- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
1077-1078

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bauck, Karl Vilhelm, musikkritiker och tonsättare - Bauck, Jeanna Maria Charlotta, målarinna - Baude, namn på säterstugan i Riesengebirge. - Baude, Charles, fransk xylograf - Baudeau, Bicola,fransk nationalekonom, abbé - Baudelaire, Charles Pierre, fransk skald

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

–57 var han redaktör af "Ny tidning för musik"
och skref för denna korrespondenser från Berlin, där
han vistades 1856–57. Sedan 1858 professor i
musikens historia och estetik vid Musikaliska
akademien, höll han där från 1860 musikhistoriska
föreläsningar. Död i Stockholm 8 okt. 1877. Hans
kompositioner, stråkkvartett, pianostycken och sånger,
äro längesedan glömda. Större betydelse hade han
såsom föreläsare och skriftställare, och om hans
kritiker än voro till och med för sin tid väl
konservativa, så verkade han dock genom sin lättlästa och
stundom pikanta stil för musikvetenskapens
populariserande, framför allt genom sin Handbok i musikens
historia
(1862, 2:a uppl. 1888 tillökad med ledning
af den danska, utvidgade öfversättningen 1882–88).
I öfrigt utgaf han Teoretisk praktisk
modulationslära
(1859), Allmän musiklära (1864–72), Musik
och teater
(1868), Musikaliskt reallexikon (1871) och Musiklärans första grunder (1872; 8:e uppl. 1902).
En 1872 författad själfbiografisk skiss utgafs efter
hans död (1878).
A. L.

Bauck, Jeanna Maria Charlotta,
målarinna, f. 19 aug. 1840 i Stockholm, begaf sig 1863 till
Tyskland, uppehöll sig företrädesvis i München samt
gjorde många studieresor till Tyrolen, Schweiz och
Venezia. Efter att ha bott i Paris 1879–80,
återvände hon till München, där hon med mycken
framgång förestått en målarskola för damer. Bland hennes
målningar märkas Bygata med annalkande oväder
(1878) och Midsommarafton (1880).

Baude (ty.), namn på säterstuga i Riesengebirge.

Baude [båd], Charles, fransk xylograf, f.
1853 i Paris, medarbetare i de större illustrerade
tidningarna därstädes, har verksamt bidragit till
träsnittskonstens utveckling, genom sina förträffliga
reproduktioner af de gamle holländarnas och nutida
franske målares arbeten.

Baudeau [bådå], Nicolas, fransk
nationalekonom, abbé, f. 1730, d. omkr. 1792, grundlade
1765 i Paris en tidskrift, "Éphémérides du citoyen",
i hvilken han bl. a. bekämpade fysiokraternas läror.
Genom hans öfvergång till motståndarnas åsikt blef
emellertid tidskriften, som från 1773 bar namnet
"Nouvelles éphémérides économiques", den
fysiokratiska skolans egentliga organ, hvarvid B.
tjänstgjorde som redaktör till 1768 och från 1773 till
tidskriftens undertryckande 1776. B. stod i
korrespondens med flera utländska statsmän, bl. a.
riksrådet K. Fr. Scheffer.
E. Hkr.

Baudelaire [bådlä’r], Charles Pierre, fransk
skald, föddes 9 eller 21 april 1821 i Paris och dog
där 31 aug. 1867. B. miste sexårig sin ålderstigne
fader och tillbragte en i det hela dyster uppväxttid
i sin moders och styffaders hus. Efter att från 1839
ha left bohemlif i Quartier latin, sändes han i maj
1841 af styffadern till Ostindien på ett
kofferdifartyg. Afsikten var att öfvervinna hans böjelse för
författarskap och intressera honom för handelsyrket.
Detta lyckades icke, men sjöresan vardt betydelsefull
för B:s framtida diktning genom den kärlek till
orientalisk färg och doft, den betagenhet af
österländsk landskaps- och kvinnoskönhet, hvilka sedan
dess aldrig upphörde att vara inspirationskälla för
honom. B. återkom 1842, blef myndig och fick då
mottaga sitt fadersarf. Nu kunde han af intet hindras
från att egna sig åt litteraturen och bröt med sin
familj. 1842–45 skref han större delen af de dikter,
som efter noggrannaste formella utarbetning 1857
offentliggjordes under den frapperande titeln Fleurs
du mal
. Före det så länge uppskjutna utgifvandet
af denna diktsamling hade
B. framträdt inför
allmänheten som konstkritiker i
antiakademisk anda och
begynte ge ut mästerliga
öfversättningar från den
originelle amerikanske
författaren Edgar Allan Poe
(4bd, 1856–65). "Fleurs
du mal" väckte det största
uppseende genom sin forms
fulländade pregnans och
det absolut egenartade i
innehållet. Vissa stycken
väckte skandal, och B.

illustration placeholder


stämdes inför rätta. Till följd af domstolens utslag
måste 6 dikter uteslutas som osedliga och i den nya
upplagan (1861) ersättas med andra af en mindre
vådlig excentricitet. Hans öfriga verk utgöras af en
samling Petits poèmes en prose, vidare Les paradis
artificiels, opium et haschich
(1859), hvars ena hälft
är öfversatt från Thomas de Quinceys "Confessions
of an english opiumeater", samt Théophile Gautier,
en litterär essay, och den wagner-entusiastiska R.
Wagner et Tannhäuser à Paris
.

B:s utgångspunkt som skald är den grupp af senare
romantiker, hvilka kallas "les parnassiens" och
hvilkas ledare var Théophile Gautier – till hvilken
B. med uttryck af djupaste beundran egnade "Fleurs
du mal" och som efter B:s död skrifvit en förträfflig
monografi öfver honom. I likhet med dem diktade
han sig bort från realiteten och drömde om exotiska
sensationer samt dyrkade den tekniska sidan af sin
konst. Han undvek i sin diktning det retoriska
elementet, uttryck för lidelsen och den slafviskt trogna verklighetsefterbildningen. Han kunde därför bli
pretiös i sin stil, men aldrig banal. Från den
torrhet och tomma form, hvari "les parnassiens"
urartade, räddades han genom sin förmåga att finna
symboler och analogier mellan de mest skilda ting,
den hemlighetsfulla gåfva, hvarigenom en själ ser
korrespondensen mellan olika lifsförhållanden och
former. Härigenom blef B. den symbolistiska
riktningens föregångsman. Med denna romantiska
stämning förband sig hos B. en individuell bisarrhet,
som gjorde, att han föredrog det artificiella och
konstlade, det som aflägsnade människan från
naturen. Han var likgiltig eller kände motvilja för det
enkla och friska. Det klassiska stilidealet var honom
otillräckligt, och han blef teoretikern för "les
décadents", i det han proklamerade en till ytterlighet
känslig och på nydaningar rik form, som kunde ge
uttryck för nervösa och perversa förnimmelser i
obegränsad nyanserbarhet. B. afskydde och misstrodde
alla progressistiska och utilitaristiska läror. På botten
af själslifvet fann han perversitet; oförklarliga och
fruktansvärda själsrörelser drogo till sig och stötte
bort hans reflexion, med obotlig melankoli stannade
han inför öfvertygelsen om oföränderligheten af vår
daning. Det fula och afskräckande, det sjuka och
abnorma, som han skildrade med all konstens
fördjupning och stilisering, kontrasterar våldsamt mot
den dröm om det absoluta sköna, som var hans
konsts ideal. Bekant är Victor Hugos karakteristik

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 6 17:52:56 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbb/0575.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free