Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Basel. 2. Stad i halfkantonen Basel-stadt - Baselblått, aninlinfärg - Basel-konfessionen, bekännelseskrift - Basel konsiliet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I B. slöts 5 april 1795 fred mellan franska
republiken och Preussen; underhandlingen hade förts
å fransk sida af Barthélemy, å preussisk af
Hardenberg. Preussen utgick ur koalitionen mot Frankrike
och öfverlämnade, under förbehåll af framtida
närmare öfverenskommelse, sina besittningar på västra
Rhenstranden. Genom konventionen 17 maj s. å.
drogs mellan Nord- och Syd-Tyskland en
demarkationslinje, så att Westfaliska kretsen, Öfver- och
Nedersachsen, Franken, Öfre Pfalz, Hessen-Kassel
och Hessen-Darmstadt samt de kring Main belägna
delarna af Rhenkretsarna förklarades neutrala. 22
juli 1795 slöts i B. fred mellan Frankrike och Spanien;
Frankrike återgaf sina eröfringar i Spanien och erhöll
i stället Spaniens andel af Haiti. Om kyrkomötet
i B. och dess förhållande till husiterna och
Birgittinerna se Baselkonsiliet och
Birgittinorden. Litt.: Ochs, "Geschichte der stadt
und landschaft Basel" (I–VIII, 1796–1822), Boos,
"Geschichte der stadt Basel" (1878), A. Burckhardt,
"Bilder aus der geschichte von Basel" (I, II, 1882),
och Vautrey, "Histoire des évêques de Bâle" (I–IV,
1884–87)."
T. H–r.
Baselblått, kem., anilinfärg, som löser sig i vatten
med blå violett färg och färgar bomull, som blifvit
betad med tannin och kräkvinsten, blå.
H. E.
Basel-konfessionen, en på grundval af
Oecolampadius’ förarbeten sannolikt af Myconius 1532–34
författad reformert bekännelseskrift, som 21 jan.
1534 blef publicerad i Basel och gillad af dess
borgare. Äfven staden Mülhausen antog den, hvarför
den ock stundom kallas confessio mulhusana. Jfr
Hagenbach, "Kritische geschichte der entstehung
und der schicksale der ersten basler konfession"
(1827).
Baselkonsiliet. Konstanzkonsiliet (1414–18) hade
sökt skapa regelbundet återkommande allmänna
kyrkomöten: sådana skulle hållas efter fem år, efter sju år
samt därefter med tio års mellanrum. Det första af
dessa, det i Pavia-Siena 1423–24, blef på grund
af kurians intriger resultatlöst. När så sju år senare
tiden nalkades för det nya konsiliets sammankallande,
var den konsiliära strömningen i Europa så stark,
att Martin V ej ansåg sig kunna underlåta mötets
inkallande. Som ett ytterligare skäl förelåg den
religiösa och nationella rörelsen i Böhmen, som sedan
mer än ett årtionde störde Europas fred, och hvars
biläggande därför var den påfliga diplomatiens
angelägnaste och svåraste uppgift. I jan. 1431 sändes
kardinal Cesarini (se d. o.) till Tyskland med den
dubbla uppgiften att leda korståget mot husiterna
och att öppna konsiliet i Basel. På våren s. å.
