Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 1029-1030 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Basilika, pelarhall. 2. Den kristna basilikan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kyrkbyggnadstyp, som närmast öfverensstämmer med den
gammalkristna basilikan, hvars grundform varit den
normgifvande utgångspunkten för hela den
västerländska kyrkbyggnadskonsten ända intill våra dagar.

Den kristna basilikan utgjordes af ett långhus,
deladt genom kolonnrader i 3 eller 5 skepp. Af
samma anledning och
på samma sätt som
i den antika
basilikan var midtskeppet
bredare och högre än
sidoskeppen och
erhöll ljus genom
fönster öfver
sidoskeppens tak.
Hufvudingångarna voro
anbragta i långhusets
ena kortsida, och å
den andra
afslutades byggnaden med
en halfcirkelformig
nisch (absis, absid)
af samma bredd som
midtskeppet och
öfverhvälfd med en
halfkupol, sirad med
mosaiker. Emellan
absiden och
långhuset anlades ofta ett
tvärskepp (transept),
hvilket öppnade sig
mot midtskeppet
under en mäktig, af
kolonner buren
hvalfbåge, den s. k.
triumfbågen. Ett
stycke framför
absiden i tvärskeppet
eller i midtskeppet
(om tvärskepp

Grundplan af Peters-basilikan. a ingång, b atrium, c portik, d narthex, e midtskepp, f sidoskepp, g bema, h altare, i absid, k sakristia.

saknades) var altaret uppställdt midt på golfvet och
helst öfver någon martyrs graf (confessio) eller öfver
någon af legenden helgad plats. Häraf utbildade
sig småningom å ena sidan anläggandet af kryptor
eller underkyrkor under altarplatsen (sanctuarium)
i medeltidens kyrkor, å andra sidan det katolska
bruket att i hvarje altare förvara en relik. Öfver
altaret bars på fyra kolonner ett baldakinartadt tak
(ciborium), i absiden voro väggfasta bänkar för
prästerna, med ett högsäte (cathedra) för biskopen.
Närmast dessa samlades på ömse sidor om altaret de
äldste och förnämligare och i långhuset den öfriga
församlingen, med männen till höger och kvinnorna
till vänster om den mot altaret och mot öster vända
funktioneran de prästen. De första kristna kyrkorna
voro anlagda med ingångarna mot öster, såsom i
allmänhet de hedniska templen; och liksom under
offergudstjänsten vid altaret framför dessa prästen stod
bakom altaret i förhållande till menigheten, så hade
äfven prästen i den första kristna kyrkan altaret
mellan sig och församlingen; han vände sig samtidigt
mot altaret, mot öster och mot församlingen. Först
under 5:e årh. blef det regel att vända kyrkorna
med ingången mot väster och absiden mot öster. Den
funktionerande prästen måste då, för att fortfarande
vända sig mot öster, träda fram till altaret från
samma sida som församlingen och vända denna
ryggen. Männens och kvinnornas platser blefvo då
ombytta. Ifrån ingången räknadt hade männen
ursprungligen intagit sina platser till vänster,
kvinnorna till höger; nu blef kvinnornas plats till
vänster (norr) och männens till höger (söder). Till
anläggningen hörde en öppen portik (narthex), som
sträckte sig utefter hela byggnadens kortsida framför
ingångarna till långhuset. Den utgjorde ofta fjärde
sidan i en framför basilikan anlagd, af portiker
omgifven, förgård (atrium, paradisus), i hvars midt
stod ett brunnskar eller en bassäng, där man tvådde
sina händer före inträdet i kyrkan, ett bruk, som,
ehuru i annan form, lefver kvar bland katolikerna,
hvilka vid inträdet i kyrkan doppa fingret i
vigvattenskålen. Katekumener och botgörare måste under en
del af gudstjänsten uppehålla sig i narthex och
atrium.

Man har antagit att den första kristna
församlingen i Rom installerade sig i världsliga
basilikabyggnader med sin gudstjänst. Detta är dock föga
troligt, ty före kejsar Konstantins tid stodo väl
näppeligen några sådana byggnader till buds att öfvertaga,
och från tiden efter 323, då Konstantin förklarade
kristendomen för statsreligion, hafva vi endast
nyanläggningar öfver platser, vid hvilka dröjde något
minne från kyrkans första århundraden. Konstantin
själf anlade Peters-basilikan och Johannes-basilikan
(Laterankyrkan); Paulus-basilikan (utanför murarna)
började uppföras år 386 under Teodosius.
Peters-basilikan nedrefs på 1400-talet för att lämna plats
för den nuvarande Peterskyrkan; Johannesbasilikan
är till oigenkännlighet transformerad; Paulusbasilikan

Det inre af Paulus-basilikan.

nedbrann 1823, men har sedan dess med stora
kostnader återuppförts i sin ursprungliga form och
prakt.
I. G. C.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>