- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
1147-1148

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Becker, Reinhold, tysk tonsättare - Beckerath, Hermann von, tysk finansman och politiker - Beckern, släkt. Se Becker, sp. 1141 - Beckers, hubert, tysk filosof - Becket, Thomas à, engelsk prelat, Thomas afCanterbury - Beckford, William, engelsk författare - Beck-Friis, svensk adlig ätt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

genom sina manskörer, men skref äfven diverse
instrumentalsaker samt operor (Frauenlob,
Ratbold
).
A. L.

Beckerath, Hermann von, tysk finansman
och politiker, f. 1801 i Krefeld i Westfalen, d.
därstädes 1870, började 1838 egen bankirverksamhet,
blef 1847 medlem af den första förenade landtdagen
i Berlin och uppträdde där i liberal anda som en
entusiastisk anhängare af Tysklands enhet under
Preussens ledning. Hans anseende var så stort, att
han fick i uppdrag att författa svars-adressen på
trontalet. 1848 invaldes han i nationalförsamlingen
i Frankfurt och tillhörde där högra centern. I aug.
1848 blef han riksfinansminister, men afgick redan
i sept. s. å., då parlamentet genom förkastandet af
vapenstilleståndet i Malmö afgjordt bröt med
Preussen. B. erhöll i sept. i uppdrag att bilda ett nytt
preussiskt kabinett, men det konstitutionella program,
han då tillställde konungen, gillades ej af denne.
Som medlem af preussiska andra kammaren (1849
–51) bekämpade B. ifrigt Manteuffels politik. I
febr. 1850 valdes han till medlem af
Erfurt-parlamentet. 1851 drog han sig tillbaka till
privatlifvet och egnade sig sedan hufvudsakligen åt sin
stora bankiraffär. Jfr Kopstadt, "H. v. Beckerath"
(1874).

Beckern, släkt. Se Becker, sp. 1141.

Beckers, Hubert, tysk filosof, f. 1806 i
München, d. 1889, blef 1847 professor i filosofi vid
Münchens universitet. B. ansågs tillhöra Schellings
förnämste lärjungar, och hans viktigaste verk äro
egnade hans mästare, såsom Über die bedeutung der
schellingschen metaphysik
(1861) och Schellings
geistesentwickelung
(1875).

Becket [be’kit], Thomas à, engelsk prelat,
äfven känd under namnet Thomas of
Canterbury
, f. i London sannolikt 1118, blef, sedan han
studerat i Oxford, Paris och Bologna, ärkedjäkne
hos ärkebiskop Teobald af Canterbury. Sedan B.,
på denne sin gynnares rekommendation, 1155 blifvit
anställd såsom kansler hos Henrik II, ådagalade han
på denna plats en lysande duglighet såväl i
diplomatiska som krigiska värf. Han blef också lärare
för tronföljaren och vann i så hög grad konungens
ynnest, att de två sades hafva blott ett hjärta och
en själ. När ärkebiskopsstolen i Canterbury blef
ledig, lät Henrik, 1162, välja B. till Teobalds
efterträdare. Med uppstigandet på ärkebiskopsstolen
ändrade B. helt sin kyrkopolitiska uppfattning.
Konungen hade räknat på att i sin vän och hjälpare
finna ett troget stöd i kampen mot hierarkien och
den andliga makten; men B., som nu utbytt sitt
praktälskande lefnadssätt mot allvar, försakelser och
from askes, uppträdde såsom en försvarare af de
extremt hierarkiska idéerna och såsom en beskyddare
af sina stamförvanter, de af normannerna hårdt
förtryckte angelsaxerna. Då B. i sin kyrkopolitik
ej fann väntadt stöd hos biskoparna eller ens hos
påfven (Alexander III) själf, tvangs han 1164 gifva
sitt bifall till konstitutionerna i Clarendon, hvilka
stadgade statens makt öfver kyrkan och ställde de
andlige under den världsliga lagskipningen. Men
B. återkallade snart det honom aftvungna samtycket,
och då han till följd däraf s. å. ställdes inför rätta
i Northampton och där in contumaciam dömdes till
höga böter, jäfvade han domstolen, vädjade till
påfven, Alexander III, samt flydde till Frankrike,
hvarifrån han, skyddad af landets monark, åter bjöd
sin konung trots. På kriget mellan Frankrike och
England följde fred och därmed år 1170 en skenbar
försoning mellan konungen och B., som nu återvände
till sitt ärkebiskopsdöme. Hemkommen, uppträdde
han likväl genast lika trotsigt mot konungen, och då
denne förbittrad uttryckte sin undran, om han då
aldrig skulle blifva prelaten kvitt, begåfvo sig fyra
af hofmännen till Canterbury och mördade
ärkebiskopen i själfva kyrkan (1170). Detta öfverilade
dåd medförde Henriks slutliga nederlag i kampen
mot hierarkien. B. blef 1173 kanoniserad, och
konungen måste följande år göra offentlig bot på
hans graf. Hans minne firades årligen, och med
särskilda högtidligheter hvart 50:e år. Det engelska
folket, som i honom äfven vördade kämpen mot de
normanniske tyrannerna, vallfärdade till grafven,
tills Henrik VIII, efter sin brytning med påfven
1538, lät förklara honom ovärdig helgonglorian och
förstöra befintliga bilder af honom. Se vidare J.
Morris, "Life and martyrdom of St. Thomas Becket"
(1885).
E. V. M. (T. H–r.)

