Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Beckasin
- Beckaskog, gods i Skåne. Se Bäckaskog.
- Beckblomster. Se Tjärblomster.
- Beckbyxa
- Beckenham, engelsk stad
- Becker (Beckern) von, svens-finsk adlig släkt
- Becker 1. Johan von B., officer
- Becker. 2.Johan Vilhelm von B., friherre
- Becker. 3. Herman Fredrik von B., pruessisk generalmajor
- Becker. 4. Karl Johan von B., lagman och prisbelönt diktare
- Becker. 5. Reinhold von B., fisnk språkforskare
- Becker. 6. Frans Josef von B., finsk läkare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fullvuxna) äro hvita, ofläckade (T. Gallinago,
enkel-beckasin l. horsgök).
b. Pannans och hjässans mörkbruna färg är icke
delad genom någon ljusare midtlinje (T.
Gallinula, half-enkel-beckasin l.
hårsnäppa).
Alla dessa arter äro till sitt lefnadssätt utpräglade
vadare, som älska fuktiga, sumpiga trakter, där de
med sitt känsliga näbb rota i dy eller bland mossa
och nerfallna löf för att söka sin föda. Denna består
af insekter, maskar och små snäckor. De båda
nämnda släktena skilja sig från hvarandra däruti, att
morkullorna äro skogsfåglar, då däremot de egentliga
beckasinerna träffas vid mera öppna myrar, mossar,
sjöar och flodstränder. Deras egendomliga
färgteckning, i synnerhet på ryggen, en blandning af brunt,
svart och gult, påminner om öfriga nattfåglar, såsom
nattskärran och ugglorna, men deras flykt erinrar
snarare om flädermössen, ty de spetsiga vingarna
gifva dem en hastig fart, bruten i konstiga
krumbukter. På marken röra de sig mera likt
hönsfåglarna, och liksom dessa "trycka" de för
påkommande faror. Sina häckplatser hafva de i norden;
men emedan de ej kunna hämta sin föda i frusen
mark, komma de till våra nejder först med vårens
inbrott. Vintern tillbringa de i mellersta eller södra
Europa och i Afrika.
F. A. S.*
Beckasinskyttet är en i vårt land
särdeles värderad jaktform. Trots den fortgående
torrläggningen af för dessa fågelarter tjänliga värp- och
uppehållsplatser torde ännu finnas här och där, ej
minst i fjälltrakterna, goda och gifvande
beckasinmarker. Jakten sker med hjälp af stående fågelhund.
Dubbla beckasinen erbjuder ett ganska lätt skott
och "håller" bra för hunden, hvaremot enkla
beckasinen icke "trycker" så länge och jämväl är svårare
att fälla. Enkla och dubbla beckasinen äro fridlysta
i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län 1 jan.
–31 juli, inom Malmöhus, Kristianstads, Hallands
och Blekinge län 1 jan.–10 juli samt i öfriga
delar af riket 1 jan.–20 juli. Den lilla läckra
halfenkla beckasinen är icke inbegripen i denna
fridlysning.
H. Szs.
Beckaskog, gods i Skåne. Se Bäckaskog.
Beckblomster. Se Tjärblomster.
Beckbyxa, skämtsam benämning på en
kofferdisjöman. En örlogs-sjöman däremot benämnes ofta
blåskjorta.
R. N.*
Beckenham [be’kn*m], raskt framåtgående stad
i engelska grefsk. Kent, 15 km. s. om London.
26,330 inv. (1901). En mängd vackra boställen för
engelska affärsmän.
Becker (Beckern), von, svensk-finsk adlig
släkt, som härstammade från Livland, dit den under
1300-talets senare hälft lär hafva inkommit från
Danmark.
1. Johan von B., f. 1610, gjorde sig ett
äradt namn bland trettioåriga krigets officerare och
adlades 1653. Han var då kapten vid den engelske
protektorn Cromwells lifgarde. Sedermera åtföljde
han Whitelocks ambassad till Sverige, återinträdde
under Karl X i svensk tjänst och deltog, såsom
öfverste för ett värfvadt engelskt regemente, i
stormningen af Köpenhamn (febr. 1659). Sedermera
kämpade han under Turennes och Condé. Dödsåret olika
uppgifvet (1675, 1677, 1678).
