- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
1259-1260

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Belgien. Historia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


B:s historia efter suveränitetens förvärfvande är
historien om ett i alla riktningar fortgående inre
utvecklingsarbete under ständig slipning emellan
partierna: "klerikale" och "liberale" samt på sista
tiden "socialisterna". Måhända har man att i B:s
garanterade neutralitet till en del söka anledningen
till att uppmärksamheten så intensivt riktats inåt
och att partikampen blifvit så förbittrad. Men äfven
de nationella och ekonomiska motsatserna emellan
flamländarna, som till större delen idka åkerbruk,
och de industriidkande vallonerna hafva gjort sitt
till. Som i B. ett strängt parlamentariskt
styrelsesystem tillämpas, lämnar en öfversikt af
ministärerna en bild af partiernas växlande öfvervikt: de
Theux och Muelenaere (klerikale) 1834–40, Lebeau
och Rogier (liberale) 1840–41, Nothomb (moderat-klerikal)
1841–45, van de Weyer (liberal) 1845–46, de Theux
(klerikal) 1846–47, Rogier (liberal) 1847–52,
som gjorde sig förtjänt om folkupplysningen
(stadga för elementarundervisningen 1850) och det
allmänna välståndet (handelsfördrag, inrättande af
en nationalbank), Bruekère (moderatliberal) 1852–55,
som lyckades afvärja Napoleon III:s annexionsförsök,
grefve Vilain XIIII och de Decker (moderatklerikale)
1855–57, Rogier (liberal) 1857–67, som fick
kamrarna att bevilja storartade anslag till slopande
af de gamla fästningsverken vid sydgränsen och till
Antwerpens förvandling till en fästning af första rang;
då ej långt efter Leopold II:s tronbestigning
(1865) Napoleon III misslyckades, delvis genom B:s
åtgöranden, i försöket att annektera Luxemburg 1867
och ånyo riktade sina blickar på B., beviljade
representationen för militära ändamål 60 mill. frcs.
Vidare: Frère-Orban (liberal) 1867–70, som fick
arméns årskontingent ökad och den aktiva
tjänstgöringstiden utsträckt; d’Anethan (klerikal)
1870–71, som under fransk-tyska kriget medelst extra
anslag mobiliserade armén till gränsens försvar och
trots de allmänna sympatierna för Frankrike strängt
uppfyllde neutralitetens förpliktelser; de Theux
(klerikal) 1871–74, i hvilken ministär finansministern
Malou var själen, liksom i ministären
d’Aspremont-Lynden (klerikal) 1874–78. Under denna, som
lät flamska språket komma till användning vid
domstolarna i flamska provinser, tillväxte det klerikala
partiet i styrka och förmätenhet. Grundsatsen om
kyrkans skilsmässa från staten upprätthölls starkt,
ungdomen drogs till de af jesuiterna ledda gymnasierna
och till det fria universitetet i Louvain; klostrens
antal växte, och kyrkan ingrep med sina maktmedel
vid kommunal- och riksdagsmannaval. Förgäfves slöto
sig vallonska och flamska liberaler tillsammans vid
valen 1876; genom en ohöljd valkorruption segrade
de klerikale, men framkallade också därigenom 1877
antagandet af en lag mot bestickning vid val och om
ökning af stadsrepresentanternas antal. Vid valen
i juni 1878 segrade de liberale. Den liberala
ministären Frère-Orban (1878–84) genomdref därpå
1879 en folkskolestadga, som bestämde, att i alla
kommuner skulle – i nödfall med statsunderstöd –
inrättas allmänna skolor under statens uppsikt med
lärare, som fått sin bildning vid statens seminarier,
hvarjämte de andliges deltagande vid barnuppfostringen
inskränktes till religionsundervisningen. När kyrkan
belade statsskolorna med bann och använde alla till
buds stående medel att locka föräldrarna att skicka
sina barn i dess skolor, vände sig regeringen till
påfven med begäran om ett hejdande af prästerskapets
framfart, och då den slutligen kom till insikt om,
att påfven gillade den kyrkliga oppositionen, afbröt
den 1880 de diplomatiska förbindelserna med den
heliga stolen. 1881 fördubblades statsgymnasiernas
antal och ökades lärareseminariernas. Men en statsbrist,
delvis förorsakad af utgifterna för statsskolorna,
medförde nya eller ökade skatter, och den i viss mån
antireligiösa läroplanen visade sig opraktisk, hvilka
omständigheter gåfvo klerikalerna vapen i händerna.
