Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beligen. Försvarsväsendet - Belgien. Det fasta försvaret. - Belgien. Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Liège-Namur. Landtförsvarets kostnad uppgick
1903 till 55,31 mill. francs.
C. O. N.
Det fasta försvaret. Nederländerna egde
i början af 1800-talet en mängd mindre fästningar,
af hvilka B. efter skilsmässsan från Holland 1830
fick behålla Antwerpen, Gent, Tournai, Oudenaarde,
Ostende, Nieuport, Ypres, Charleroi, Bouillon, Dinant,
Huy och Liège, de flesta dock af föga betydelse.
Hvad Belgien såsom ett själfständigt rike ansågs
behöfva var en stark centralfästning såsom arméns
strategiska stödpunkt. Detta blef Antwerpen (se d. o.),
hvars uppgift sålunda skulle vara att med
uppbjudande af landets alla krafter och hjälpmedel
möjliggöra ett framgångsrikt försvar, intill dess fullständig
utmattning inträder eller till dess en annan makt
möjligen intervenerar. Sedermera beslöts och utfördes
äfven under åren 1888–92 befästandet af den
strategiskt viktiga Meuselinjen genom anläggandet
enligt Brialmonts plan af de båda dubbla
brohufvudena vid Liège och Namur, mellan hvilka ett
klippfäste finnes vid Huy. Dessa befästningars
uppgift är dels att hindra en B:s neutralitet brytande
makt att framtränga längre in i landet, dels att
erbjuda goda stödpunkter åt en eventuell bundsförvant.
Alla öfriga fästningar i B., äfven den i senare tid
byggda Diest, hafva sedermera slopats, utom Termonde,
hvars uppgift är att trygga förbindelsen öfver Schelde.
L. W:son M.
Historia. Vid tiden för Cæsars galliska krig,
omkr. år 50 f. Kr., förekommer namnet B. första
gången i historien, men omfattade då hela det af
belgier (se d. o.) bebodda området emellan Seine
och nedre Rhen. Den del af detta område, som
innefattas af det nuvarande B:s gränser, eröfrades af
Cæsar och ingick sedermera i den romerska provinsen
Germania inferior. Belgierna voro af keltiskt, men
här också delvis af germanskt ursprung. Det germanska
elementet förstärktes, när frankerna på 400-talet
införlifvade landet med sitt rike. Vid utskiftningen
af detta (i Verdun 843) mellan Karl den stores
ättlingar delades B., hvarvid Schelde blef gräns,
till en början emellan Frankrike och konungariket
Lothringen, sedermera (925) emellan Frankrike och
Tyskland. Inom den franska delen uppstodo grefskapen
Flandern och Artois, den tyska tillhörde hertigdömet
Nedre Lothringen, och vid dess upplösning uppstodo
i 10:e och 11:e årh. grefskapen Namur, Hainaut,
hertigdömena Brabant, Luxemburg, Limburg,
herrskapet Malines och andliga furstendömet Liège.
Feodalväsendet nådde en stark utveckling i dessa
nejder, hvilka jämte de n. därom liggande
(nuv. konungariket Nederländerna) kallades
"Nederländerna". Men trots de krig och inre stridigheter
af alla slag, som hemsökte dem, bildade sig i de
samtidigt uppblomstrande, idoga stadssamhällena
(bland hvilka exempelvis Ypres, Brügge, Gent,
Antwerpen i fråga om handel och industri räknades till
de förnämsta i Europa) "gillen" till skydd mot de
världslige och andlige stormännens öfvervåld. Den
främsta platsen bland länsherrarna intogo de
flandriske grefvarna. Deras arftagare (1384),
hertigarna af Burgund, lyckades småningom förena under
sitt välde samtliga de nederländska landskapen, i
både norr och söder, och dessa gingo, jämte öfriga
burgundiska länder, genom arf (1482) öfver till det
habsburgska huset samt vid Karl V:s tronafsägelse
(1555) till dess spanska gren, representerad af Filip
II. Emot dennes despotism reste sig samtliga
Nederländerna, men medan de 7 norra, till största delen
protestantiska provinserna under kampen för religiös och
politisk frihet bildade en af Spanien oberoende stat,
"Republiken Förenta Nederländerna" (1579, erkänd 1648),
bevarades de södra, rent katolska provinserna åt spanska
kronan och kallades vanligen, i motsats till de förra,
Spanska Nederländerna. De ledo under Spaniens
följande krig med Frankrike, för hvilka de voro
skådeplatsen, betydande minskning (Artois, delar af
Flandern m. m.), innan de efter
spanska tronföljdskrigets slut (1713) tillföllo Österrike.
