Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 1317-1318 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Benbildning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af denna benbildning, som med afseende på sina
detaljer företer de mest komplicerade och
underbaraste vitala fenomen, skulle kunna tecknas på
följande sätt. – Under fosterlifvets tidigare skeden
är större delen af individens blifvande benskelett
förebildadt i ett broskskelett, uti hvilket de enskilda
benskelettdelarnas
säregna gestaltning till sina
allmänna drag kan
återfinnas. Så t. ex. kan
man å det broskiga
förstadiet till en öfverarm
eller ett lårben särskilja
ett mellersta,
jämförelsevis smalt och utdraget
område, som vid sina
båda ändar öfvergår i
vulstiga förtjockningar

Fig. 1. Broskigt förstadium till ett rörformigt ben. 1 broskhinnans ytliga fibrösa del; 2 samma hinnas djupa celliska lager; 3 diafysens brosk.

(fig. 1). På de färdigbildade, af bensubstans
bestående, nämnda skelettdelarna (öfverarm och
lårben) kallas den mellersta utdragna delen för
diafys och de båda förtjockade ändarna, hvarmed
dessa ben leda mot närliggande skelettdelar, för
epifyser. – Då omsättningen af det broskiga
förstadiet af skelettdelarna till benväfnad börjar, äro
dessa senare omgifna af en broskhinna, perichondrium
(se Brosk), som till sin byggnad ej obetydligt
afviker från broskens vanliga ytbeklädnad. Man kan
nämligen vid nämnda tillfälle i broskhinnan särskilja
ett yttre, af tradig bindväf bestående lager (fig. 1,₁)
och ett inre, närmast intill brosket liggande, mera
uteslutande af stora celler bestående lager (fig. 1,₂).
Dessa celler hafva en egendomlig förmåga att kunna

Fig. 2. 1 och 2 se figur 1; 3 diafysens förkalkade brosk; 4 benväf; 5 nedsmält del af diafysens brosk.

verka nedsmältande, förstörande på sådant brosk, där
mellansubstansen blifvit mer eller mindre rikligt
genomdränkt af kalksalter. Därjämte visa de sig kunna
utveckla limgifvande bindväf, d. v. s. producera
limgifvande trådar, inbäddade i en grundsubstans
(se Bindesubstansväfnad). Till skillnad
från vanlig limgifvande bindväf är dock härvid den
grundsubstans, uti hvilken de nyssnämnda trådarna
ligga inbäddade, ej af slemmig beskaffenhet, utan
genomdränkt af amorfa kalksalter (kolsyrad och
fosforsyrad kalk). En limgifvande bindväf med dessa
egenskaper kallas benväf. – De celler, som bilda
broskhinnans djupa eller närmast intill brosket
liggande skikt, hafva sålunda en dubbel förmåga,
nämligen dels att kunna förstöra den broskväfnad,
hvartill de närmast referera sig, dels äfven att samtidigt
bilda benväfnad. De kallas därför också för
benbildningsceller l. osteoblaster. –
Benbildningens egentliga väsen (nämligen den
allmännast förekommande och från förebildadt brosk
utgående) är därför också i väsentlig mån det, att
det förebildade brosket förstöres och ersattes af
benväfnad. – Benbildningsprocessen inledes med en
förkalkning af brosket i midten af skelettdelens diafys
(fig. 2,₃) och med samtidigt uppträdande utveckling af
benväfnad å samma broskområdes yta (fig. 2,₄). Genom
osteoblasternas förmåga att verka nedsmältande på
förkalkadt brosk förstöres därnäst det så förändrade
brosket (fig. 2,₅), och i dess ställe bildas en
oregelbunden håla, uti hvilken osteoblaster från
broskhinnans djupa, cellrika lager i stora massor invandra
(fig. 3,₃). Därjämte inväxa blodkärl från
broskhinnan (fig. 3,₄). En del af de nämnda cellerna
bilda benväfnad, andra åter deltaga i utvecklingen

Fig. 3. 1 och 2 se figur 1; 3 benmärg; 4 blodkärl; 5 tillväxande brosklager; 6 benväf.

af s. k. benmärg (fig. 3,₃), en cell- och
blodkärlrik väfnad, som utfyller den centrala delen
af nämnda håla, hvilken ej intages af den nybildade
benväfnaden (se Benmärg). Den benväfnad med
tillhörande benmärg, som sålunda uppstått i
broskdiafysens midt, kallas benkärna. Från denna
kärna fortskrider förbeningen under enahanda
procedurer mot epifyserna. – I samma mån som
förstörelsen af brosket och hand i hand därmed
benbildningen fortskrider från benkärnan i diafysens
midt mot den broskiga skelettdelens båda förtjockade
ändar, mot epifyserna, försiggår emellertid äfven i
närmaste omgifningen af förbeningshärden en
nybildning, en förökning i massa af själfva broskväfnaden
(fig. 3,₅). Således: jämsides med förbeningens

Fig. 4. 1 ossifikationsgräns; 2 benkärna i epifys; 3 epifysbrosk; 4 benväf; 5 benmärg; 6 blodkärl.

fortskridande från midten af brosket mot de båda ändarna
växer detta senare oafbrutet i längd. – Till slut
når dock förbeningen af diafysen fram till gränsen
mellan diafys och epifys. Vid denna gräns förlöpa
en tid framåt förbeningsprocessen och
brosknybildningen kvantitativt fullkomligt parallellt. Följden
häraf måste gifvetvis blifva den, att vid detta ställe,
vid denna s. k. ossifikationsgräns, förbening och
brosknybildning alltjämt fortskrida, utan att
bennybildningen öfvergriper på epifysens brosk. Under hand

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>