Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beckmesser, stadsskrifvare och mästersångare i Nürnberg - Beckolja. Se Beck. - Beckplåster - Becksia - Beckstadius (Bechstadius), Karl Nilsson, författare - Beckträdet. Se Icica. - Beckx, Pierre Jean, jesuitgeneral - Becque, Henry François, fransk dramatiker - Bècquer, Gustavo Adolfo Dominguez, spansk skald och novellförfattare - Becqquerel. 1. Antoine César B., Fransk fysiker - Becquerel. 2. Alexandre Edmond B., fransk fysiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin "Mästersångarna" framställt som typen för en
afundsjuk och pedantiskt häcklande kritikast, för
hvilken skaldegenialitetens nyheter äro en styggelse.
Beckolja. Se Beck.
Beckplåster, emplastrum picis, farm., beredes
enligt svenska farmakopéns föreskrift så, att
veneziansk terpentin (1 del), gult vax (2 dlr), beck (4
dlr) och kolofonium (6 dlr) sammansmältas, hvarefter
den smälta massan silas samt får afsvalna i kapslar
af pergamentpapper. Beckplåster verkar
hopklibbande och retar huden.
S. J–n.
Becksia Schlüt., paleont., en bägarformig,
hexactinellid, under krittiden lefvande spongie.
Beckstadius (Bechstadius), Karl
Nilsson, författare, f. 1690 i Kalmar, blef magister i
Uppsala 1716, präst 1718, amiralitetspastor 1720
och kyrkoherde i Vissefjärda 1729. Död 1739. År
1734 utgaf han Then adelige och lärde svenske
siöman; thet är I. matrikel öfver Sveriges ridderskap
och adel, hvilka uthaf siömän hafva theras uhrsprung.
II. förteckning uppå några svenska siö- och
ammiralitets-herrar och officerare, the ther igenom lärdom
och studier hafva gjordt sig bekanta etc., hvilket
arbete, vitsordadt för tillförlitlighet och opartiskhet,
är en föregångare till Gyllengranats och Tornqvists
sjökrigshistorier. De af B. gjorda förarbetena till
Kalmar stifts herdaminne voro af ej obetydligt gagn
för utgifvarna af "Clerus calmariensis" (A.
Ahlqvist och N. I. Löfgren).
Beckträdet, bot. Se Icica.
Beckx, Pierre Jean, jesuitgeneral, f. 1795
i Sichem, nära Louvain, i Belgien, d. 1887 i
Rom, upptogs 1819 i jesuitorden och användes
tidigt i ömtåliga uppdrag. Sedan han i flere år
varit biktfader hos den till katolicismen
öfvergångne hertig Ferdinand af Anhalt-Köthen,
utnämndes han 1847 till sin ordens prokurator i
Österrike och anses såsom sådan icke hafva varit
utan inflytande på Metternichs politik. Efter
jesuiternas fördrifvande ur Österrike (1848), begaf sig B.
till Belgien, där han blef biträde hos
ordensprovinsialen och rektor för kollegiet i Louvain. Då
jesuiterna åter fingo tillträde till de österrikiska staterna,
blef B. först superior i Ungern och sedan provinsial
för Österrike. 1853 blef han efter Roothans död
jesuitgeneral och anses som sådan hafva genom sin
klokhet och försiktighet i hög grad främjat ordens
intressen. Han utgaf 1843 en andaktsbok, Monat
Mariæ, hvilken upplefvat många upplagor (17:e
1901) och blifvit öfversatt till flere språk. På grund
af hög ålder nedlade han sitt ämbete (1884) och
efterträddes af Anderledy. Se A. M. Verstraeten, "Leven
van den hoogeerwaarden pater Petrus B." (1889,
tysk öfvers. af Martin, 1897). Jfr Jesuitorden.
