- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
873-874

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bann. 2. Teologisk bann - Banner, dansk adelsätt. - Banneret, fr., banerherre. - Bannlysning. Se Bann 2. - Bannmil i medeltidens feodalrätt. - Bannock. Se bannockburn. - Bannockburn l. Bannock, skotsk stad i grefskapet Stirling. - Bannrätt. Se Bann 1. - Bannu, distrkt i Punjab - Ban-nät - Baños, badorter i Spanien - Banplan - Banpolis

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och Nicæa 325 fastställda till fyra. Från början gällde
de nämnda botöfningarna äfven sådana förseelser,
som ej väckt offentlig anstöt. Från Leo I:s tid (omkr.
450) förfors offentligen blott med offentliga synder;
i frankiska riket bortföllo öfver hufvud taget de gamla
botformerna. – Redan i fornkyrkan hade man börjat
skilja mellan gröfre och ringare synder; de förra
medförde uteslutning af förut antydt slag, de senare
åtminstone från missa fidelium. Under medeltiden
kvarstod, ehuru de gamla botformerna bortfallit, det
gamla uteslutningsstraffet. Man skilde mellan det
större och det mindre bannet. Det förra, äfven kalladt
anatem (excommunicatio major; jfr Anatem),
innebar fullständig uteslutning från alla kyrkans förmåner
och ansågs, om det ej upphäfdes, medföra ovillkorlig
fördömelse, då utom kyrkan ingen frälsning kunde
gifvas. Det senare (excommunicatio minor) innebar
uteslutning från sakramentens bruk och från kyrkliga
ämbeten. Det större bannet blef i hierarkiens hand
ett fruktansvärdt vapen, i synnerhet som den
världsliga makten gaf eftertryck åt kyrkans domar;
kejsarna Fredrik II och Henrik VII påbjödo (1213,
1219 och 1230), att den bannlyste skulle förklaras i
riksakt (se Akt). Därigenom utestängdes han från
allt umgänge med, från all hjälp och allt medlidande
af sina medmänniskor. Gregorius VII förklarade
undersåtarna lösta från sin lydnadsplikt till en
bannlyst furste. Katten att bannlysa tillkom inom stiftet
biskopen, inom hela kyrkan påfven. – Efter
påfvemaktens nederlag i striden med Filip den sköne
(början af 1300-talet) förlorade emellertid
bannlysningen alltmera sin kraft; på reformationstiden
uppväckte den åtminstone i Tyskland mera harm eller
åtlöje än fruktan. Än mera gäller detta om nyare
tider, då bannlysningen funnit en allt sparsammare
användning.

De lutherska kyrkorna upptogo i dess
förreformatoriska form det mindre, men ej det större bannet;
det mindre bannet skulle påläggas af
församlingsprästen. Det, som inom de lutherska kyrkorna kallas
det större bannet (= uteslutning från all kyrklig
gemenskap utom åhörande af predikningar), har väl
åtskilligt, som påminner om det större bannet i dess
förreformatoriska form, men är ej identiskt därmed.
I fråga om båda bannformerna fasthölls inom
lutherska kyrkan strängt deras karaktär af poena
medicinalis. I praxis försvann det större bannet redan på
1600-talet.

Om bannet enligt svensk kyrkorätt se
Kyrkotukt. Litt.: Hinschius, "Kirchenrecht" §§ 243–
297, Kober, "Der kirchenbann" (1857), och Fessler
"Der kirchenbann und seine folgen" (1862). Jfr
Interdikt.
E. J. Ö. (T. H–r.)

