Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barrios, Justo Rufino, president i republiken Guatemala - Barrique, franskt vinmått - Barrister, engelsk juristtitel - Barriär - Barriär-platser - Barriär-ref - Barriär-traktat - Barrlind. Se Idegran. - Barrois, franskt landskap. - Barros, João de, portugisisk häfdatecknare - Barrot. Camille Hyacinthe Odilon, fransk advokat och statsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framkallades af hans försök att med våld genomföra sina
föreningsplaner (se därom Guatemala), stupade
B. vid eröfringen af staden Chelchuapa i Salvador
(2 apr. 1885). B., som var af blandad spansk och
indiansk härkomst, hade genom sin hänsynslöshet
skaffat sig många fiender och utsattes två gånger
(1877 och 1884) för mordförsök. Han tyckes emellertid
ha egt verklig statsmannabegåfning och var
troligen ej en så blodtörstig tyrann, som hans hätske
motståndare sökte göra troligt.
V. S–g.
Barrique [-ri’kk], fr. ("fat", "oxhufvud"), ett
föråldradt franskt vinmått, i Bordeaux = 228 l.
(bordelaise; faktiskt är denna dock vanligen
= blott 225 l.), i Marseille = 224 l., på
Martinique = 186,2 l.
Barrister [bä’rist*], i England benämning på
jurist, som har rättighet att föra andras talan inför
de engelska öfverrätterna (superior courts). Hvarje
barrister måste vara medlem af något af de fyra
engelska juristkollegierna i London, de s. k. "inns
of court", näml. Lincoln’s inn, Inner temple, Middle
temple och Gray’s inn.
Barriär (af fr. barrière), starkt räcke vid
väg- eller brokant; bröstvärn, skrank.
Barriär-platser, fästen i Belgien, på gränsen mot
Frankrike. Jfr Barriär-traktat.
Barriär-ref, geol., kallas sådana korallbankar
eller korallref, som likt en vall (barriär) fortlöpa
utanför kusterna af flera bland de tropiska hafvens
öar och fastland, lämnande mellan sig och stranden
en mer eller mindre bred lagun af grundare vatten.
Barriär-refvet utanför Nya Kaledonien är 600 km.
långt, och utmed nordöstra kusten af Australien
förekommer ett dylikt med nära 3 gånger så
lång sträckning på 30–45 km. afstånd från land.
Mindre öar äro ofta nästan alldeles omslutna af
barriär-ref.
E. E.
Barriär-traktat. 1697 fingo Nederländerna genom
en traktat med Spanien rättighet att till sin
framtida säkerhet besätta en gräns-barriär, bestående af
de flesta fasta platserna i spanska Nederländerna,
nämligen städerna Tournai, Ypres, Menin, Furnes,
Warneton, Werwick, Comines och fortet Knock.
Denna "barriär-traktat" fick sin bekräftelse genom
en ny sådan med samma innehåll af 9 okt. 1709
mellan Nederländerna och England. Traktaten blef
sedermera ändrad genom nya fördrag af 1713 mellan
Nederländerna och Frankrike och 1715 mellan
Nederländerna och kejsaren. Enligt det senare egde
Nederländerna att i sju s. k. barriär-platser ensamt hålla
besättning och att tillsammans med Österrike (som
nu kommit i besittning af spanska Nederländerna)
hålla två sådana fästen besatta. Österrike erlade
dessutom till Nederländerna en årlig summa till deras
underhåll. Under österrikiska tronföljdskriget blefvo
de eröfrade af fransmännen och till största delen
slopade. Barriär-traktaten iakttogs ej sedermera och
upphäfdes egenmäktigt 1781 af kejsar Josef II,
hvarefter generalstaterna 1785 afstodo sin
ockupationsrätt af dessa platser. I Paris-freden 1815 måste
Frankrike betala en betydlig summa till
barriärplatsernas återställande för konungariket Nederländernas
räkning. Efter 1830 års händelser tillföllo de
allesammans det nya konungariket Belgien.