Kejsar Josef II:s våldsamma reformer i de dåmera
s. k. Österrikiska Nederländerna framkallade
oroligheter, hvarunder 1790 alla provinserna förklarade
sig oberoende under namn af Belgiens förenta stater,
men innan årets slut ånyo måste underkasta sig
österrikarna. Striderna vid Jemappes (1792) och
Fleurus (1794) bragte landet i fransmännens våld.
Föreningen med Frankrike (till hvilket Österrike
formligen afträdde landet 1797 och 1801) medförde
för provinserna en mängd samhällsförbättringar af
oskattbart värde: afskaffandet af alla gamla
feodala privilegier och jaktlagar samt af tionden
och andra betungande skatter, förbättrad undervisning,
billig finansförvaltning, likartad förvaltning
(9 departement) och lagskipning ("Code Napoléon",
"Code pénal") o. s. v. Genom Wien-kongressens
beslut förenades 1815 provinserna med den forna
nederländska republikens område till "konungariket
Nederländerna" under huset Oranien (författning af
24 aug. 1815). Föreningen var dock i många hänseenden
så onaturlig, att den svårligen kunde ega långvarigt
bestånd. Till skiljaktigheterna i religion, språk
och seder sällade sig äfven stridiga materiella
intressen: de norra provinserna voro företrädesvis
handelsidkande, de södra däremot fabriksidkande. Det
dröjde ej heller länge, innan allvarsamma slitningar
uppstodo. Regeringen sökte lösa dem genom att förfölja
den antiministeriella pressen och de förnämste
oppositionsmännen (de Potter m. fl.). Den franska
julirevolutionen blef den tändande gnistan. Uppror
utbröt först i Bruxelles 25 aug. 1830 (närmast under
intryck af operan "Den stummas" uppförande), sedermera
i andra städer. En provisorisk regering tillbakaslog
i sept. ett holländskt angrepp på Bruxelles och
utfärdade 4 okt. B:s oafhängighetsförklaring,
hvilken 19 nov., medan holländarna bombarderade
Antwerpen, bekräftades af en nationalkongress och
20 dec. erkändes af stormakterna på Londonkonferensen.
En ny författning antogs 7 febr. 1831, och den
protestantiske prins Leopold I (1831–65)
af Sachsen-Koburg valdes 4 juni s. å. till konung.
Frågan om gränsen (delningen af Luxemburg och
Limburg) medförde krigiska förvecklingar (en
holländsk härs infall i B. och segrar vid Hasselt och
Louvain 1831, men fördrifning genom en fransk kår;
fransmännens eröfring af det af holländarna besatta
citadellet i Antwerpen 23 dec. 1832) och fick sin
afslutning först sedan Holland (1838) och Belgien
(1839) antagit de på Londonkonferensen 6 okt. 1831
angående delningen beslutade "24 artiklarna".
I den slutliga freden 19 april 1839 bestämdes om
holländarnas rätt att uppbära Schelde-tull och B:s
andel (5 mill. gulden årlig ränta) i den holländska
statsskulden. 15 nov. 1831 hade stormakterna
garanterat B. ständig neutralitet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
