Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Belgien. Historia - Belgien. Litteratur - Belgier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nödvändigheten af en författningsrevision, och en sådan
beslöts af representantkammaren i nov. s. å. enhälligt,
på Jansons förslag. I öfver tre och ett halft år
behandlades nu revisionsfrågan, innan man kom till
ett slutligt lagfäst resultat. Meningarna voro delade
om, huru långt rösträtten skulle utsträckas: om den
skulle blifva allmän, fästas vid en lägre census,
förbehållas vissa stora kategorier af medborgare o. s. v.
En stark rörelse för allmän rösträtt gjorde sig
gällande bland arbetarna, som af socialistagitatorer
eggades att genom allmän strejk framtvinga en sådan.
Då i april 1893 alla författningsförslag föllo i
kamrarna, började också arbetarna sätta en allmän strejk
i verket, och det kom till blodiga sammanstötningar.
Under intrycket däraf antogo bägge kamrarna i april
ett af Nyssen väckt förslag om allmän rösträtt,
nämligen om 1 röst för alla belgier, som fyllt 25 år,
samt dessutom 1 eller 2 röster för vissa kategorier
af medborgare (s. k. pluralvalsystem, se vidare sp.
1254). Då Beernaert ej lyckades ordna
bestämmelserna härom, bildade den strängt klerikale
inrikesministern de Burlet i mars 1894 ett kabinett,
som lyckades genomföra rösträtts- och valreformen
med sådana garantier mot en maktförskjutning, att de
klerikale segrade vid de med utomordentlig spänning
motsedda första valen på den allmänna rösträttens
grund i okt. s. å. Med denna utgång af valen kan det
doktrinärliberala partiet sägas hafva spelat ut sin
roll. I april 1895 antogo kamrarna trots
arbetarpartiets bullrande protester en ganska konservativ
kommunalvallag och s. å. en ny skollag (se sp. 1250).
Till följd af sitt motstånd mot ny härordning (med
allmän värnplikt) trädde de Burlet i febr. 1896
tillbaka för förre finansministern de Smet de Naeyer, som
dock ej löste härordningsfrågan och, då konungen
yrkade på en reform af den i vida kretsar impopulära
vallagen, i jan. 1899 lämnade rum för kabinettet
Vandenpeereboom. Då dess förslag till proportionella
val (afsedda endast för de sju större antiklerikala
valkretsarna, hvarigenom de klerikales makt skulle
fastslås) rönte motstånd och en vallagskommitté ej kom
till enighet, blef de Smet i aug. åter konseljpresident.
Ett från radikalt håll väckt förslag om allmän och
lika rösträtt förkastades af kamrarna, som däremot
antogo en lag (utfärdad 29 dec.) om proportionella
val. (1896 hade propoitionsval införts för de
kommunala valen i städer med öfver 30,000 invånare.)
Vid denna lags första tillämpning, i maj 1900,
minskades den klerikala majoriteten något i bägge
kamrarna. Enligt 1890 års öfverenskommelse
stundade nu tiden för Kongostatens förening med B.;
många yrkade därpå, men konungen protesterade mot
en omedelbart verkställd förening med hänvisning till
sitt testamente, och ett regeringens förslag om
uppskof antogs i juli 1901. 1902 upprördes B. af en
af socialisterna och de radikale iscensatt våldsam
agitation till förmån för allmän och lika rösträtt.
I mars tillställde alla antiklerikala partier en
massdemonstration i Bruxelles för en författningsrevision
i nämnda riktning, och i april antog rörelsen en rent
af revolutionär karaktär. Dagligen förekommo blodiga
sammanstötningar, stundom formliga gatustrider
emellan arbetarna och ordningsmakten, och en
"storstrejk", antagligen den största Europa dittills sett,
sattes i verket. Men kamrarna afslogo 18 april
förslaget om författningsrevision med ty åtföljande
allmän och lika rösträtt, arbetarna återgingo till
arbetet, och vid valen i maj ökades regeringspartiets
majoritet i representationen. Vid valen till
provinsråden 1904 led emellertid det klerikala partiet flera
förluster.
