- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
909-910

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barclay de Tolly, Mikael, rysk fältmarskalk - Barco, slott i Treviso. - Bar-Cochba, judisk härförare. Se Bar-Kochba. - Bard, by i italienska prov. Torino. - Bard (ty.). Se Bart. - Bard, skald och sångare hos de keltiska folken.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

–12 tusen man ett äventyrligt tåg öfver Kvarken
till Umeå, hvilket han intog och behöll till månadens
slut, då han till följd af en på Åland afslutad
konvention utrymde staden och återtågade öfver isen.
För detta tåg utnämnd till general och chef för hela
ryska armén i Finland, blef B. efter freden i
Fredrikshamn s. å. Finlands generalguvernör och förste
ordförande i den då inrättade regerings-konseljen
(sedermera "senaten") för Finland. Redan 1810 blef han
dock krigsminister i Ryssland och deltog sedermera
i krigen mot Napoleon, tidtals såsom chef för hela
ryska armén och delar af de allierades härar. Efter
slaget vid Leipzig blef han grefve, efter intagandet
af Paris fältmarskalk och efter slaget vid Waterloo
furste. Han afled 1818 i Insterburg, nära
Königsberg.
V.*

Barco, slott i italienska prov. Treviso. Se Asolo.

Bar-Cochba, judisk härförare. Se Bar-Kochba.

Barcoo [baku’]. Se Cooper creek.

Bard (it. Bardo), by i italienska prov. Torino, vid
utgången ur Aostadalen och vid järnvägen Chivasso
–Aosta, 311 m. ö. h. Därinvid ligger på en isolerad
klippa, 391 m. öfver hafvet, den ryktbara
bergfästningen B., som, enligt sagan byggd af Hannibal,
behärskar vägen från Stora och Lilla S:t Bernhard
ned på Piemonts slätt. Där uppehöll i maj 1800 en
österrikisk besättning af 400 man i 8 dagars tid den
franska armén efter öfvergången öfver Stora S:t
Bernhard, tills det lyckades Napoleon att på en
bergsstig kringgå fästet. Detta förstördes af fransmännen,
men 1825 lät konung Karl Albert uppföra ett starkt
kassematteradt verk, som sedan ytterligare förstärkts,
hvarjämte tre detacherade batterier anlagts.

Bard (ty. bart). Se Bart.

Bard (kelt. bardas), skald och sångare hos de
keltiska folken. Barderna utgjorde jämte druider och
vates en af klasserna i den keltiska prästhierarkien.
Deras hufvudsakliga uppgift bestod i att besjunga sin
herres bragder och i genealogiska kväden framhålla
hans ädla och helst mytologiska ursprung. Äfven
författade de smädesånger. Deras ställning påminner
således i mycket om de angelsaxiske scopen och de
isländske skalderna. De ackompanjerade sig på
ett slags lyra (crotta). För öfrigt växla deras öde
och betydelse hos de olika keltiska folken. I Gallien,
hvarest adeln hastigt öfvergaf sitt modersmål och
latiniserades, försvunno barderna tidigt, senast under
1:a årh. e. Kr.

På de brittiska öarna fortlefde bardskapet längst.
Hos irerna återfinna vi samma tre klasser af ordets
män som hos gallerna, men här nedsjunker barden
till att endast vara en sångare, i det han endast
föredrager, hvad en annan författat. Bärarna af den
iriska andliga kulturen äro nämligen vates, här
kallade filed, hvilka, särskildt sedan de efter
kristendomens införande äfven krossat druiderna, intogo en
härskande ställning. Jämte det att de bevarade den
gammaliriska litteraturen, lagkunnigheten,
trolldomskonsten o. s. v., antogo de småningom äfven
kristendomen, och filedskolorna voro redan på 500-talet
e. Kr. bärarna af både den nya och den gamla
bildningen.

Den största betydelsen och den rikaste
utbildningen erhöll emellertid bardväsendet i
Stor-Britannien. Barderna öfverlefde där både den romerska
eröfringen och den angelsaxiska invasionen under
400-talet. Deras hufvudtillhåll var vid de små
furstehofven i Wales. De åtnjöto där mycket stort anseende
och hade åtskilliga rättigheter (skattefri jord, plats
vid konungens bord, fri häst och beklädnad, rika
skänker etc.). Den walesiska diktningen, som således
är utbildad af barderna, består dels i lyriska sånger,
af hvilka åtskilliga bevarats till våra dagar i
manuskript från 1100-talet och senare, dels uti
hjältedikter på prosa, de s. k. mabinogi (plur. mabinogion);
en dylik samling i manuskript från 1300-talet finnes
bevarad. Åtskilliga af dessa sagor handla om konung
Artur och riddarna af runda bordet. Huruvida de
äro bearbetningar af franska Artursromaner (s. k.
romans bretons) eller dessa senare gå tillbaka till
de walesiska är en ännu öppen fråga. Den walesiska
barddiktningen på vers och prosa blomstrade under
1100-talet.

Efter Wales’ eröfring
af Edvard I år 1284 var
det slut med bardernas
diktning; någon
särskild förföljelse af denne
konung, såsom ofta
uppgifves, voro de
emellertid icke utsatta för.
Deras poetiska
täflingslekar (s. k. eisteddfan),
liknande dem, som
öfverallt kommo i bruk
mot slutet af
medeltiden, lära fortsatts
ända fram till drottning
Elisabets dagar. Dessa
täflingar har man i våra
dagar sökt återupplifva,

illustration placeholder
Irländsk bard och hans elev.


men utan större framgång. Barderna sjönko
småningom i anseende, och under 1700-talet voro de
endast ett slags kringströfvande tiggare, ofta blinda,
som sjöngo för brödet.

Äfven en annan grupp af dessa barder ha
säkerligen spelat en mycket stor roll i litteraturens
utveckling. Det är nämligen barderna i Armorica, det nuv.
Bretagne. När angelsaxarna på 400-talet inbröto i
Stor-Britannien, flydde nämligen en stor mängd
kelter öfver kanalen och slogo sig ned i Armorica
hos sina galliske stamförvanter. Med dem följde
många barder, hvilka snart äfven förvärfvade ett
visst rykte hos fransmännen i de angränsande
landskapen. Säkert är i hvarje fall, att de franske
författarna såväl af "lais bretons" som af
Artursromaner ständigt citera såsom sina källor bretagnarna,
hvarmed måste förstås barderna från Armorica, ej
de ifrån Stor-Britannien. Säkerligen är det därför
dessa armorikanske barder, som fört de ursprungligen
walesiska Artursagorna till fransmännen, hos hvilka
dessa keltiska motiv erhöllo sin högsta konstnärliga
utbildning. Jfr Artur-sagan och
Bretonska sagokretsen.

I nyare tid, sedan slutet af 1700-talet, har
bardnamnet åter kommit till heders, särskildt i högre stil.
Detta sammanhänger med den hänförelse, som
öfverallt mötte Macphersons dikter, hvilka falskligen
utgåfvos vara författade af barden Ossian, som skulle
lefvat på 300-talet e. Kr. I synnerhet Klopstock
och hans skola drefvo med djupt allvar denna
barddiktning, i hvilken de sökte återuppväcka den
germanska forntiden. Rörelsen spridde sig sedan
äfven till Skandinavien, då under Napoleonskrigen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 10 02:25:39 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbb/0489.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free