- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
871-872

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Banksia, växtsläkte. - Banksland l. Baringsö - Banks & Sol., förkortn. för Jos. Banks jämte D. Solander. - Banks sund - Banks-öarna - Bankura, distrikt l. hufvudstad i Bengalen. - Ban-kurva - Bankör - Banlieue - Banlinje - Banläge - Banlängd - Banmo, stad i Buma. Se Bhamo. - Banmästare - Bann, flod i Irland. - Bann. 1. Offentliga myndigheter i germanska riken. - Bann. 2. Teologisk bann

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i Europa, hvilket jämte förekomsten af ännu flere
förmodade proteaceer på sin tid ledde till det
antagandet, att den europeiska vegetationen under nämnda
tid hade en fullkomligt nyholländsk prägel. Denna
åsikt har dock i senare tid i väsentlig grad
modifierats, ja det har t. o. m. blifvit ifrågasatt, huruvida
afsedda fossila växter verkligen äro proteaceer.
A. G. N.

Banksland [bä’*ksl*nd] l. Baringsö, den
västligaste stora ön i det amerikanska
nordpolarhafvet, 71° 10’–74° 25’ n. br. Den upptäcktes
af Parry 1819 och undersöktes närmare af Mac
Clure 1850. Ön skiljes från Prins Alberts land genom
Prins af Wales-sundet och från Melville-ön genom
Banks sund.

Banks & Sol., vid botaniska namn förkortning
för Jos. Banks jämte D. Solander.

Banks sund. 1. Sund mellan Tasmanien (Van
Diemens land) och ögruppen Furneaux. – 2. Sund
mellan Banksland och Melville-ön i amerikanska
nordpolarhafvet.

Banks-öarna, några till Nya Hebriderna hörande
öar, mellan 13° 27’ och 13° 49’ s. br. samt 166° 41’
och 167° 40’ ö. lgd. Areal 794 kvkm. 5,000 inv.
De största äro Vanua-Lava (352 kvkm.), med hamnen
Patterson, och Santa Maria l. Gaua-ön (336 kvkm.).

Bankura [ba’*kora’]. 1. Distrikt i divisionen
Bardwan af brittisk-indiska prov. Bengalen. 6,788
kvkm. 1,114,185 inv. (1901). – 2. Hufvudstad i
nämnda distrikt. Omkr. 19,000 inv. (1901).

Ban-kurva, järnv., den krökning, som man vid
anläggning af en järnväg ger banan för att kringgå
ett terränghinder eller för att åt den därpå följande
raka linjen (tangenten) gifva önskad riktning. Ju
större radier, som kunna gifvas åt bankurvorna, dess
bättre för järnvägstrafiken, emedan motståndet mot
tågets framförande ökas, i mån som radien minskas,
hvarjämte rälerna och den rullande materielen slitas
mera vid liten radie. Vid statens järnvägar tillåtes
å öppen linje endast i svåra undantagsfall 300 m.
radie och därunder. Växelkurvor på bangårdar, som
skola passeras af lokomotiv för normal spårvidd, få
icke hafva mindre radie än 240 m. Kurvornas radier
stå äfven i visst förhållande till järnvägens spårvidd,
så att vid mindre spårvidd äfven mindre kurvradier
förekomma. De flesta bankurvor äro cirkulära;
öfvergångskurvor i växlar och å öppen linje mellan
raklinjen och de cirkulära kurvorna med små radier
utläggas dock efter en kubisk parabel.
H. L.

Bankör, den som håller bank i spel.

Banlieue [bãliö], fr., närmaste området kring en
stad; bannmil.

Banlinje, dels den del af en järnväg, som ligger
mellan tvenne stationer (se Bana), dels järnvägens
geometriska midtlinje (se Ban-axel).
H. L.

Banläge (fr. tracé), järnv., en järnvägslinjes
belägenhet i landskapet och terrängen. Man kan skilja
mellan det banläge, som framgår ur
nationalekonomiska grunder, och det som har rent tekniska skäl
för sitt utförande. Det förra öfverväges, utan afseende
å kostnaderna, med hänsyn uteslutande till
samfärdsförhållanden; vid det senare tager man som
hufvudsynpunkt den tekniska möjligheten eller svårigheten
och därvid äfven kostnaden för utförandet. Innan
banläget bestämmes, vägas merendels de ekonomiska
och de tekniska skälen mot hvarandra. I hvarje fall
äro den blifvande banans egenskap af hufvudlinje
eller bilinje samt omfånget och beskaffenheten af den
trafik, som den skall ombesörja, af stort inflytande
på dess läge i terrängen.
H. L.