Banner, dansk adelsätt, som man icke med säkerhet
känner tidigare än från 1300-talet, ehuru den enligt
en obestyrkt sägen skulle leda sitt ursprung och sitt
namn från den Tymme Själlandsfar, som under Knut
den stores krig i England en gång, då härens baner
gått förloradt, lyfte upp en bokgren i stället och
därmed samlade hären till ny strid och seger. Ättens
märkligaste man var Erik Eriksön B., f. 1481,
d. 1554, som egde flera stora gods i norra Jylland
och sedan 1517 var lensmand på Kalö. Hos honom
lämnades 1518 Gustaf Vasa i förvar, och efter dennes
flykt till Lybeck 1519 måste han till konung Kristian
II utbetala 1,600 gyllen (8,000 tunnor rågs värde)
i plikt. Han sökte sedermera förgäfves utkräfva denna
summa af Gustaf. Likväl sträfvade han 1522 att
upprätthålla Kristians sjunkande välde, men gick
öfver till Fredrik I följande år. Han slöt sig tidigt
till reformationen och var ifrigt verksam för dess
bästa; 1534 var han en af den jylländska adelns
ledare både mot de upproriske bönderna och vid
Kristian III:s val till konung. Han blef 1541
riksmarsk, anförde 1542 de danska hjälptrupperna i
dackefejden och användes senare i en viktig
beskickning till Tyskland. 1713 dog den siste manlige
ättling, som bar namnet B. En annan gren kallade sig
däremot Höeg. Äfven denna är nu utdöd i
Danmark. Jfr "Dansk adelsaarbog" (1885).
E. Ebg.

Banneret [bannrä], fr., banerherre.

Bannlysning. Se Bann 2.

Bannmil kallades i medeltidens feodalrätt den
omkrets, inom hvilken de genom bannrätten skapade
monopolen gällde (se Bann 1). Ej blott feodala
herrar, utan äfven städer hade bannrätt, och särskildt
användes ordet bannmil för att beteckna det område
kring en stad, inom hvilket stadens borgare hade
genom bannrätten skapade monopol på handel och
vissa andra näringar. Dessa monopol hafva efter
hand under 1800-talet blifvit afskaffade i de flesta
tyska stater, och från 1 jan, 1873 är bannrätten
helt och hållet upphäfd i Tyska riket. I
Frankrike, där bannmilen kallas banlieue, blef den,
liksom andra feodalkvarlefvor, afskaffad genom
revolutionen.
S. F. H. (S. B.)

Bannock [bä’n*k]. Se Bannockburn.

Bannockburn [bä’n*kb*n] l. Bannock, stad
i skottska grefskapet Stirling, historiskt bekant såväl
genom slaget mellan Edvard II och Robert Bruce
(24 juni 1314) som ock genom striden mellan Jakob
III och hans upproriske undersåtar (1488).

Bannrätt. Se Bann 1.

Bannu [bäno’], distrikt i brittisk-indiska prov.
Punjab, div. Derajat, på båda sidor om Indus, som
där i hela sin längd är segelbar för de inföddes båtar.
Omkr. 10,000 kvkm. 403,072 inv. (1901), de fleste
muhammedaner och 60 kristna. Landet är
fruktbart, tack vare en mängd kanaler från Indus.
Den liknämnda hufvudstaden med omkr. 6,000 inv.
kallas äfven Edwardesabad och
Dhulipnagar.

Ban-nät, järnv., sammanfattningen af alla de med
hvarandra i förbindelse stående järnvägslinjer, som
tillhöra ett visst område, en stat, ett bolag o. s. v.
Däraf benämningarna statsbanenätet, nordbanenätet,
sachsiska nätet o. s. v.
H. L.

Baños [ba’njås], sp., "bad", i spanska länder
namn på åtskilliga badorter. Däribland märkes B.
i provinsen Cáceres, s. v. om staden Béjar, i
Ambroz’ högdal, stundom kalladt B. de Béjar.
Svafvelkällor (42° C.). 1,807 inv. (1900).

Banplan, det plan, hvari en kropp rör sig; järnv.,
banvallens öfre yta, hvarå spårets bäddningsmaterial
(ballasten) utbredes.
H. L.

Banpolis, järnv., polisman, som för den allmänna
ordningens öfvervakande brukar anställas vid sådan
större landtstation, där trafiken är af stor
omfattning och närliggande samhälle icke håller poliskår.
Inom järnvägsverket själf hafva å station
stationsföreståndare, å linjen banmästare och å tåg
tågbefälhafvare (1:e konduktören) samt naturligen äfven
dessas förmän polismans myndighet, i hvad det
gäller att tillse att trafikanter och allmänheten


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:55 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbb/0471.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free