Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Benbildning - Benbreccia - Benbrosk - Benbrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ha nu äfven särskilda benkärnor utvecklats i de
båda epifysbrosken, hvilkas kärnor växa fram mot
diafysens ossifikationsgräns, hvarigenom af
skelettdelens ursprungliga broskiga anlag kvarstår blott en
tvärställd skifva, inskjuten mellan diafysens och
epifysernas benväfnad. När till sist brosknybildningen
vid epifysgränsen upphör, sammanväxa med
hvarandra diafysens och epifysernas benväfnader; och då
är äfven längdtillväxten af skelettdelen afslutad. Sedan
brosket ersatts af ben, kallas det ursprungliga
perichondrium periost l. benhinna. Af det
ursprungliga brosket kvarstår emellertid på epifysernas
fria ytor en broskskifva, det s. k. ledbrosket. Den
benväfnad, som sålunda utvecklats, blir dock ej den
för lifvet beståndande, utan ersättes af ny benväfnad
med i viss mån från den i första hand bildade
benväfnaden afvikande karaktärer. Jfr
Bindesubstansväfnad.
E. Hgn.
Benbreccia [-brä’ksia], petrogr., en gul-, grå-
eller rödaktig, dels hård och fast, dels lös och
jordartad, hufvudsakligen på bottnen af vissa grottor (s. k.
bengrottor) förekommande bergartsmassa, som består
af en mängd benlämningar efter vilda, numera utdöda
djur (t. ex. mammut, grottbjörn, grotthyena m. fl.),
skal af snäckor och musslor, kantiga, från grottans
tak och väggar nedfallna kalkstensstycken, stundom
äfven af människohand tillverkade föremål (t. ex.
stenvapen, redskap m. m.) – alltsammans
hopkittadt eller förenadt genom ett kalkigt, stundom
järnhaltigt bindemedel. Benbreccian är af tertiär
och post-tertiär ålder samt har en mäktighet af en
half ända till sex meter.
E. E.
Benbrosk, Ossein, kem., den broskartade
beståndsdel, som återstår efter kalksalternas utdragning
ur ben.
Benbrott, med., på konstspråket fraktur. I
människo- eller djurkroppen finnes intet ben, som
ej kan brytas eller hvarå brott ej blifvit iakttaget.
Benbrott kan åstadkommas antingen genom direkt
våld, såsom slag, hugg, stöt, inverkan af projektiler
o. s. v., i hvilka fall brottet försiggår å det träffade
stället, eller genom indirekt våld, t. ex. vid fall på
handen, foten, knäet o. s. v. Benbrotten kallas
enkla, då endast själfva benet går sönder, under
det att de omgifvande delarna förblifva oskadade
eller endast obetydligt skadade, och
komplicerade, då jämte benbrottet sönderrifningar af
omgifvande mjuka delar, i synnerhet huden, komma till.
Man talar äfven om enkla benbrott, då benet brytes
af på blott ett ställe, i motsats till komminuta
benbrott, då benet brutits på två eller flere ställen,
så att lösa benbitar förefinnas. Vådan af ett benbrott
beror ej – eller åtminstone endast i högst obetydlig
mån – af skadan på själfva benet, utan just af de
förändringar i mjukdelarna, hvilka ifrån början
framträda eller möjligen sedan tillkomma. Sålunda äro
t. ex. brott af hufvudskålsbenen eller ryggkotorna
farliga därigenom att en skada å hjärna eller
ryggmärg så lätt på samma gång inträffar eller kan
tillträda. Brott af bäckenbenen äro vådliga för de
närliggande viktiga organen, refbensbrotten för lungorna
o. s. v. Äfven brott å extremiteternas ben kunna blifva
farliga, om större blodkärl äro eller blifva skadade,
om en större ledgång blifvit öppnad, ja om endast ett
hål finnes i huden, hvilket står i omedelbar förbindelse
med brottstället.
Ett enkelt benbrott lakes i allmänhet på det sätt,
att från benhinnan (periosteum) afsöndras en i början
mjuk, sedan hårdnande massa, hvilken sammangjuter
brottändarna (provisorisk callus);
sedermera afsattes från märgkanalen och benets djup det
definitiva läkningsmaterialet. Därför är också
i början af läkningen själfva brottstället vanligen
mera voluminöst och förblir tämligen länge sådant;
men efter hand försvinner (resorberas) hvad som ej
är nödvändigt för den slutliga läkningen, och
under förutsättning att brottändarna blifvit väl
hoppassade, får brottstället tillbaka sin normala form.
Tidpunkten för den slutliga läkningens fullbordande
är mycket olika för olika ben och olika åldersperioder.
Hos barn sker läkningen i allmänhet mycket hastigare
än hos äldre personer; smärre ben, såsom fingrarnas
och tårnas ben samt refbenen, läkas hastigare än de
större, t. ex. underbenets och lårets. Vissa
benpartier, synnerligen sådana, som äro ofullständigt
omklädda med benhinna, läkas endast med stor
svårighet, någon gång alls icke med benmassa. Sådana
benpartier äro de, som ligga inuti ledgångarna.
Kommer därtill en betydligare förskjutning af
brottändarna eller en hög ålder hos patienten eller
allmänna sjukliga tillstånd, så kan en verklig läkning
blifva alldeles omöjliggjord. Sådant är t. ex.
förhållandet med brott å lårbenshalsen hos äldre
personer. Vanligast sammanbindas brottändarna också
i dessa fall, men ej genom benmassa, utan endast
genom en mer eller mindre mjuk, senig (fibrös)
väfnad, och benets förmåga att tjäna som stöd går
förlorad, hvarigenom en hel extremitet kan bli
obrukbar. – Den nu skildrade läkningsprocessen
inträder i öfrigt, endast när läkningen får försiggå
utan att infektion tillstöter. Före införandet af den
antiseptiska sårbehandlingen var det ej ovanligt, att
vid komplicerade benbrott varbildning uppträdde
å brottstället och läkning skedde genom bildning af
granulations- och ärrväf, såsom vid sår med
substansförlust i de mjuka delarna. Denna läkning
går vida långsammare och är förbunden med ej
ringa faror, i det att sårfeber (pyemi, septikemi) lätt
tillstöter. Själfva benbrottets behandling består däri,
att man noga sammanpassar brottändarna, hvarvid
det till följd af musklernas sammandragning kan vara
nödigt att taga kloroformen till hjälp. Under den
tid, som behöfves för att brottstället åter skall blifva
fast, måste detsamma hållas orubbadt i det
fördelaktigaste läget. Otaliga appareljer och metoder hafva
under tidernas längd varit i bruk för dessa ändamål;
numera är denna arsenal mycket förenklad,
särskildt genom de s. k. inamovibla förbanden, hvilka
hafva det gemensamt, att de påläggas mjuka, under
det att det brutna benet hålles i passande läge,
samt därefter hastigt tillhårdna och hålla det brutna
partiet fast omslutet samt hindra brottändarnas
förskjutning. Det allmännast använda medlet är gipsen;
för öfrigt nyttjas vattenglaset och några andra
ämnen. Förefinnes ett yttre sår, lägges först ett förband
å detta. Mera komplicerade apparater äro ibland
nödvändiga för särskilda brott, såsom t. ex. å
underkäken, där gipsbandagen och liknande förband äro
oanvändbara.
Rsr.*
Hos husdjuren förekomma benbrott icke
sällan, och vid några sjukdomar hos nötkreaturen,
hvarunder benmassan undergått förändringar med
afseende på sin fysiska beskaffenhet, uppstå
benbrott ganska allmänt och af ytterst obetydliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