Banlängd, järnv., den genom mätning utefter
banaxeln erhållna längden af en järnvägs hufvudspår.
I trafikhänseende räknas banlängden från midten af
den ena bangårdens stationshus till midten af
närliggande bangårds stationshus. Tillstötande banas
eller banlinjes längd räknas, om dess förening med
hufvudbanan sker på öppen linje, från
anslutningsväxelns spets.
H. L.

Banmo, stad i Burma. Se Bhamo.

Banmästare, det underbefäl vid en järnväg, som
inom en "afdelning" för befälet närmast under
baningenjören, tillser arbetena samt kontrollerar
banbevakningen och bär ansvaret för de tjänsteplikter,
som i detalj åligga banafdelningen. För banmästare
är i allmänhet bostad, "banmästarestuga", uppförd
vid någon station inom afdelningen.
H. L.

Bann [bä’n], flod i Irland. Den rinner upp i
grefsk. Down, sydöstra delen af prov. Ulster,
genomflyter Lough Neagh, Irlands största insjö, och faller
ut i Atlantiska hafvet, på öns norra kust.

Bann (fr. ban, mlat. bannus l. bannum). 1. I
de germanska riken, som uppstodo genom
folkvandringen, betecknades med bannus de offentliga
myndigheternas, i främsta hand konungens,
förordningsrätt med ty åtföljande straffpåföljd för visad
olydnad. Särskildt användes ordet om konungens
påbud angående den allmänna värnpliktens
fullgörande, det så kallade härbannet, hvarmed äfven
den uppbådade hären betecknades. Genom
feodalismen öfvergick bannrätten till hvarje länsherre, och
i Frankrike hade ända till revolutionen de feodale
godsegarna en mängd monopol, kallade banalités
(t. ex. uteslutande rätt att hålla kvarn, vinpress,
slakthus), som de genom sitt "bann" tillegnat sig
gentemot sina underhafvande. När vasallernas
fejdrätt vid medeltidens slut upphörde, kvarstod dock
under namn af arrièreban deras feodala
krigstjänstskyldighet till konungen såsom högste
länsherre. Sista gångerna den utkräfdes voro 1674 och
1689.
S. F. H. (S. B.)

2. I teologisk mening förstås med bann
(bannlysning, exkommunikation) den
handling af kyrkotukt, hvarigenom en församlingsmedlem
för någon förseelse (villfarande lära, ogudaktigt
lefverne, ohörsamhet mot öfverordnad kyrklig
myndighet) uteslutes ur kyrkans fulla gemenskap. Hos
judarna förekom såsom kyrkligt straff (vanligen för
kränkning af de religiösa bruken eller för otillåtet
umgänge med hedningarna) uteslutning ur synagogan
antingen för viss tid eller för alltid. Ännu under
medeltiden var detta straff fruktadt af judarna; nu
har det förlorat sin kraft. Från judendomen öfvergick
ett dylikt straff till den kristna kyrkan under
åberopande af Kristi egna och apostlarnas ord (Matt.
16: 19; 18: 18; Joh. 20: 23; 2 Kor. 5: 18; 1 Tess.
5: 14; Jak. 5: 16; 1 Joh. 1: 8; 5: 16). I
öfverensstämmelse med deras uppfattning betraktades i den äldsta
kristna kyrkan bannlysningen mindre som ett straff
än såsom ett medel till den felandes förbättring
(poena medicinalis) och till bevarande af
församlingens renhet. Åtskilliga sekter (novatianer och
donatister) påyrkade, att de bannlyste ej skulle få
återupptagas i kyrkans fulla gemenskap; men kyrkan
tillät deras återupptagande efter genomgående af
vissa botöfningsgrader, efter konsilierna i Ancyra 314

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 6 17:52:56 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbb/0470.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free