Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bariumkarbonat - Bariumklorat - Bariumklorid. Se Barium. - Bariumkromat - Bariumoxid. Se Barium - Bariumplatocyanur. Se Barium. - Bariumsalter. Se Barium. - Bariumsulfat. Se Barium. - Bariumsuperoxid. se Barium. - Barjaktar, slavisk militärtitel - Barjatinski, Aleksander Ivanovitj, rysk fältherre - Barjesus, kallad Elymas, judisk trollkarl. - Bark. 1. Botaniskt - Bark. 2. Skogsvård. - Bark. 3. Fig. - Bark, sjöv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tills vidare ganska sällsynta; 1–2 gram kunna
medföra döden; denna kan efter stor dos inträda
redan på 2 timmar, vanligen efter 1–2 dygn.
Symtomen äro häftig retning redan i munnen, starka
kräkningar och diarré samt raskt inträdande allmän
förlamning, vanligen utan konvulsioner. Sådana
förekomma mer hos vissa djur, som tillika af
bariumsalter påverkas i samma riktning som af det bekanta
hjärtmedlet digitalis (se d. o.).
Bariumföreningarna hafva numera ingen betydelse som
läkemedel. Motgift vid bariumförgiftning är bl. a.
särskildt natriumsulfat.
C. G. S.
Barium-dioxid. Se Barium.
Bariumkarbonat, kem., kolsyradt barium.
Bariumklorat, kem. tekn., klorsyradt barium, ett
salt, som bildar färglösa, prismatiska kristaller, som
häftigt explodera vid slag samt äro lätt lösliga i
vatten och mycket giftiga. Det användes i
fyrverkerikonsten till åstadkommande af gröna
bengaliska eldar.
Bariumklorid, kem. Se Barium.
Bariumkromat, kem. tekn., kromsyradt barium,
en vackert gul målarefärg, äfven kallad barytgult
och gul ultramarin.
Bariumoxid, kem. Se Barium.
Bariumplatocyanur, kem. Se Barium.
Bariumsalter, kem. Se Barium.
Bariumsulfat, kem. Se Barium.
Bariumsuperoxid, kem. Se Barium.
Barjaktar (slaviskt lånord), "fanbärare",
militärisk titel i Serbien, Bulgarien och Montenegro.
Barjatinski, Aleksander Ivanovitj,
furste, rysk fältherre, f. 1814, härstammade från
de gamle suveräne furstarna af Tjernigov, hvilka
ledde sina anor från Rurik, och uppfostrades
tillsammans med tronföljaren, sedermera kejsar
Alexander II. Som militär gick B. snart till Kaukasus, där
han under striderna med bergfolken vann hastig
befordran (generallöjtnant 1852). 6 sept. 1859 stormade
han Sjamyls bergfäste Gunib och tog Sjamyl själf
till fånga. För denna bragd utnämndes B. till
fältmarskalk. 1862 måste han till följd af försvagad
hälsa af gå från befälet i Kaukasus, hvarefter han
mest vistades på resor i utlandet eller på sina gods
i Polen. Död i Genève 1879.
Barjesus, kallad Elymas, en judisk trollkarl
och falsk profet, som af aposteln Paulus enl. Ap. G.
13: 11 blef slagen med blindhet, när han sökte
hindra honom att omvända den romerske
landshöfdingen Sergius.
Bar Jusuf-kanalen. Se Egypten.
Bark (lat. cortex). 1. Bot. I allmänhet det yttre
omhöljet kring trädens stammar och förgreningar.
