Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Begrafning - Begrafningshjälp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrkorna däremot hafva återfört begravningsritualen
till större enkelhet. Jfr O. Montelius, "Sveriges
historia från äldsta tid till våra dagar", I (2:a uppl.
1903), H. Hildebrand, "Folkens tro om sina döda"
(1874), Sophus Müller, "Vor oldtid" (1897), och
Erwin Rohde, "Psyche" (3:e uppl. 1903).
T. J. A.
Efter reformationen hafva i Sverige utfärdats flera
förordningar angående begrafningar, och
lagstiftningen har i detta afseende stundom inlåtit sig i
de mest småaktiga bestämmelser. Sålunda förordnades
1731, att inga andra än vissa af magistraten
förordnade personer finge bära liken till grafven. Vid
förnämare personers jordafärd finge dock den
aflidnes släktingar och vänner bära bårklädet på
sidorna, men magistratens bärare skulle gå under båren.
De fattige tilläts det dock att skaffa liken till grafven
bäst de kunde. År 1732 mildrades nyssnämnda
stränga förordning därhän, att det tilläts den
aflidnes vänner, bekanta eller tjänare att utbära liket,
blott "ej något traktamente eller någon annan gåfva
och omkostnad därvid ifrågakom". När den dödes
bekanta buro bårklädet, måste dock magistratens
bärare fortfarande gå under båren.
År 1731 stadgades vid 100 daler silfvermynts vite,
att begrafningar i städerna icke finge förrättas
senare än kl. 1/2 4 e. m. om vintern och kl. 6 e. m.
om sommaren, "på det ej ljus eller lyktor måtte
behöfvas" – en förordning, som gällde ända till
1834, då k. m:t upphäfde densamma, "under
förväntan att nödig försiktighet med ljus och lyktor
vid begrafningar behörigen iakttages".
Under den påfviska tiden i Sverige var det
strängeligen påbjudet, att hvarje afliden person skulle före
begrafningen under åtskilliga ceremonier vigas af
prästen. Intet lik fick stå en natt utan att vara
vigdt. Vid reformationens införande stadgades väl,
att "ovigdt lik kunde saklöst föras till kyrka";
men för att icke såra ömtåliga samveten infördes
i 1529 års kyrkohandbok föreskrift om något, som
liknade den förut öfliga vigningen. Innan den döde
bars ut ur huset, skulle nämligen prästen göra en
förmaning med bifogad tröst till den dödes vänner.
Därefter skulle han läsa en bön, i hvilken han äfven
"bad för den döde", och hvilken böns första del
är densamma, som ännu i dag hos oss nyttjas vid
begrafningar. Denna förrättning förekom under
benämningen "att viga lik". Denna benämning
borttogs i handboken af år 1548; men hela förrättningen
blef icke dess mindre bibehållen och omtalas under
rubriken "Förr än lik utbäres af huset". 1557
års handbok har icke ett ord om några ceremonier
vid likens utbärande. I öfverensstämmelse därmed
stadgades i kyrkoordningen af 1571, att om präst
var tillstädes vid liks utbärande – hvilket visst icke
var nödvändigt – skulle han dock icke viga liket,
"såsom en vantro varit hade", utan endast trösta
den dödes vänner och efterlefvande genom Guds ord.
Uppsala mötes beslut 1593 inlade slutligen ett
bestämdt förbud mot att viga liken hemma i husen,
i kyrkan eller vapenhuset. 1686 års kyrkolag
förbjuder prästerna, "allvarligen och vid straff, att resa
hem till gårdarna, hvadan [från hvilka] liken utbäras,
dem att utsjunga, eller ock någorstädes någon
utfärdspredikan att göra". Till följd af detta påbud måste
prästerskapet inskränka sig till att "insjunga" liket
från kyrkogårdsporten till kyrkan – en plägsed,
som ännu iakttages i många svenska bygder. 1686
års kyrkolag stadgar också, att "personalierna skola
författas och lämpas efter hvars och ens lefverne,
utan vidlyftighet samt oförtjänt och fåfängt beröm".
Samma lag föreskrifver afskaffandet af "kosteliga
likkistor och svepningar" samt i allmänhet af
praktfulla begrafningar. Detta stadgande upphäfdes genom
ett k. bref af 1823.
Som det tycktes lända till gudaktighetens främjande
att begrafva liken om söndagarna, iakttogs detta bruk
orubbligt till 1655, då det genom lag förbjöds, hvad
städerna angick. 1688 upphäfdes åter detta förbud.
Ringning utgjorde förr en synnerligen viktig
beståndsdel af en högtidlig begrafning och vållade
dödsboet (sterbhuset) mycken kostnad. År 1664
inskränktes ringningarnas antal betydligt, och hvarken
ridderskap, präster eller borgare egde rättighet till
mer än fyra ringningar. Den första af dessa,
själaringningen, skedde så snart som möjligt efter
dödsfallet, den andra skedde dagen före begrafningen,
den tredje omedelbart före jordandet och den fjärde
omedelbart efter detsamma. Den andra af dessa
ringningar har nu helt och hållet kommit ur bruk,
på de flesta ställen äfven den första. På
landsbygden, där liken vanligen jordas om söndagarna,
sammanfaller begrafningsringningen med ringningen
till gudstjänst.
Under farsoter verkställdes, enligt en k. förordning
af 1831, begrafningarna sent om aftonen eller tidigt
på morgonen, i närvaro af så få personer som möjligt.
Likkistorna skulle betäckas med ett hvarf osläckt
kalk eller kolstybbe; grafven skulle genast igenfyllas
och väl tillstampas. Hälsovårdsstadgan af 1874
föreskrifver i detta fall endast, att lik efter dem, som
aflidit i farsot, icke få bisättas, jordfastas eller
jordas "på sådant sätt och under sådana förhållanden,
som kunna bidraga att sprida smittan".
Genom lagen om jordfästning 25 maj 1894
upphäfdes 18:e kap. i 1686 års kyrkolag, som handlar
"om kristlig begrafning". Nyss nämnda lag
stadgar, att begrafning skall ega rum inom 6 veckor
efter dödsfallet och att jordfästning skall förrättas
af präst inom svenska kyrkan, antingen å
begrafningsplats eller "å rum, som församlingen för
jordfästning anvisat" (kyrka, grafkapell o. s. v.). Endast
å kyrkogård eller annan vederbörligen invigd plats
får jordfäst lik begrafvas. Tre slag af jordfästning
nämnas: 1:o) jordfästning i vanlig ordning; 2:o)
jordfästning i särskild, mindre högtidlig ordning
(dödfödda barn) samt 3:o) jordfästning i stillhet, d. v. s.
utan klockringning, sorgmusik, sång eller liktal och
i närvaro af endast den dödes anhöriga samt för
jordandet oumbärliga personer. I stillhet skall den
jordfästas, som afrättats eller aflidit under föröfvande
af groft brott, så ock den, som beröfvat sig själf lifvet,
såvidt ej genom läkarbetyg kan styrkas, att den
döde saknat förståndets fulla bruk. Ett vid
riksdagen 1903 väckt förslag om upphäfvande af
föreskriften om "jordfästning i stillhet" för själfmördare
vann ej bifall af kyrkomötet, som i stället för dylika
fall föreslog användande af särskildt
begrafningsformulär, en hemställan, som emellertid ej föranledde
någon k. m:ts åtgärd. – Om s. k.
militärbegrafning finnas detaljerade föreskrifter i
tjänstgöringsreglemente för armén år 1903. Jfr
Civilbegrafning och Likbränning.
(J. T. B.)
Begrafningshjälp. Se Avancemangs-besparing.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