Beckford [be’kf*d], William, engelsk
författare, f. 1760 i London, d. 1844 i Bath, ärfde en
stor förmögenhet efter sin far, som var lordmayor i
London, gjorde vidsträckta resor och lät på flera
ställen i England uppföra magnifika slott åt sig, där han
bl. a. samlade ett betydande bibliotek. B. debuterade
med satiren Biographical memoirs of extraordinary
painters
och vann sitt rykte genom The history of the
caliph Vathek
, som skrefs 1782 samt utkom 1786 i
engelsk öfversättning och 1787 i franskt original.
"Vathek" är en vild österländsk historia, berättad
med lysande fantasi, gäckande satir och episk
storhet; den var Byrons förtjusning, och ett parti af
den, The hall of Eblis, har haft inflytande på
dennes "Manfred". B:s resebeskrifningar och
romaner äro mindre viktiga. 1891 utgåfvos hans verk
i London af Bettany, den franska upplagan af
"Vathek" 1876 af Mallarmé. Jfr C. Redding,
"Memoirs of Will. Beckford" (1858), och en essay
af Whibley (1900).

Beck-Friis [fris], svensk adlig ätt, som
härstammar från danska adliga ätten Beck, hvaraf en gren
blef svensk i sammanhang med Skånes afträdande
(den i Danmark kvarblifna grenen utdog i början
af 1700-talet). Joakim Beck (f. 1684, d. 1741),
som jämte sin broder Korfitz Ludvig 1723
introducerades på svenska riddarhuset, ärfde 1731 från
släkten Friis stamhuset Hevringholm (med
Essendrup och Tustrup) samt fick 1733 tillåtelse att
förena denna släkts namn och vapen med sitt eget;
1735 fick han såsom arfvinge af Korfitz Ulfeld dennes
af svenska regeringen beslagtagna gods Torup och
Bosjökloster. Hans brorsöner upphöjdes 1770 i
friherrligt stånd, och för en af dem, (den barnlöse)
Joakim B. (se nedan 1), hvilken sålt
Hevringholm och i stället såsom fideikommiss inköpt Fiholm
i Södermanland och som 1771 upphöjts i
grefligt stånd, äfvensom för dennes brorson Korfitz
Ludvig utfärdades 1791 grefvebref. I detta
bestämdes, att värdigheten skulle åtfölja endast äldste
sonen eller innehafvaren af fideikommissen Börringe
och Fiholm, hvilka egendomar förklarades för
grefskap; den, som, i den ordning
fideikommissförfattningen innehåller, innehafver dessa egendomar,
är – af hvad släkt han vara må – i och med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:04 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbb/0610.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free