Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 1185-1186 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Befolkningsstatistik

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för hela människosläktet skulle, om antagandet är
riktigt i fråga om Kina, falla omkr. 43 på tusen.
Inom Europa och dess olika hufvuddelar har
födelsetalet utgjort:

Åren	Nord- västra Europa	Syd- västra Europa	Öst- Europa	Europa
1801–1840	35,5	33,7	46,1	38,7
1841–1860	34,4	32,3	45,6	37,8
1861–1880	35,7	32,1	46,6	38,7
1881–1890	33,9	31,3	46,6	38,1
1891–1895	32,9	30,0	45,5	37,1
1896–1900	32,5	28,9	45,3	36,7

Sydväst-Europas låga siffra beror endast på
Frankrike, där födelsetalet nu sjunkit till knappt 22; för
öfriga hithörande länder är siffran 34. Öst-Europas
oerhördt höga tal bero vida mera på hög
äktenskapsfrekvens än på större fruktsamhet. – Talen
här ofvan utvisa nedgång, men (Frankrike frånsedt)
först under de sista tjugu åren. Nymalthusianismen
har synbarligen i våra dagar vunnit fast fot öfverallt
i Väst-Europa. Födelsetalets nedgång fortfar och
skall väl under de närmaste årtiondena åstadkomma
betydande förändringar inom Väst-Europas
befolkningsförhållanden. Nord-Amerika har härutinnan
gått än hastigare i den nya riktningen än Europa,
och Nya Englands stater stå ungefär på samma
ståndpunkt som Frankrike. Om betydelsen af allt detta
hänvisas till artiklarna Befolkningspolitik
och Malthusianism.

Födelsetalet, såsom en produkt af
äktenskapsfrekvens och fruktsamhet (hvartill kommer ytterligare
frekvensen af oäkta födelser), gifver icke någon
direkt uppgift om fruktsamheten i och för sig. Denna
mätes genom en jämförelse mellan de äkta födda
barnens antal och antalet gifta kvinnor i medelåldern
– helst åldern 15–45 år. På hvarje tusental
sådana kvinnor kommo årligen under 1870-talet (då
födelsefrekvensen dock var utomordentligt stor) i
nordvästra Europa 320 äkta födelser, i sydvästra Europa
utom Frankrike 286, i Frankrike 201. Men samtliga
dessa tal hafva säkerligen sedan dess betydligt
förminskats. I Sverige, där förhållandet är kändt sedan
ej mindre än 150 år tillbaka, kan någon nedgång
icke spåras förr än under ungefär de senaste femton
åren. Ända till dess utgjorde anförda
fruktsamhetstal hos oss omkr. 290; den jämförelsevis låga
siffran förklaras genom de sena giftena. Numera har
fruktsamheten i Sverige nedgått till omkr. 270.

Beträffande de ur många synpunkter
betydelsefulla frågorna om oäkta födelser, dödfödslar,
flerbörder, fruktsamheten inom olika åldrar och
samhällsklasser m. m. hänvisas till artikeln
Födelsefrekvens och öfriga hithörande uppslagsord.

Af befolkningsstatistikens olika kapitel är kapitlet
om dödligheten utan tvifvel det längst studerade och
bäst utredda. I öfverensstämmelse härmed egnas
i alla moderna encyklopedier en stor mängd
specialartiklar åt detta ämne, och äfven här hänvisa vi
i fråga om detaljer till de särskilda uppslagsorden
(Dödlighet m. fl.). Här må meddelas blott
några de viktigaste data i fråga om dödligheten
såsom en faktor i befolkningsrörelsen i allmänhet. För
dödligheten finnes naturligtvis uppåt icke någon gräns,
och flydda tiders pest- och andra epidemier hafva
otvifvelaktigt i vissa fall förödt hela orter under loppet
af några månader. Den fruktansvärdaste dödlighet
historien känner är den s. k. digerdöden vid midten
af 1300-talet, hvilken påstås under loppet af några
få år hafva bortryckt fjärdedelen af Europas hela
befolkning. I enskilda länder och orter var
förödelsen naturligtvis vida större. Ännu så sent som år
1710 skall pesten hafva bortryckt tredjedelen af
befolkningen i Stockholm. Under förra hälften af
1800-talet höjde koleran stundom (i öst-europeiska länder)
dödstalet till 70 à 80 på tusen och å smärre orter
till flerdubbelt högre belopp. Senare har Finlands
dödstal under hungeråret 1868, uppgående också
till nära 80 på tusen, stått såsom en sista utlöpare
från en annars förgången tid. För framtiden torde
inom den civiliserade världen dylika oerhörda
förluster näppeligen någonsin mera vara att befara.

För människosläktet i dess helhet synes i våra
dagar medelantalet aflidna, efter en visserligen i
många fall osäker uppskattning, kunna sättas till
ungefär 35 dödsfall årligen på hvarje tusental
människor. Inom det germanska Europa, jordklotets högst
kultiverade befolkning, har dödstalet numera nedgått
till 20 på tusen, särskildt bland engelsmän och skottar
till 18 och bland de skandinaviska folken till endast
16. Inom Europa i dess helhet och dess hufvuddelar
har under nittonde seklet dödstalet utgjort:

Åren	Nord- västra Europa	Syd- västra Europa	Öst- Europa	Europa
1801–1840	26,5	28,5	37,9	31,1
1841–1860	25,6	27,3	38,6	30,7
1861–1880	24,9	27,3	36,1	29,7
1881–1890	22,7	25,7	33,1	27,5
1891–1895	21,6	25,0	33,6	27,1
1896–1900	20,0	23,1	30,0	24,7

Då allt ondt, som öfver hufvud hemsöker
människosläktet, alltid i någon mån för med sig sjukdom
och till sist döden, utgör dödlighetens belopp ett
fullständigt uttryck för det gynnsamma eller mindre
gynnsamma tillstånd in toto, hvaruti ett folk
befinner sig. Dödstalet är den yppersta
"kulturmätare", som vetenskapen kan åstadkomma. Från
denna synpunkt äro naturligtvis talen här ofvan af
stor betydelse. De vittna å ena sidan om de
mycket olika kulturståndpunkter, som ännu
intagas af Europas tre hufvudstammar (germaner,
romaner och slaver), å andra sidan om det
betydande allmänna framsteg, som är det mest
träffande uttrycket för nittonde seklets imponerande
kulturarbete. Att under flydda århundraden
medeldödligheten varit långt högre än under 1800-talet,
är väl fullkomligt otvifvelaktigt. Bevisligt är detta
faktum i fråga om vårt eget land. Sveriges
dödstal kan med tämligen stor säkerhet beräknas hafva
i medeltal för 1700-talet uppgått till 28,₇ pro
mille; under 1800-talet utgjorde detsamma i
medeltal 20,₆ pro mille och har numera nedgått till
16. Vår egen och de andra skandinaviska folkens
utomordentligt gynnsamma ställning i detta
hänseende berättigar oss att om vår folkstams deltagande
i tidens samhällsarbete hysa en mycket
tillfredsställande tanke.

Tryckt den 5/9 04

2 b. 38

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>