upptäckt" af "den nya
världen"; samt icke minst
genom det bedröfliga
skick, hvari myntväsendet
i de flesta länder ej
mycket senare började komma
genom myntförsämringar
af flere slag, såsom
myntens hastiga nötning (till
följd af dålig
myntteknik), klippning och gång
efter annan, i fiskaliskt
syfte, afsiktligt minskade
halt af ädel metall –
med bibehållande af deras
nominella valör.
I österlandets gamla
kulturländer, långt före
vår tideräknings början
och sedan under den
klassiska forntiden, var det
ej ovanligt, att – till
undvikande af
penningförsändelser, som till följd af transportväsendets
dåliga beskaffenhet, stråtröfveri m. m. ofta voro
högeligen besvärliga, kostsamma och riskabla –
köpman, som på främmande ort sålt varor, lämnade
erhållna penningar till någon känd växlare i utbyte
mot ett bref af denne till affärsvän i eller nära
köpmannens hemort, med uppdrag att till köpmannen
själf eller af honom angifven person utbetala något
visst belopp i där på platsen gällande penningar;
hvarigenom sålunda samtidigt skedde växling eller
utbyte af skilda platsers penning- eller myntsorter.
Sådana betalningsuppdrag kommo väl sedermera
alltjämt här och där till användning äfven i det kristna
Europa, särskildt i sammanhang med den s. k.
mässhandeln. Men det var först inemot medeltidens slut
som man – tidigast i norra Italien – började att
genom speciella, strängare rättsföreskrifter särskilja
växel- eller växlingsbref (it. lettere di cambia) från
andra penninganvisningar. När detta skett, blef
växeldiskontering snart en alltmera omtyckt form af
utlåningsrörelse, först hos privata affärsmän (eller
öppna handelsbolag) utan eller med sedelutgifning,
därnäst hos sedelutgifvande banker (till en början
företrädesvis i England och Skottland). Andra, icke
sedelutgifvande, utan hufvudsakligen på räntebärande
passiv depositionsrörelse baserade lånebanker, hafva
knappast i något land uppkommit, än mindre kunnat
vinna någon afsevärd eller varaktig framgång förrän
i 19:e årh.
De banker, som uppstodo i kristna länder mot slutet
af medeltiden och närmast efter den nyare tidens
början, synas alla hafva varit växel- (eller växlings-),
deposito- och girobanker eller haft till sin enda
erkända uppgift – utom penningväxling, handel med
olika myntsorter o. d. – att emottaga deposita till
förvaring, speciellt penningar på räkning, från
hvilken kunde få verkställas betalningar genom
öfverföring af tillgodohafvande till annan persons räkning
i banken. Sådana voro t. ex. en i Barcelona år 1401
och ett par något senare i Valencia och Saragossa
grundade banker, sannolikt S:t Georgsbanken i Genova
(från 1407; den fanns till långt förut, men blott såsom
en korporation af genovesiska republikens
fordringsegare), säkert Banco di Rialto i Venezia (1587),
banken i Amsterdam (1609) och Hamburg (1619)
 |
| Interiör från "Bank of England" vid midten af 1800-talet. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