(L. W:son M.)
2. Johan Vilhelm von B., den
föregåendes son, f. 1655, var 1686–91 anställd vid
den svenska kontingenten till det tyska rikets
krigsmakt mot turkarna och deltog därunder i stormningen
af Ofen samt i slagen vid Mohácz och Szlankemen.
Sedermera deltog han i det nederländska kriget och
i Sveriges egna krig under Karl XII. 1717 utnämndes
han till generalmajor och 1718 till öfverkommendant
i Malmö samt blef friherre 1720 och erhöll afsked
1721. Sedermera bosatte han sig i Hellestads socken
i Skåne, där han dog, 1733.
(L. W:son M.)
3. Herman Fredrik von B., den
föregåendes broder, f. 1660 (?), blef 1692 kapten vid Åbo
läns regemente och deltog i slagen vid Narva (1700)
och Jakobstadt (1704) samt i striderna om Livland.
Efter Rigas kapitulation (1710) stannade han på
sina gods i Livland till 1721, då han gick i
preussisk tjänst och blef generalmajor. Sedan blef
han naturaliserad preussisk adelsman med namnet
von Becker-Roettlinger. Död 1747.
(L. W:son M.)
4. Karl Johan von B., sonsons son af B. 2,
f. 1775 i Västergötland, blef 1798 v. häradshöfding
och 1800 auditör samt fick 1803 lagmans titel. Han
var en rik man och hade mycket anseende i sin ort.
B. skref flere dikter i den gamla skolans smak och
emottog fem prisbelöningar af Svenska akademien,
bl. a. stora priset 1817 för en mycket prosaisk Sång
till konung Gustaf III:s ära. 1820 utgaf han Försök
i skaldekonsten. Död 1831 på sin gård Traneberg
i Västergötland.
5. Reinhold von B., sonsons sonson af B. 1,
finsk språkforskare, f. 1788 i Kangasniemi socken,
Savolaks, blef 1813 docent och 1816 adjunkt i
historia vid Åbo (sedermera Hälsingfors) universitet
samt fick 1834 professorstitel. Från 1829 till 1856
bestred han translatorstjänsten för finska språket i
senaten. Död i Hälsingfors 1858. – Både i
språkvetenskapen och på andra områden af litteraturen
kan B. sägas hafva återupptagit verksamhetsgrenar,
som före honom lång tid legat nere. Redan 1819
företog han språkliga studieresor i landet och
upptecknade därunder några "runor" om Väinämöinen,
tillhörande kretsen af de episka sånger, som Elias Lönnrot
sedermera sammanställde i Kalevala. 1820 började
han utgifva den första sedan 1776 på finska utkomna
tidningen, "Turun viikko-sanomat" (Åbo veckoblad),
som fortgick i elfva år. I denna tidning hänvisade
han åtskilliga gånger till de gamla episka runorna.
B. var ock den förste, som framkastade en vink om
möjligheten att till ett helt sammanställa de ännu
tillgängliga kvädena om Väinämöinen. 1824 utgaf
han Finsk grammatik, den första finska språklära
efter B. Vhaels "Grammatica fennica", som utkom
1733. B. upptog där resultaten af såväl sina egna
som samtida forskares undersökningar; afdelningen
om syntaxen är af synnerligen stort värde äfven för
vår tid. Som translator hade B. till åliggande att
öfversatta regeringshandlingar från svenska till finska,
och därigenom kom han i tillfälle att så godt som
nydana det finska officiella skriftspråket.
V.*
6. Frans Josef von B., den föregåendes
son, finsk läkare, f. 19 juni 1823, blef student
i Hälsingfors 1839, filos. magister 1844, med.
kandidat 1847, med. licentiat 1850 och med. doktor 1860
samt 1854 den förste innehafvaren af lärostolen i
fysiologisk kemi och farmakologi vid Hälsingfors
universitet, efter det att han 1853 utgifvit en
afhandling Om kolhydraternas förändring inom den lefvande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Mar 6 17:52:56 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbb/0607.html