började deltagarna anlända – mest fransmän,
italienare och spanjorer; 23 juli egde det högtidliga
öppnandet rum, men först med Cesarinis ankomst i
sept. s. å. togo förhandlingarna sin början. Genast
yppade sig svårigheter. Martins efterträdare,
Eugenius IV, en inskränkt veneziansk augustinmunk, sökte,
skrämd af konsiliets antipåfliga karaktär och
försonlighet mot husiterna, redan i början (dec. 1431)
upplösa detsamma under den förevändning att det
för underhandlingarna med Öst-Rom borde hållas i
en italiensk stad. Konsiliet ville å sin sida ej ge
vika, instämde påfven inför sig, utnämnde legater
för förvaltningen af Avignon och Venaissin samt
konstituerade sig såsom kyrkans högsta myndighet. En
definitiv brytning syntes förestående, men afvärjdes
– hufvudsakligen genom Cesarinis takt. Påfven
erkände omsider konsiliet (dec. 1433) och ditsände
fyra legater, bland dem kardinal Albergata (se d. o.),
att med Cesarini dela presidiet. De föreliggande
uppgifterna voro i främsta rummet kätteriets
utrotande och fredens återinförande inom kyrkan,
kyrkans reformation samt unionen med grekerna. Med
hänsyn till dessa uppgifter bestämdes ock redan 1431
konsiliets organisation: konsiliet fördelade sig på
fyra för fyra månader tillsatta deputationer, tros-,
freds- och reformationsdeputationen samt deputationen
för allmänna ärenden. Förslag, om hvilka tre af
dessa deputationer enat sig, antogos definitivt och
förkunnades på generalkongregationer och sessioner.
Rösträtt tillkom, liksom i Konstanz, biskopar,
universitet, doktorer och magistrar, men äfven lärde af
lägre grader.
Trots striden med påfven hade konsiliet genom
underhandlingar förmått husiterna att skicka
sändebud till Basel. Dessa sändebud ankommo dit i jan.
1433. Mellan fyra af dem och fyra af kyrkomötet
utsedda teologer dryftades nu stridsfrågorna
disputationsvis, men utan resultat. Man öfverenskom
emellertid om underhandlingarnas fortsättande i Böhmen.
Genom ett klokt begagnande af den gamla
motsättningen mellan de moderata och revolutionära
elementen bland husiterna lyckades konsiliets underhandlare
med det moderata partiet träffa en preliminär
öfverenskommelse, de s. k. Prag-(Basel-)kompaktaterna
(nov. 1433). Böhmen återinträdde i kyrkans fulla
gemenskap mot vissa eftergifter, bland hvilka den
viktigaste var medgifvandet, med vissa inskränkningar
dock, af nattvardens utdelande "sub utraque" inom,
de böhmiska länderna. Detta ledde, som väntadt var,
till öppen brytning mellan det förhandlingsvänliga
och det oförsonliga partiet bland husiterna, hvilket
senare blef tillintetgjordt vid Lipan 1434. Den
nämnda överenskommelsen blef sedan grundvalen för
slutuppgörelsen mellan kejsar Sigismund och Böhmen
1436, de s. k. Iglau-kompaktaterna, till hvilka
konsiliet, om än motsträfvigt, måste samtycka. Utöfver
de antydda eftergifterna tillförsäkrades Böhmen en
nationell kyrkoorganisation under af prästerskap och
folk valda biskopar.
Samtidigt med arbetet på den böhmiska frågans
lösning hade konsiliet, drifvet visserligen lika mycket
af hat till påfven som af reformationsifver, gripit
sig an med sin andra uppgift: kyrkans reformation.
1433 inskränktes provisioner och reservationer samt
återupplifvades synodalsystemet, 1435 aflystes
annaterna, reformerades kurians jurisdiktion samt
vidtogos åtgärder för höjande af prästernas sedlighet;
året därpå följde ett försök att reformera kurian.
Men s. å. tvangs kyrkomötet för bestridande af
kostnaderna för underhandlingarna med grekerna att
förkunna plenarindulgenser. Detta innebar på en gång
en ny utmaning mot påfven och ett afsteg från den
dittills följda reformpolitiken. En reaktion till påfvens
förmån följde, och konsiliets anseende sjönk; delvis
berodde detta äfven därpå, att konsiliet icke var en
representation för de kyrkliga förvaltningsenheterna.
Reformdekreten stannade på papperet och fingo
betydelse endast i den mån de ingingo i de senare
konstitutioner, som reglerade de olika ländernas
förhållande till kurian, enkannerligen den pragmatiska
sanktionen i Bourges 1438.
Konsiliets tredje stora uppgift, unionen med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