Litteratur: Mourlon, "Géologie de la
Belgique" (1880–81, 2 bd), Jourdain och van Stalle,
"Dictionnaire de géographie historique du royaume
de Belgique" (1895–96, 2 bd), "Patria belgica.
Encyclopédie nationale" (1873–75, 3 bd),
Wauters, "La Belgique ancienne et moderne" (1882–87),
Leroy, "Géographie générale de la Belgique" (1889),
"La B. illustrée" (utg. af Bruylant 1892–93,
2 bd), Kurth, "La frontière linguistique en
Belgique" (1896–98), Ghislain, "Cours de géographie
industrielt et commerciale de la Belgique" (1900),
Penck, "Das königreich Belgien" (i Kirchhoffs
"Länderkunde", bd 2), Chlapowski, "Die belgische
landtwirtschaft im 19. jahrhundert" (1900); samt
för historien: "Collection des chroniques belges
inédites" (1836 ff.), "Collection de mémoires relatifs
à l’histoire de Belgique" (1858–74, 44 bd), E.
Poullet, "Histoire politique nationale" (2:a uppl.
1882–92, 2 bd), Balau, "70 ans d’histoire
contemporaine de la Belgique 1815–1844" (4:e uppl.,
1891), Delplace, "La Belgique sous la domination
française" (1896, 2 bd) och "La Belgique sous
Guillaume I, roi des Pays-Bas" (1899), samt
Vanderkindere, "Histoire de la formation territoriale des
principautés belges au moyen âge" (1899),
hvarjämte må nämnas "Bulletin de la commission
d’histoire en Belgique" (1834 ff.), "Biographie
nationale" (1866 ff., utgifven af Belgiska akademien)
och "Archives belges, revue critique
d’historiographie nationale" (utg. af Kurth, Liège 1899 ff.). Se
vidare Pirenne, "Bibliographie de l’histoire de
Belgique" (2:a uppl., 1902).
Belgier. 1. (Belger) En af de tre
hufvudstammarna uti Gallien på Cæsars tid. De innehade norra
delen af detta land, mellan nedre Rhen, Seine, Marne
och hafvet. Enligt Cæsar skulle de ha kommit
österifrån öfver Rhen. Sedermera spridde de sig äfven till
Britannien, dit konung Divitiacus utsträckte sitt välde
någon tid före Cæsars ankomst. – Bland de många
belgiska stammarna märkas de tappre bellovakerna
(se d. o.), remerna, suessionerna m. fl. I förbund
med remerna lyckades Cæsar 57 f. Kr. kufva de
belgiska folken i Gallien, men ett häftigt uppror,
54–53 f. Kr., under anförande af eburonernas
konung Ambiorix (se d. o.) hotade att alldeles förstöra
romarnas nygrundade välde, och Cæsar måste
använda all sin rådighet Och kraft för att undertrycka
resningen. År 52 f. Kr. deltogo belgiska stammar i
Vercingetorix’ uppror, men blefvo åter kufvade, 51 f.
Kr. Under Augustus organiserades Cæsars galliska
eröfringar; Britannien kufvades först på Claudius’
tid. – De britanniske och de galliske belgierna voro
i religion, språk och seder nära besläktade med
öfriga keltiska folk i Gallien. Efter den romerska
eröfringen blefvo de tämligen snart romaniserade.
På folkvandringens tid dukade de britanniske
belgierna under för angelsaxarna, de galliske för
frankerna. Romanskt språk (franska) är dock ännu
härskande i en stor del af det nuvarande Belgien,
hvilket utgör en del af de gamle belgiernas
område.
S. F. H. (H. Sgn.)
2. Invånarna i det nuv. konungariket Belgien
(se d. o.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
