Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barbès, Armand, fransk revolitionsman, f. 1809 på ön Guadeloupe. - Barbet de Jouy, Joseph Henri.fransk konstkritiker. - Barbett, kanonbank - Berbett-torn. - Barbett-torn. Se Barbett. - Barbey, Édouard Polydore Isaac,fransk politiker. - Barbey d'Aurevilly, Jules Amédée, fransk skriftställare - Barbi, Alice, italiensk sångerska - Barbier. 1. Antoine Alexandre B., fransk biograf - Barbier. Henri Auguste B., fransk satiriker - Barbier. Paul Jules B., fransk teaterförfattare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Paris för att studera juridik. Där fördes han
af sina republikanska böjelser in i flere hemliga
sällskap och blef tvenne gånger (1834 och 1836) dömd
till fängelse. Efter upprorsförsöket i maj 1839 blef
B., såsom en af hufvudledarna, dömd till döden af
pärskammaren, men af konungen på Victor Hugos
förbön benådad med lifstidsfängelse.
Februari-revolutionen 1848 återgaf honom friheten, och han blef
nu guvernör öfver Luxembourg-palatset, öfverste för
en legion af det parisiska nationalgardet och medlem
af nationalförsamlingen. I förening med Blanqui och
Raspail gjorde han 15 maj 1848 ett försök att spränga
nationalförsamlingen och bilda en ny, radikal
styrelse. Detta misslyckades, och B. dömdes till
deportation för lifstid. Straffet förvandlades till fängelse å
ön Belle-île (vid Bretagnes kust), där han satt till
1854, då Napoleon III skänkte honom friheten. Han
ville dock ej mottaga den kejserliga nåden, utan
begaf sig till Paris för att protestera och åter ställa
sig inför rätta. Då emellertid ingen där brydde sig
om honom, reste han till Holland. Någon tid
därefter begaf han sig till Spanien och sedan åter till
Holland. Han afled i Haag 1870. B. var en af det
republikanska partiets mest exalterade, men också
oegennyttigaste män.
E. W.
Barbet de Jouy [barbe d* *oi], Joseph Henri,
fransk konstkritiker, f. 1812, d. 1896, var länge
konservator vid Louvrens konstsamlingar och 1879
–81 intendent öfver de franska nationalmuséerna.
Skr.: Les gemmes et joyaux de la couronne (1865)
m. fl.
Barbett (fr. barbette), kanonbank. –
Barbett-torn, ett fast pansartorn, som innesluter
kanonlavettage och täckes af en vändskifva, på hvilken
en eller två svåra kanoner hvila. Dessa kanoner ligga
således i allmänhet alldeles blottade, men deras bakre
delar nedsänkas i tornet, då laddning skall ske.
Kanonbetjäningarna äro följaktligen städse skyddade
af tornpansaret. Barbett-torn användas icke på
nyare örlogsfartyg, men förekomma på en del äldre.
Å svenska flottans fartyg finnas icke några sådana
torn. Halfbarbett l. halfbarbett-torn
kallas ett barbett-torn, hvars kanoner skyddas af en
på lavettaget eller vändskifvan hvilande pansarsköld
eller pansarkåpa. Jfr Pansarfartyg.
H. W–l.
Barbett-torn. Se Barbett.
Barbey [barbä], Édouard Polydore
Isaac, fransk politiker, f. 1831 i Béziers, dep.
Hérault, ingick 1847 vid flottan, där han 1861 blef
skeppslöjtnant, deltog med synnerlig utmärkelse i
krigen på Krim och i Kina, men lämnade tjänsten
1862 och egnade sig åt skötseln af sin faders gods
och industriella företag i departementet Tarn. Vid
krigsutbrottet 1870 återgick han i tjänst och deltog
i försvaret af Paris under belägringen. 1882 valde
republikanerna i Tarn honom till ledamot af senaten,
där han blef en af sekreterarna och 1904 en af
vicepresidenterna. B. var marinminister i Rouviers
kabinett maj–dec. 1887 samt i Tirards och Freycinets
kabinett nov. 1889–febr. 1892.