Becque [bäkk], Henry François, fransk
dramatiker, f. 1837 i Paris, d. 1899 därstädes,
debuterade 1867 med operatexten Sardanapale (efter
Byrons drama; musik af de Joncières), som
efterföljdes af den genuina komedien L’enfant prodigue
(1868) och det socialistiska femaktsdramat Michel
Pauper (1870), hvilket trängdes i skuggan af
krigsutbrottet och på nytt uppfördes 1886, å
Odéon-teatern, men med oviss framgång. Ett annat försök,
L’enlèvement (1871), mottogs fientligt af publiken,
som icke kunde förlika sig med det obevekligt
realistiska drama ("le théâtre cruel"), hvars banbrytare
B. var. Modfälld, egnade han sig åter odeladt åt
börsaffärer, tills han framträdde med de i modererad
stil hållna lustspelen Navette (1878) och Les honnêtes
femmes (1880), hvilka rönte framgång. Han tog då
steget fullt ut med den dystra familjekomedien Les
corbeaux (1882), som framfördes på Théâtre français
och uppväckte en storm i den litterära världen. Han
lustspel La parisienne (1885) hade en mer obestridd
framgång. I naturalism har B. sedermera
öfverflyglats af yngre partigängare. Hans egen vittra
fysionomi präglas af en bitter uppriktighet i
afslöjandet af människors nedrigheter och lumpenhet.
Hans samlade skådespel, Théâtre complet, utgåfvos i
2 bd 1890 (ny uppl. i 3 bd 1898), och 1890 utkommo
hans samlade journalistiska uppsatser, Querelles
littéraires, kännetecknade af hänsynslös kärfhet.
Bécquer, Gustavo Adolfo Dominguez,
spansk skald och novellförfattare, f. 1836 i Sevilla,
d. 1870 i Madrid, var en af 1800-talets förnämste
spanske diktare på vers och prosa. Härstammande
på fädernet från svenska Pommern, var B. son till
en fattig konstnär och broder till den framstående
genremålarcn Valeriano B. (d. 1870), som han
ledsagade under dennes i arkeologiskt syfte
företagna resor i Spanien, därunder samlande stoff
till en del prosadikter och romantiska legender. För
att skaffa sig lefvebröd nödgades B. lämna
öfversättningar till dagliga tidningar, var en tid "censor
de novelas" och redigerade 1870 "La ilustración de
Madrid". Hans litterära kvarlåtenskap utgöres af
3 band (utg. 1885), innehållande dels legender och
noveller, dels lyrik. Såsom prosadiktare är B. en
själsfrände till E. T. A. Hoffmann, såsom lyriker
fullblodsspanjor med inflytande från Heine. Hans
sköna, vemodiga dikter utmärka sig för enkel
naturlighet och innerlig känsla.
Ad. H–n.
Becquerel [bekkrä’ll]. 1. Antoine César
B., fransk fysiker, f. 1788., d. 1878, blef 1808
officer i ingenjör-kåren och deltog som sådan i
spanska kriget 1810–12. Kort därefter anställdes han
som undervisnings-inspektör vid polytekniska skolan,
men användes dock fortfarande i militära uppdrag
och deltog i 1814 års fälttåg. Sedan 1815 egnade
han sig uteslutande åt fysiska undersökningar och
lärarverksamhet. 1837 blef han lärare vid "Muséum
d’histoire naturelle". I sitt förnämsta verk. Traité
expérimental de l’électricité et du magnétisme, et
de leurs phénomènes naturels (1834–40), framställde
han kritiskt och systematiskt såväl de af andra dittills
gjorda rönen på elektricitetens och magnetismens fält
som de af honom själf gjorda upptäckterna.
Dessutom har B. (stundom mod sonen Edmond som
medarbetare) författat åtskilliga andra fysiska verk.
Bland hans vetenskapliga forskningar böra särskildt
nämnas undersökningarna om de elektriska
egenskaperna hos turmalinen, om metallernas
ledningsförmåga, om värmets verkningar hos dåliga
värmeledare och om frambringandet af elektricitet genom
kontakt mellan olika stycken hos samma metall.
2. Alexandre Edmond B., den föregåendes
son, fransk fysiker, f. 1820, d. 1891, blef 1853
lärare i fysik vid "Conservatoire des arts et métiers"
i Paris och 1863 ledamot af Institutet samt
efterträdde 1878 sin fader såsom lärare vid "Muséum
d’histoire naturelle". B. är framför allt känd för
sina intressanta undersökningar af solspektrum och
fosforescensen. Utom de arbeten, som han författat
tillsammans med sin far, bl. a. Traité d’électricité et de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