Bark i denna vidare betydelse innehåller en mängd
till anlag och utveckling skilda väfnader. Ett
tvärsnitt genom ett ungt årsskott af ett träd visar vid
förstoring ungefär följande byggnad. Ytterst
begränsas stammen af en ofta tjockväggig hudväfnad,
epidemis; i midten urskiljer man en ledningsväfnad
af kärlknippen och kringliggande tunnväggiga celler,
tillsammans bildande en s. k. centralcylinder. Mellan
denna och epidermis finnes en bark, bestående af
tunnväggiga, oftast klorofyllförande celler (den
primära barken). Nästa år bildas mellan och inom
kärlknippena en tillväxtzon (kambium), genom hvars
verksamhet dessa tilltaga i mäktighet inåt och utåt:
stammen förtjockas. Häraf följer att de utanför
liggande väfnaderna i hög grad sträckas i tangential
riktning. Den ursprungliga hudväfnaden brister
slutligen och ersattes af en ny hudväfnad, kork, som ofta
anlägges djupt in i den primära barken. All väfnad,
som ligger utanför korkskiktet, afstänges från
tillförsel inifrån af vatten och näring, den dör alltså
och antager ofta därvid den bruna färg, som är så
karakteristisk för en hel del fällbark. Genom det
ofvannämnda kambiets verksamhet tilltaga
kärlknippenas ursprungliga silrörsdelar i mäktighet;
samtidigt bildas som en direkt fortsättning af vedens
märgstrålar (se Kärlsträng och
Ledningsväfnad) i och mellan silrörsknippena rader af
parenkymceller, som omedelbart sluta sig till den
s. k. primära barken. Sammanfattningen af dessa
sekundärt bildade silrörselement och mellanliggande
parenkym-(märgstråls-)celler har ofta betecknats med
uttrycket sekundär bark.
Bark i den först nämnda, vidare betydelsen skulle
alltså vara sammanfattningen af alla väfnader utanför
tillväxtzonen (kambiet, "safven"), d. v. s. primär
bark, sekundär bark och kork. Man brukar äfven
skilja på innerbark, mellanbark och ytterbark.
Innerbarken skulle då utgöras af den del af kärlknippena,
som ligger utanför kambiet, d. v. s. leptomet eller
silrörsdelen; mellanbarken är all lefvande väfnad
utanför innerbarken; ytterbarken är korkskiktet med
utanför liggande döda väfnadspartier. Jfr
Fällbark och Kork.
G. O. R.
2. Skogsv. Trädens bark har en mångsidig
användning. På grund af sin skyddande förmåga
att utestänga väta och kyla användes den, kanske
oftast björkens näfver, till taktäckning, bärkorgar
("kuntar"), skosulor, bikupor m. m. De olika
trädarterna hafva i allmänhet olika tjock bark. De arter,
som helst utvälja mera fuktiga lägen, hafva tunnare
bark än de, som lefva på torrare och sandig mark.
Barken bekläder sig där, för att hindra
vattenutdunstningen från träden, med ett tjockt lager af kork,
som t. ex. hos korkeken eller korkalmen kan vara
1 decimeter. Tallen har på heden alltid tjockare
bark än å bättre och fuktigare jordmån. Vid
brösthöjd (1,3 m.) har den i regel dubbelt så tjock bark
– i medeltal omkr. 18 mm. på hvarje stamsida och
tjockare hos de gröfre och härskande träden inom
skogsbestånden än hos de mellanstående – som
granen, under det denna högre uppåt stammen, t. ex.
6 m., har fullt lika tjock bark som tallen, eller
omkr. 6 mm. Den stora halt af garfsyra, som
finnes i flera trädslags bark, är orsaken till dess
användning till garfning. Glansbarken hos yngre
ekar anses vara den bästa och innehåller 16–20
proc. garfsyra, bark af gammal ek rensad 8–10
proc., orensad 5–8 proc., granbark 8 proc.,
rönnbark 12 proc., sälgbark 10 proc. o. s. v. Barken
innehåller äfven flera färgämnen. Albark färgar
svart, vildapel och berberis gult o. s. v. I medicinen
användes barkextrakt af brakved m. fl.
F. L.
3. Fig. Det yttre lagret af någonting. Sålunda
talas om hjärnans bark, en benpipas bark.
Bark, sjöv. 1. En segelbåt med två master, hvilka
hvardera föra ett segel, som till formen är en
sammansättning af loggert- och latinsegel. Det fästes
upptill vid ett s. k. spri eller rå. Det aktre seglet,
som är störst, kallas stor-segel och föres på
högra sidan af masten; det främre kallas fock och
föres på vänstra sidan. Denna tackling begagnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