Detta i förening med de liberales brist på sammanhållning
och en radikal fraktions (under Paul Jansons ledning) kraf
på allmän rösträtt gaf klerikalerna vid 1884 års val
majoritet i bägge kamrarna. Den nye konseljpresidenten,
Malou, gick emellertid för bröstgänges till väga i
klerikal ifver (återknytandet af förbindelsen med Rom,
utfärdandet af en klerikal skollag af 20 sept. 1884),
så att han för det hastigt växande missnöjet måste i
okt. träda tillbaka, hvarefter den moderat-klerikale
Beernaert (1884–94) ställdes i spetsen för regeringen.
Det gick nu lös öfver statsskolorna: redan vid 1885 års
slut voro af de 1,933 statsskolorna 877 upphäfda, men
1,465 af de andliges förklarade för allmänna. De genom
socialistiska agitationer framkallade arbetaroroligheterna
i Liège och Charleroi (hvilka endast genom vapenmakt kunde
stillas, mars 1886); det aftagande inflytandet hos de
doktrinärliberale, d. v. s. de, som upprätthålla det
gamla liberala partiets traditioner, nämligen kamp för
folkupplysning och frihandel samt mot klerikalismen;
förföljelselustan och den hänsynslöst framträdande
ateismen hos radikalerna, d. v. s. de liberale,
som fordra stora samhällsreformer, särskildt till
arbetarnas bästa – allt detta ökade den klerikala
majoriteten i kamrarna vid valen 1886. Klerikalerna,
som numera hafva tyngdpunkten af sitt parti i de flamska,
jordbruksidkande provinserna, medan liberalerna hafva
sin hufvudstyrka i de vallonska industriidkande
provinserna, arbetade med berömvärd ifver för
flamländarnas likställighet med vallonerna och
genomdrefvo, t. o. m. mot de flamske liberalernas
motstånd, 1887–88 att officerarna måste hafva kunskap
i det flamska språket och att detta förklarades
valfritt vid domstolarna i flamska och halfflamska
provinser. Regeringens finansförvaltning lämnade
genom sparsamhet och en skickligt fullföljd
räntekonvertering lysande resultat i motsats mot den
föregående liberala ministärens, och den kunde,
ytterligare stärkt genom 1890 års gynnsamt utfallande val,
förmå kamrarna att villfara den af dem redan 1885
såsom Kongostatens suverän erkände konung Leopolds
önskan om ett räntefritt lån af 25 mill. frcs på
10 år för Kongostaten, efter hvilken tid B. skulle
ega öfvertaga nämnda stat med alla dess rättigheter
och skyldigheter. Vid denna tid offentliggjordes
konungens testamente (af 11 aug. 1889), enligt hvilket
under alla omständigheter Kongostaten skulle tillfalla
B. efter konungens död. 1890 antog rösträttsfrågan
väldiga proportioner. Den gällande lagen, som
inskränkte de politiskt röstberättigades antal till omkr.
endast 2 procent af befolkningen, tillfredsställde ej
längre, öfver 100,000 arbetare i Syd-B. demonstrerade
genom en strejk i maj 1890 för allmän rösträtt,
och en "folkriksdag" i Bruxelles riktade i aug. s. å.
en i hotfull ton affattad skrifvelse om samma sak till
konungen. Denne framhöll i ministerrådet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:04 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbb/0672.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free