Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Befästningskonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med för en dylik gällande grundsatser, men dock ej
förr, än ett krig hotar eller redan utbrutit, alltså på
kortare tid och med de medel, som för tillfället stå
till buds, kallas provisorisk. Utföres befästningen
under fältkriget af trupperna själfva och således på
och för en kort tid samt med de medel, som finnas att
tillgå på platsen, kallas den tillfällig (passager) l.
fältbefästning.
Befästningskonsten kan anses lika gammal som
kriget själf och följde ständigt med dettas utveckling.
Hvarje framsteg i anfallskonsten ledde sålunda till
motsvarande förbättring i befästningarnas
konstruktion. De till en början af jordvallar, trästammar eller
hopade stenblock bestående försvarsverken lärde de
anfallande sig snart bestiga, hvarför man började
bygga allt högre murar, på hvilkas krön försvararna
stodo, först utan skydd, men senare, när kast- och
skjutvapen uppfunnits, försedda med en bröstmur;
och för att hindra å plattformen uppkomna fiender att
sprida sig längs hela muren, uppdrogos tvärmurar
öfver krönet. Befästningen blef sålunda
permanent. När murhöjden blef för stor, sökte den
anfallande bryta sig igenom portarna, men då anordnades
inre stängsel, fällgaller m. m., eller ock igenmurades
porten, när anfall befarades. Man måste då söka
genombryta själfva muren, och härför uppfanns
stormbocken l. murbräckan, som fick arbeta under ett
skyddande tak (testudo), samt ballister och katapulter
(se d. o.). För att den försvarande skulle åtkomma
den döda vinkeln vid murfoten, där stormbocken
arbetade, gjordes genom bröstmuren nedåt stupande
skottgluggar, machicoulis, hvarjämte sidoförsvar
möjliggjordes genom att man på bågskotthålls afstånd
från hvarandra uppförde torn. Murtjockleken började
nu äfven ökas, eller ock gjordes murarna dubbla med
jordfyllning emellan, hvarigenom god plats erhölls
för uppställning af försvarsmaskiner. När så en graf
utanför muren tillkom, måste den anfallande bygga
rörliga trätorn, för att från dessas öfre våningar
bortdrifva försvararna från murkrönet och de flankerande
tornen, medan grafven öfvergicks och muren bräcktes
eller bestegs; men då anordnade försvararen inuti
muren hvälfda rum med skottgluggar. Fästningens
planform var vanligen polygon med endast utgående
vinklar, men ibland funnos också inom de
muromslutna städerna citadeller såsom slutvärn. Det
var emellertid ej blott viktigare orter, som befästes,
utan äfven gränserna, utefter hvilka långa
befästningslinjer, jordvallar eller murar med torn, byggdes.
Hos de gamla kulturfolken uppdrefs krigskonsten och
med den äfven befästningskonsten till en hög grad
af fulländning; men med romarriket förföllo äfven
dessa båda vetenskaper, och under medeltiden
återvann befästningskonsten blott långsamt sitt förlorade
anseende. Det var Karl den store, som åter lät
densamma komma till heders, genom anläggandet af en
mängd befästningar, dels sammanhängande vid
gränserna och dels enstaka vakttorn inuti eröfrade länder;
och småningom började städerna återigen omgifvas
med tornprydda ringmurar. Från Karl den stores
vakttorn härledde sig riddarborgarna, hvilka först
voro enkla torn, s. k. "donjoner", men småningom
blefvo kasteller. Feodaltidens fästen karakteriseras
af tjocka murar med många höga, flankerande torn,
en mängd hvälfda rum för besättning och förråd samt
en mängd utsprång, coupurer, trappor m. m., som
bildade en intrasslad labyrint. Krutets användande
till krigsbruk gjorde det emellertid nödvändigt att
förändra fästningarna dels för och dels mot de
nykonstruerade eldvapnen. Bakom murarna anlades
jordvallar, först i ändamål att vinna utrymme för
uppställandet af kanoner och sedermera till skydd
mot artillerielden, då denna blef verksammare.
Samtidigt började tornen ersättas af jordfyllda rundlar
l. bastejer (se d. o.). Murarna blefvo sålunda
beklädnadsmurar (se d. o.), men skulle de äfven skydda
för stormning, måste de nedsänkas och omgifvas med
en bred graf, framför hvilken anlades utanverk till
skydd för portarna. Till en början byggdes fästningen
som en rätlinig polygon, men snart brötos
polygonsidorna för att bilda bastionerade fronter (se
Bastion), som vidare utvecklades, först enligt den
äldre italienska skolan, hvilken utmärkte
sig för små bastioner och långa kurtiner, delvis
tillbakadragna och mot kurtinen vinkelräta flanker med
s. k. orillon, högverk (kavaljerer) i bastionerna,
portvärn (baluardi) och betäckt väg. Denna skola,
hvars förnämste målsmän voro Machiavelli, San
Michele, Tartaglia, Castriotto, Girolamo Maggi,
Pacciotto d’Urbino, Marchi, Busca, Floriani m. fl.
samt i Sverige bröderna Paar, var den förhärskande
under 1500- och en del af 1600-talet (Nauplion,
Kandia, Verona, Palma Nova, citadellen i Cambrai,
Turin och Antwerpen etc.; i Sverige Borgholms slott,
Kalmar gamla stad och Älfsborg; i Finland Viborg),
hvarunder åtskilliga förbättringar småningom infördes,
såsom större bastioner, dubbla flanker, portvärnets
utbytande mot den mer framspringande ravelinen,
tenalj, vapenplatser i betäckta vägen m. m. Sålunda
uppkom den nyitalienska skolan Det s. k.
"spanska maneret" liknade det italienska, men
saknade sekundflanker och högverk. Under det oroliga
16:e årh. uppkom äfven, och nästan samtidigt med
den italienska, den nederländska skolan.
Nederländernas särnatur kräfde ändrade
befästningsformer, och under frihetsstriden framtvingade bristen
på tid och andra omständigheter förenklade
konstruktioner. Grafven gjordes sålunda bred och
våt, med sluttningarna utan murklädnad, hvarjämte
"faussebray", långa flanker och många utanverk
infördes samt vattenrörelser anordnades. Detta system,
hvars förnämste målsmän voro Marolois, Stevin och
Freytag, tillämpades först vid åtskilliga nederländska
fästningar, och flera lysande fästningsförsvar
tillvunno det många anhängare äfven på andra ställen
(Hamburg, Wismar, Danzig, Frederiksodde m. fl.);
bastioner och raveliner voro dock för små, profilen
var oriktig, och den våta grafven var ju ej alltid
möjlig att åstadkomma. I Sverige med biländer vann
systemet allmännare insteg först efter trettioåriga
kriget och tillämpades med åtskilliga förbättringar af
Hans Fleming, Örnehufvudh, Rodenburg,
Wärnschiöldh m. fl., först vid gamla och sedan vid nya
Kalmar, vid Jönköpings slott, Göteborg, Nya
Älfsborg, Vänersborg, Nymünde, Riga m. fl. st.
Under tiden hade i Tyskland ingenjören Daniel
Speckle (1536–89) förbättrat det italienska
maneret genom att förstora bastionerna och ravelinerna,
använda kasematterade gallerier, kavaljerer i
ravelinen m. m. Hans idéer tillämpades vid Schlettstadt,
Hagenau, Ulm, Kolmar, Basel och Strassburg samt
i Sverige vid hisingska Göteborg. Efter Speckle
uppträdde Dillich med förbättringar i det
nederländska systemet, så att det bättre lämpade sig för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
