Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Begrafningskassa - Begrafningsplats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Begrafningskassa kallas en förening af personer
för beredande af penninghjälp till afliden ledamots
begrafning. Begrafningskassan står vanligen i
förening med sjukkassa (se d. o.) eller nödhjälpskassa.
Begrafningsplats kallas ett ställe, som är
särskildt afsedt för liks jordande. – Nomader begrafva
sina döde, där dödsfallet egt rum, dock helst i
klipphålor och vid stråkvägar.
Familjebegrafningsplatser uppstodo på samma gång som
fasta bostäder. När människorna började förena sig
i samhällen – städer och byar –, uppkommo
offentliga begrafningsplatser.
Sålunda finner man hos egypterna vidsträckta
grafstäder (nekropoler). Hebreerna hade i allmänhet
familjegrafvar och använde därtill svala grottor samt
trädgårdar och bergssluttningar. Äfven greker,
romare, galler och germaner hade till en början sådana
grafvar. I Sparta begrofvos liken inom staden; i
Aten hade man släktgrafvar, men också offentliga
begrafningsplatser. Förmögna romare hade enskilda
begrafningsplatser i närheten af sina landtgods, helst
vid vägarna. I Rom fanns dock på Esquilinska kullen
en gemensam begrafningsplats för fattiga och slafvar.
De förste kristne begrofvo sina lik i hålor,
katakomber eller på öppna fältet. Längre fram jordades
liken i närheten af kyrkorna, emedan man trodde,
att den döde skulle få en lugnare hvila i grannskapet
af dessa heliga byggnader, som ofta voro uppförda
öfver ett helgons graf. På detta sätt uppkommo
begrafningsplatser vid kyrkorna, kyrkogårdar i
egentlig mening. Förnäma personer begrofvos t. o. m.
inne i templen. – Den grekiska kyrkans
begrafningsplatser ligga afsides från de lefvandes
boningsplatser och, om möjligt är, på en höjd samt
äro vanligen inhägnade af höga barrträd. Nutidens
judar förlägga sina begrafningsplatser så nära
synagogan som möjligt, muhammedanerna
åter sina i allmänhet invid vägar, så att förbigående
skola kunna bedja för de dödes själar. De
muhammedanska begrafningsplatserna äro ofta planterade
med buskar och träd samt prydda med kiosker,
hvarför de stundom användas till förlustelseställen.
Kineserna lägga sina begrafningsplatser på
höjder och inhägna dem med barrträd eller murar.
Efter kristendomens införande i Sverige
upphörde man småningom att begrafva i ättehögar, och
kyrkogårdarna samt kyrkorna blefvo de enda
begrafningsplatserna. Snart började man dock inse det för
hälsan farliga uti att begrafva i kyrkorna. Redan år
1642 anhöll prästerskapet, att intet grafkor skulle
få upprättas i någon kyrka utan biskopens,
kyrkoherdens eller församlingens vetskap och tillstånd.
Drottning Kristina ogillade visserligen icke förslaget;
men hon ansåg det skadligt att minska den rättighet,
som åtföljde jus patronatus. Vid 1779 års riksdag
begärde prästerskapet, att k. m:t måtte förbjuda
begrafning i kyrkor och på kyrkogårdar; men först
1815 blef det, på ständernas begäran, anbefalldt
konsistorierna att, på tjänligt sätt och vid sig företeende
omständigheter, leda pastorers och församlingars
uppmärksamhet på angelägenheten af att vidtaga
anstalter om att, så fort tid och omständigheter
medgåfve, "alla begrafningar i kyrkor, såväl i städerna
som på landet, och å kyrkogårdar uti städer och byar
måtte upphöra och i det stället kyrkogårdar utom
städerna och aflägse från byar måtte varda anlagda".
Bruket att begrafva å inom städer belägna
kyrkogårdar fortgick dock mångenstädes.
Hälsovårdsstadgan af 1874 gjorde ändtligen slut därpå, genom
stadgandet att efter 10 år allt jordande af lik inom
stad skulle upphöra. I stad såväl som på
landsbygd få dock sådana grafställen eller grafkor, till
hvilka enskilda hafva egande- eller besittningsrätt,
fortfarande begagnas, dock under vissa villkor och
försiktighetsmått. Sådana äro: likets balsamering,
användande af tillödd metallkista (om liket skall
begrafvas i kyrka eller därmed sammanhängande
grafkor) m. m., som ytterligare kan föreskrifvas af
hälsovårdsnämnden. Samma villkor gälla för annan
murad eller sprängd graf utan jordfyllning.
Jordfästningslagen af 1894 föreskrifver, att begrafningsplats
skall vara vederbörligen invigd och hållas i ordnadt
och värdigt skick samt att konungens tillstånd skall
inhämtas för anläggandet af enskild begrafningsplats.
Sådant tillstånd har upprepade gånger gifvits.
(J. T. B.)
Våra kyrkogårdar sprida icke osundhet.
Hälsovårdsstadgans föreskrifter omöjliggöra sådant.
Däremot finnes en annan olägenhet ganska allmänt,
nämligen att liken ej multna inom rimlig tid. Detta
beror därpå, att man å så många orter af brist på
sandjord nödgats begrafva i lerjord, där luften ej
har tillräckligt lätt tillträde. Multnandet blir då
ofullständigt, och de mjuka delarna öfvergå till fett,
likvax eller adipocire, som i årtionden kan förbli
oförändradt. I porös jord däremot multnar liket ganska
snart, och de organiska ämnena kunna inom ett par
årtionden mineraliseras så fullständigt, att
kyrkogårdsjorden snart efter upphörd användning blir lika
ren som annan sandjord i trakten. Vattnet måste
då vara väl afledt.
Stank eller giftig luft utgår icke från kyrkogården.
Orsaken är den, att de luktande gaserna begärligt
kvarhållas af jorden. Den luft, som kommer från
djupare jordlager, är alltid bakteriefri; från ett
jordadt lik kunna bakterier omöjligen med grundluften
komma upp till jordytan. Den svaga lukt, som någon
gång förnimmes på äldre kyrkogårdar, torde härleda
sig från äldre grafvars omgräfning, hvarigenom
förorenad jord kommit i dagen.
De patogena mikroorganismer, som ej sällan finnas
i lik, dö ganska snart. Vi kunna därför utan ringaste
fara uppgräfva gamla kolerakyrkogårdar. Af kända
bakterier lefver tuberkel bakterien längst – ett år
eller kanske något längre. Ej heller med regnvatten,
som silar genom jorden och passerar ett lik, kunna
farliga bakterier medfölja till källor och brunnar,
emedan vattnet går så långsamt framåt, att alla
bakterierna silas ifrån och stanna i jorden i likets
närmaste omgifning. Äfven lösta organiska gifter och
öfver hufvud alla större organiska molekyler
absorberas ur vattnet och stanna i jorden. Detta är
förklaringen, hvarför källor och brunnar i
kyrkogårdarnas omedelbara närhet kunna hålla ett tadelfritt
vatten.
Vi kunna alltså icke säga, att hygienen fordrar,
att liken måste brännas. I länder med tätare
befolkning, där tillräckligt stora begrafningsplatser äro
svåra att anskaffa, kan däremot likbränningen få stor
betydelse för hygienen. Af likbränningens införande
skulle vi i Sverige utan tvifvel få fördelen af mindre
vidsträckta kyrkogårdar.
E. At.
Af den äldre lagstiftningen framgår att
kyrkogårdarna tidigt fingo anseende som helgade rum.
Gröfre öfvervåld och dråp å sådan plats upptogos
Tryckt den 6/9 04
2 b. 39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