Barbey d’Aurevilly [barbä dårviji], Jules
Amédée, fransk skriftställare, f. 1808, d. 1889,
arbetade i landsortstidningar till 1851 och skref från
nämnda år i Paris-tidningen "Pays" litterära
artiklar med konstlad, på en gång våldsam och
raffinerad stil, personligt fejdlysten ton och
klerikal-monarkisk åskådning. Han var med och uppsatte
"Réveil" 1858 samt arbetade därefter i "Gaulois"
m. fl. tidningar. Bland hans skrifter må nämnas
L’ensorcelée (1854; 4:e uppl. 1879), om chouanerna
i Normandie, ett af B:s mest kännetecknande arbeten,
Dix-neuvième siècle, les hommcs et les oeuvres (10
bd, 1861–95), Un prêtre marié (1864; 4:e uppl.
1882) och Les diaboliques (1874; ny uppl. 1883),
hvilken novellsamling beslagtogs såsom omoralisk. I
afseende på estetiska åsikter tillhörde B. på äldre
dagar "dekadenternas" grupp och gäller som en af
symbolismens grundläggare. Katolskt fromleri var hos
honom på egendomligt sätt blandadt med
sprättaktighet och en i grunden oskadlig satanism. Saml.
skr. 1888 ff. Biogr. af Buet (1891) och Grelé (1902).
Jfr ock uppsats af Ola Hansson i Finsk tidskr. 1895.
Barbi, Alice, italiensk sångerska, f. 1861, elev
af Zamboni, uppträdde 1880 på en hofkonsert i Rom
med sådan framgång, att hon beslöt företaga
konstresor. I Österrike, Tyskland, Ryssland, Frankrike
och Danmark har hon sedan skördat triumfer genom
sin sympatiska mezzosopran, intelligent och känsligt
föredrag samt ovanlig förmåga att sätta sig in i
olika tiders musikstilar.
A. L.
Barbier [barbie]. 1. Antoine Alexandre
B., fransk bibliograf, f. 1765, d. 1825, var först
pastor, men nedlade sitt ämbete 1793. Medlem af
kommissionen för konster och vetenskaper 1794,
räddade B. en mängd litterära dokument och arbeten
från förstörelse under revolutionen. Han blef
bibliotekarie hos direktoriet samt därefter hos Napoleon och
Ludvig XVIII och upprättade viktiga katalogiska
arbeten. B. utgaf bl. a. Dictionnaire des ouvrages
anonymes et pseudonymes, publiés en français (1806
–08; 3:e uppl. 1872).
2. Henri Auguste B., fransk satiriker, f.
1805 i Paris, d. 1882 i Nizza, blef efter
julirevolutionen beryktad för sina i "Revue de Paris" intagna
dikter, i hvilka han gisslade sedernas förfall och
andra tidens svagheter. Dessa energiska och
lidelsefulla satirer utkommo 1830–31 under den
gemensamma titeln Iambes (senaste uppl. 1898). Il pianto
(1833) skildrar Italiens politiska förnedringstillstånd
och Lazare (1837) eländet bland det engelska
proletariatet. B:s senare skaldestycken mottogos med
köld och öfvade intet inflytande. 1869 invaldes han
i Franska akademien.
3. Paul Jules B., fransk teaterförfattare,
f. 1825 i Paris, d. 1901 därst., författade – oftast i
medarbetarskap med Michel Carré – en mängd
dramer, lustspel och vådeviller, däribland Les
marionnettes du docteur (1852; "Doktorns marionetter",
1853) och Cora ou l’esclavage (1861; "Cora eller
slafveriet", 1862) samt vidare ett stort antal libretter
till operor, som tonsattes af olika kompositörer. För
Gounod skrefvo B. och Carré sålunda operatexterna
Faust (1859; öfv. 1862), Philémon et Baucis (1860;
"Filemon och Baucis", 1879), Roméo et Juliette
(1867; "Romeo och Julia", 1868), Polyeucte (1878)
m. fl., för Thomas bl. a. Mignon (1866; öfv. 1873)
och Hamlet (1868), för Meyerbeer Le pardon de
Ploërmel (1859; "Dinorah", 1870), för Massé Les
noces de Jeannette (1853; "Jeannettes bröllop",
1855) och Paul et Virginie (1876; "Paul och
Virginie", 1886) m. fl., för Rubinstein Néron (1884),
för Offenbach Les contes d’Hoffmann (1881;
"Hoffmanns äfventyr", s. å.). Ensam skref B. versdramat
Jeanne d’Arc (1873), med körer och annan musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