(E. A–t.)
Barrlind, bot. Se Idegran.
Barrois [bar*a’], franskt landskap. Se Bar.
Barros, João de, portugisisk häfdatecknare,
f. 1496, d. 1570, utnämndes af konung Johan III
till guvernör i Guinea samt 1533 till skattmästare
och generalagent för Indien. B:s viktigaste arbete
är hans stora indiska historia, hvilken förskaffade
honom tillnamnet "den portugisiske Livius". Dess
3 första band ("dekader") utkommo under titeln
Asia 1552–63, den i manuskript efterlämnade 4:e
dekaden utgafs 1615 af J. B. Lavanha. Diogo do
Couto skref en fortsättning (dek. 5–12, 1602–45),
och hela verket (24 bd) utgafs 1778–88. I utdrag
finnes arbetet öfversatt på tyska (af Soltau, 5 bd,
1821). Det skildrar utförligt portugisernas
upptäckter och eröfringar i Ostindien. – B. skref äfven
en på sin tid mycket läst patriotisk riddarroman,
Cronica do emperador Clarimundo (1520, omtr.
1843) och en märklig portugisisk grammatika (1540).
B:s smärre arbeten ha samlats och utgifvits (bd 1
1785, bd 2 1869).
Barrot [barå], Camille Hyacinthe
Odilon, fransk advokat och statsman, f. 1791, d.
1873, son till en f. d. konventsledamot, Jean
André B., som sedermera blef en af restaurationens
ifrigaste anhängare. B. tillhörde samma läger,
tills "det hvita skräckväldet" dref honom öfver till
oppositionen. Han grundlade sitt rykte som sakförare
i de många politiska processerna under Ludvig XVIII
och Karl X samt förberedde såsom president för
Aide-toi et le ciel t’aidera, ett sällskap, som afsåg att
vara härden för oppositionen mot all reaktion, mot
sin vilja julirevolutionen 1830. Fruktande republikens
införande bidrog B. kraftigt till julimonarkiens
upprättande. Hans program var: ett konungadöme
omgifvet af republikanska institutioner. Efter att
några månader hafva varit Seineprefekt och medlem
af statsrådet (conseil d’état), lämnade han dessa
ämbeten och bildade i deputeradekammaren, där han
invalts, då Ludvig Filip började göra sin personliga
vilja alltmer gällande, jämte några andra "den
dynastiska oppositionen", som sträfvade efter en
utveckling af författningen på reformernas väg. Han
blef nu en af liberalismens kraftigaste banerförare,
bekämpade ministärerna Casimir Périer och Molé
samt understödde Thiers i dennes båda ministärer.
Under Guizots ministär arbetade han ifrigt för
valrättens utsträckning och organiserade för att öfva
tryck på regeringen "reformbanketterna", hvilka
ledde till februarirevolutionen 1848. Vid dennas
utbrott blef B. af Ludvig Filip kallad till
ministerpresident, men kunde intet uträtta; den af honom
framkallade folkrörelsen hade vuxit honom öfver
hufvudet. Hans önskan att undvika strid mellan
trupperna och befolkningen i Paris ledde till konungens
abdikation, och hans försök att få grefven af Paris
utropad till konung misslyckades. B. slöt sig nu,
ehuru med motvilja, till republiken och arbetade
såsom justitieminister i Louis Napoléons första
ministär på att kväfva den växande demokratien. Han
sökte sedermera förgäfves medla i den mellan
presidenten och nationalförsamlingen alltmer sig
tillspetsande striden, tills statskuppen 2 dec. 1851 för
honom kom som en fullständig öfverraskning. Hans
skriftliga protest mot denna ådrog honom en kort
tids fängelse. Nedstämd lämnade han nu politiken,
studerade lagstiftningsfrågor samt blef 1855 invald
i Franska institutet. Den vaknande oppositionen
förmådde honom att åter kasta sig in på politiken,
och han blef en af "det liberala kejsardömets"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
