Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Behn, Aphral l. Ayfara, engelsk författarinna f. 1640 - Behn, Andreas von, miniatyrmålare - Behof - Behrend, Peter William, dansk musikskriftställare - Behrens, Johan Didrik, norsk sånganförare - Behrens, Konrad Behrend, operasångare - Behrens, Bertha, tysk romanförfattarinna, pseud. W. Heimburg, f. 1850.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
the royal slave och The fair jilt, båda intagna i
hennes 1698 utgifna Histories and novels. Den förra
är märklig som det första försöket inom den engelska
litteraturen att väcka medkänsla för negerslafvarnas
ställning. I Surinam hade Aphra B. lärt känna
novellens hjälte, en afrikansk negerfurste, som
svekfullt infångats och sålts som slaf samt därefter i
Amerika sökte åstadkomma en slafresning. Hon skref
äfven dikter, af hvilka en samling utgafs 1684.
Hennes dramatiska arbeten utgåfvos samlade 1702.
Aphra B., som hedrades med vänskap af Dryden
och Otway, har af Edm. Gosse kallats
"restaurationens George Sand". Hon var en varmhjärtad och
begåfvad författarinna, men förmåddes af
omständigheterna och sin egen något äfventyrliga läggning att
i sina arbeten hejdlöst skatta åt tidens frivolitet.
Hennes stoft fick sin hvilostad i Westminster abbey.
Hennes arbeten utgåfvos senast 1871, i 6 bd.
V. S–g.
Behn, Andreas von, miniatyrmålare (dvärg),
f. 1650 i Kristianopel, enligt traditionen tillhörande
en schlesisk adlig släkt, d. utomlands omkr. 1715.
Han blef elev af Ehrenstrahl 1678, var
hofkonterfejare hos drottning Hedvig Eleonora 1679–1711
och hofminiatör efter Brenner 1693–1710. Han
lämnade Sverige 1711 och lär sedan varit verksam
vid konung Augusts af Polen hof. Af B:s i
Nationalmuseum befintliga arbeten är det äldsta dateradt
1684, det yngsta 1710. Han hade en ej obetydlig
talang som porträttmålare (Hedvig Eleonora, Ulrika
Eleonora d. ä. m. fl.) och har äfven efterlämnat
mytologiska och allegoriska stycken (Perseus och
Andromeda, Karl XII:s födelse) samt små bibliska
framställningar i olja (Marias bebådelse, Maria med
Jesusbarnet, Flykten till Egypten, Magdalena m. fl.),
hvilka äro försök att på det från Nederländerna
utgångna kabinettsmåleriet öfverföra den senare
italienska historiemålningens tankegång och formgifning.
B. är i detta afseende närmast att sammanställa med
den dock ett sekel tidigare lefvande Rottenhammer
och öfriga tyska eklektiker.
Upk. (O. G–g.)
Behof, nationalek. Behofven äro utgångspunkten
för all verksamhet; deras styrka bestämmes af den
njutning, som skulle följa af deras tillfredsställande,
och af den saknad, som uteblifvandet däraf innebär.
Det utmärkande för människans behof är, att de äro
obegränsade till antalet, men begränsade till sin
styrka; hvarje enskildt behof skulle fullständigt
kunna mättas, men aldrig en människas alla behof.
Då människans tillgångar äro begränsade, följer
däraf, att hon alltid står inför ett val, mellan att
ytterligare tillfredsställa ett delvis redan fylldt behof
och att börja tillfredsställa ett från början mindre
starkt, men ännu alldeles obetäckt behof. Detta
innebär ett vägande af behofvens styrka sinsemellan,
och därvid kommer man att (mer eller mindre
medvetet) jämföra behofvet af ting, som förefalla alldeles
inkommensurabla, t. ex. en ny hatt och en
uppbyggelsebok, ja äfven att jämföra ögonblickets behof
med framtidens, så att man öfverväger, om
exempelvis 50 kr. utgifna för en resa skapa mera
tillfredsställelse än om de sparas för ålderdomen.
