Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Begrafning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
familj eller en hel stam. Den döde har ofta placerats
i sittande ställning, men då grafven blifvit för trång,
ha de gamla benen makats undan. De brandspår,
som stundom anträffas i stengrafvarna, torde härröra
från grafmåltider eller dödsoffer; möjligen har också
eld uppgjorts för att rensa luften i grafven. För att
den döde skulle kunna fortlefva i grafhuset, utrustades
han med åtskilliga föremål: lerkärl, som troligen
innehållit födoämnen, diverse vapen af sten och
flinta, prylar och metkrokar af ben m. m. På
hällarna till de stora stengrafvarna förekomma stundom
små inknackade hål, i hvilka offer ända till senaste
tid nedlagts för att fördrifva sjukdomar, förorsakade
af älfvorna. Dessa andeväsen torde just vara de
aflidnes andar, hvilka troddes fortlefva i grafven.
Under bronsåldern öfvergaf man användandet af
de stora gemensamma grafkamrarna, och den döde
bisattes i sin särskilda kista. Denna utgöres under
den äldre bronsåldern antingen af en mindre
hällkista eller ock af en klufven ekstock, hvars ena
halfva tjänstgör som kista, hvaremot den andra bildar
lock. Den döde nedlades fullständigt klädd, med
vapen och smycken af guld och brons. Stundom
hittas i grafven kärl af lera eller trä, en fällstol,
toalettföremål m. m. Redan under bronsålderns andra
period börjar likbränningen vinna inträde, och under
den yngre bronsåldern blir den i Skandinavien
allenarådande. Askan och de brända benen hopsamlades å
bålplatsen och nedlades i en liten stenkista eller en
urna af lera, som vanligen gräfdes ned i öfre delen
af en stor jordhög eller ett stenröse af den art, som
uppkastades öfver den äldre bronsålderns kistor.
Grafvarna från den yngre bronsåldern äro relativt
fattiga på grafgods. Det var ju också meningslöst att
nedlägga dyrbarheter med den döde, då han ej längre
troddes fortsätta sitt lif under jorden, utan frigjord
från kroppen begaf sig till dödsriket, utan förmåga
att kunna återvända och på de kvarlefvande hämnas
deras försummelse.
Under hela den för-romerska järnåldern (från
omkr. 500 f. Kr. till Kristi födelse) är likbränningen
nästan allenahärskande. Askan och benen af den
döde bisattes i en liten kista af stenhällar, i en
lerurna eller träask, eller blott i en grop i marken,
som möjligen täcktes af en stenhäll. I regeln nedlades
tämligen få saker med den döde. De äro också
vanligen eldskadade och med afsikt sönderbrutna.
Detta torde bero på, att man genom att förstöra
sakernas "kroppar" trodde sig möjliggöra för deras
"själar" att resa med till dödsriket.
Omkring tiden för Kristi födelse börjar jordandet
åter bli mera vanligt i Norden, och under hela den
återstående hednatiden förekomma båda grafskicken
jämsides. Den gamla tron på den dödes materiella
behof blomstrar upp på nytt, och vi finna i grafvarna
allehanda dyrbarheter, vapen och verktyg, ler- och
bronskärl, spelbrickor och tärningar, stundom äfven
mynt. Hela djur, t. ex. hundar och fåglar, nedlades
med den döde. Märkliga äro de båtgrafvar från den
yngre järnåldern, som påträffats t. ex. vid Vendel,
Ultuna och Tuna i Alsike socken, Uppland. Den
döde har legat eller suttit i aktern af sitt fartyg,
i full rustning, om det var en man, eller utrustad med
åtskilliga smycken, om det var en kvinna. Därjämte
nedlades en del husdjur; i den rikaste Vendel-grafven
förekommo tre hästar, fyra hundar, ett helt
nötkreatur och "steken" af ett ungnöt, en galt, två får
och hufvudet af ett tredje, en gås, en anka, en
trana, en falk och en berguf. Jämte hästarna fanns
deras utrustning af betsel och stigbyglar.
Under vikingatiden förekommer dels bränning af
liken och askans bisättande i urnor, som nedsättas i
jorden eller ställas på flata marken, hvarefter en
hög uppkastas öfver dem, dels nedläggande af de
obrända liken i stora timrade grafkamrar eller
lådformiga träkistor. Af de båda sistnämnda användes
de förra för män, de senare för kvinnor. Man har
i Sverige i grafvar från olika tider funnit skelett af
människor, hvilka tydligen blifvit med afsikt dödade
och nedlagda som offer åt den person, för hvars
räkning grafven egentligen blifvit gjord.
Bland Asiens hel- eller halfkultiverade folk
förekommer en mängd olika grafskick. De östasiatiska
folken bränna ofta sina döde. Perserna skynda att
begrafva liken, emedan de tro, att förruttnelsen
vållas af en ond ande, som satt sig i besittning af den
döde. Hos judarna rådde fordom samma brådska i
detta hänseende, emedan de såsom orent betraktade
allt, som kom i beröring med ett lik. Hos dem
förlades därför begrafningsplatsen så långt som möjligt
från de lefvandes bostäder.
Naturfolken begrafva sina döde på mycket olika
sätt. Bland vildarna i Amerika och på Oceaniens
öar är det vanligt, att liken upphängas i grenarna
af ett träd (fig. 11). Andra naturfolk, som befinna sig
på vandringar, jorda liken och låta dem kvarligga, tills
de undergått förruttnelse, hvarefter benen upptagas,
rengöras, målas och medtagas, tills de finna ett sista
hvilorum. Somliga vilda folk lägga den döde i en
kanot, som de antingen låta drifva till sjöss eller
upphänga i grenarna af ett träd eller mellan ett par
stolpar (fig. 4 och 5). Så t. ex. lade lappen förr
gärna den aflidne i ackjan. I lappgrafvar omkring
Varanger fjord hittas däremot den döde, omlindad med
näfver, i stenrösen. Äfven likbränningen är mycket
utbredd bland naturfolken (fig. 7). Många
naturfolk låta älsklingsdjur, trälar eller släktingar följa
den döde i grafven. Så t. ex. zuluerna, som
i grafven nedsätta sina döde i sittande
ställning (fig. 10). Kannibaler uppäta icke sällan vissa
delar af hans kropp. Vid en patagoniers död samlas
alla hans hästar, hundar, kläder o. s. v. i en hög
och brännas, hvarefter hans kropp, insvept i
guanacoskinn eller i en pansarskjorta, begrafves i sittande
ställning med ansiktet mot öster. Alltsammans
betäckes sedan med en stenhög, hvars storlek rättar sig
efter den dödes värdighet. Patagoniernas förnämsta
önskan är att glömma de döde och förstöra alla
minnen, som kunna erinra om dem. Hos förhistoriska
indianstammar i Syd-Amerika återfinnes seden att
bisätta liken obrända i stora lerkärl. Öfver den
döde uppreses ofta ett minnesmärke (fig. 8, 9, 14,
17–21).
De förste kristne begagnade klipphålor och
katakomber till begrafningsplatser samt iakttogo alltid
det bruket att lägga liket på ryggen med ansiktet
mot öster. Sedan kristendomen blifvit tolererad eller
härskande, skedde begrafningarna med religiösa
ceremonier, hvarunder hymner om uppståndelsen sjöngos.
Åtskilliga förkristna bruk bibehöllos fortfarande,
t. ex. sedvänjan att tre gånger beströ likkistan med
jord. Den romersk-katolska kyrkan har efter hand
i betydlig mån utvecklat begrafningsliturgien och
skapat ett praktfullt ceremoniel. De protestantiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
