Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 1119-1120 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beauharnais, fransk släkt från Orléanais - Beauharnais. 4. François B., markis - Beauharnais. 5. Alexandre de B.,vicomte - Beauharnais. 6. Josephinede B., se Josefina. - Beauharnais. 7. Eugène de B., hertig af Leuchtenberg, furste af Eichstätt, vicekonung i Italien.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

plan att rädda Ludvig XVI:s familj och begaf sig,
när detta upptäcktes, till prinsen af Condé. Från
dennes läger skref han till nationalkonventet och
erbjöd sig att blifva den anklagade konungens
försvarare, och sedan lät han genom sin svägerska
Joséphine, som blifvit Napoleon Bonapartes gemål,
till denne öfverlämna ett bref, i hvilket han rådde
honom att råga måttet af sin ära genom att
återlämna Frankrikes tron åt bourbonerna. 1804 fick
B. tillstånd att återvända till Frankrike. Han blef
sedan sändebud i Florens och Madrid, återkallades
från sistnämnda ort, där han motarbetat kejsarens
politik, och förvisades till Sologne. Vid
restaurationen återvände han till Paris och blef 1814
pär.

5. Alexandre de B., vicomte, den
föregåendes broder, f. 1760 på ön Martinique,
tjänade vid ett infanteriregemente på sin fäderneö och
var major, då han 1779 äktade en rik landsmaninna,
Joséphine Tascher de la Pagerie (se Josefina).
I nordamerikanska frihetskriget kämpade han under
Rochambeau, begaf sig därpå till Frankrike och blef
1789 adelsdeputerad i riksständerna, där han genast
slöt sig till tredje ståndet. I nationalförsamlingen
var han två gånger president och visade stor fasthet,
i synnerhet vid konungens flykt. I aug. 1791 begaf
han sig till nordarmén, gjorde där Custine väsentliga
tjänster och blef 1793 öfverbefälhafvare, men
förorsakade genom sin obeslutsamhet Mainz’
kapitulation, fördes med anledning däraf till Paris, dömdes
till döden och halshöggs 23 juli 1794.

6. Josephine de B., den föregåendes hustru,
sedermera Napoleon I:s gemål. Se Josefina.

7. Eugène de B., hertig af Leuchtenberg
och furste af Eichstätt, vicekonung af Italien, den
föregåendes son, f. 3
sept. 1781 i Paris,
åtföljde general Hoche till
Bretagne (1794) och
deltog efter sin moders,
Joséphines, giftermål med
general Bonaparte med
utmärkelse i dennes
italienska fälttåg. Därefter
sändes han till Korfu
i en hemlig beskickning
och till Rom (dec. 1798)
samt deltog i
expeditionen till Egypten. Efter
hemkomsten till



Frankrike gick hans militära befordran mycket snabbt,
och 1804 blef han af sin kejserlige styffader
upphöjd till fransk prins och 1805 till vicekonung af
Italien. Där verkade han högst förtjänstfullt, äfven
om ungdom och oerfarenhet nödgade honom att i
mycket lita på äldre rådgifvare, hvilka åter mottogo
sina instruktioner från Paris. I det af spillrorna
af en mängd småstater nyskapade konungariket
Italien upprättade Eugène en stark armé, som tog en
glänsande andel i kejsardömets krig. Militärskolor
upprättades, och en mängd platser blefvo starkt
befästa. Efter franskt mönster infördes en enhetlig
lagskipning, undervisningsväsendet ordnades och
förbättrades, och konsten hade i Eugène en varm
beskyddare; bl. a. arbetades med ifver på
fullbordandet af Milanos härliga domkyrka. Tiggeriet
hämmades genom inrättandet af barmhärtighetsanstalter,
och fängelseväsendet ordnades efter moderna
grundsatser. Eugène pålade visserligen tunga
skatter, men hushållade samtidigt så väl, att han trots
de stora utgifterna kunde fylla sin skattkammare,
och han sökte efter bästa förmåga afvärja från landet
den napoleonska despotismen. Kejsaren förmälde
honom 1806 med Augusta Amalia, dotter till Bajerns
konung, och äktenskapet blef synnerligen lyckligt,
trots prinsessans tidigare kärlek till kurprinsen Karl
af Baden. Eugène gjorde också Napoleon stora
tjänster. Under kriget med Preussen 1806–07
bevakade han Österrike och höll detta i schack, och i kriget
med samma makt vann han bland andra framgångar
den glänsande segern vid Raab öfver ärkehertig
Johan 14 juni 1809, hvilket mäktigt befordrade
Napoleons seger vid Wagram. Kejsaren hade 1807
adopterat honom och gjort honom till eventuell
tronföljare i Italien, men skilsmässan från Joséphine
kullkastade alla Eugènes förhoppningar såväl på
detta rike som på franska kejsartronen. Till
ersättning bestämdes 1810, att han skulle med full
suveränitet få storhertigdömet Frankfurt vid
furst-primas’ död. I Napoleons ryska fälttåg deltog
Eugène såsom befälhafvare för en armékår, som dock
snart införlifvades med "stora armén". Han
utmärkte sig i det blodiga slaget vid Borodino och i
synnerhet på återtåget, då han räddade arméns
spillror, och kejsaren förklarade, att Eugène varit
den ende, som ej begått något fel under detta
fälttåg. 1813 kämpade han med växlande lycka i
Tyskland, men måste begifva sig till Italien för
att försvara detta mot Österrike. Han motstod
såväl dettas som Murats alla försök att förmå
honom till affall från Napoleon och måste därför
till slut vika för öfvermakten och utrymma landet.
Med Napoleons fall slutade hans politiska bana,
men kejsar Alexander af Ryssland tog sig an
hans sak, och genom fördraget i Fontainebleau
(1814) fick Eugène 5 mill. frcs i skadeersättning
för förlusten af sina italienska dotationer. Hans
svärfader gjorde honom till "hertig af Leuchtenberg
och furste af Eichstätt" med predikatet "kunglig
höghet". Sina återstående dagar tillbragte han
med sina barns uppfostran och under utöfvandet af
en storartad välgörenhet. Han dog 21 febr. 1824 i
München.

Eugène var allmänt afhållen för sitt öppna,
flärdfria väsen, sin redliga karaktär och sin
varmhjärtenhet för alla lidande och förtryckta, hvilken han
fick rikliga tillfällen att visa under de många blodiga
napoleonska fälttågen. Han hade ett sympatiskt yttre
och ådagalade stora gåfvor både såsom regent och
fältherre.

Hans äldste son, Charles Auguste
Eugène Napoléon, hertig af Leuchtenberg, f.
1810, förmäldes 1835 med drottning Maria da
Gloria af Portugal, men dog några månader senare
s. å. Den yngre sonen, Maximilien Eugène
Joseph Napoléon, f. 1817, d. 1852 i
Petersburg, 1835 hertig af Leuchtenberg, förmäldes 1839
med storfurstinnan Maria Nikolajevna, kejsar
Nikolaus I:s af Ryssland äldsta dotter, och hade med
henne två döttrar, Marie och Eugénie, samt
sönerna Nikolaus, Eugène och Georg.

Af Eugènes fyra döttrar blef den äldsta,
Joséphine, 1823 förmäld med kronprins Oskar af
Sverige och Norge (se Josefina), och den tredje

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>