Behofven äro alltid subjektiva, olika för olika
människor, och äfven olika för samma individ vid olika
tidpunkter. – Till dessa satser anknyter sig
hela den moderna värdeläran (gränsnytteteorien, se
Värde); läran om behofven har alltmera blifvit
nationalekonomiens utgångspunkt.
Behofvens arter äro otaliga och alla indelningar
tämligen godtyckliga. Människans behof – i
motsats till djurens – undergå ständiga förändringar och
mångfaldigas med stigande civilisation. De fysiska
behofven (särskildt efter föda och bostad) komma
nästan alltid i första rummet; men då deras
intensitet är strängt begränsad, blifva de relativt hastigt
fyllda och spela därför en långt större roll för de
fattige (som blott kunna betäcka ett fåtal
behofsenheter) än för de rike. Öfriga behof mättas
vanligen betydligt långsammare. Som behof måste
nationalekonomien äfven räkna sådana, som objektivt
sedt äro oberättigade eller lända till skada (t. ex.
spritbegär), naturligtvis utan att därmed förneka,
att de böra bekämpas. Medlen för behofvens
tillfredsställande kallas enligt svensk terminologi
vanligen nyttigheter. Jfr T. H. Aschehoug,
"Socialökonomik" (1903), kap. 16.
E. Hkr.
Behrend, Peter William, dansk
musikskriftställare, f. 1861, var i musikteori elev af Gottfred
Matthison-Hansen, studerade juridik som lefnadsyrke
och anställdes 1886 i Köpenhamns magistrat, där
han senare blef "fuldmægtig". B. är musikalisk
medarbetare i "Tilskueren", "Illustreret tidende"
och "Politiken". Han har skrifvit smärre biografier
öfver Gade och J. P. E. Hartmann samt i förening
med Hortense Panum utarbetat en större, ofullbordad
Illustreret musikhistorie (1895 ff.), det första danska
verk af denna art och öfver hufvud ett bland de
största och själfstandigaste i nyaste tid. – Hans
hustru, Gudda B., född Horneman 1880, har
skrifvit noveller, bl. a. En synderinde, som blifvit
öfversatt på svenska (1902), tyska och engelska.
A. L.
Behrens, Johan Didrik, norsk sånganförare,
f. 1820 i Bergen, d. 1890 i Kristiania, gaf 1845
(på hemvägen från studentmötet i Köpenhamn)
uppslaget till den norska "Studenter-sangforenings"
stiftande och blef sedermera dess förste instruktör. Han
ledde likaledes sången i flera af den norska
hufvudstadens sångföreningar och skolor. B:s förtjänster
om studentsången framstodo i synnerhet vid
studentmötena 1869 och 1875. Hans sträfvanden för
sångbildningen hafva burit frukt äfven utom Kristiania.
Han utgaf omkr. 30 band samlingar af manssånger
och tog äfven initiativ till en reformering af
koralsången i Norge.
Y. N.
Behrens, Konrad Behrend, operasångare,
f. 1835 i Braunschweig, kom 1854 till Stockholm,
hvarest han 1857 öppnade grosshandelsrörelse. Under
tiden studerade han sång för Dannström, Günther
och Berg. 1862 debuterade han på k. teatern såsom
Sarastro i "Trollflöjten" och tillhörde därefter
nämnda scen till sommaren 1870. Sedan hade han
anställningar i Rotterdam, London och Amerika samt
gjorde flera konstresor till Sverige. Han dog i febr.
1898 i New York. – B:s utomordentliga röstmedel,
hvilka han utbildat till en hög grad af fulländning,
motsvarades icke af sträfvandets och uppfattningens
djup. Hans spel och sång utmärkte sig emellertid för
liflighet och styrka. Bland hans roller må nämnas
Max i "Alphyddan", Silva i "Ernani", Plumkett
i "Marta", Marcel i "Hugenotterna" samt
Wilhelm Tell.
A. L.
Behrens, Bertha, tysk romanförfattarinna,
pseud. W. Heimburg, f. 1850 på Harz, dotter
till en militärläkare, har, ungefär i samma anda som
E. Marlitt, skrifvit ett betydligt antal romaner och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
