Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Benedetti, Vincente de, fransk diplomat. - Benedetto da Majano. Se Majano. - Benedicamus Domino - Benedicite - Benedicks. 1. Vilhelm Alfred B., donator och kammarherre. 2. Emma B. f. 1826. - Benedicks-Bruce, Carolina Maria, bildhuggarinna - Benedict, Sir Julius, tysk tonsättare - Benedictio - Benedictionalia. S Benediktion. - Benedictis, Jacobus de (Jacopone da Todi), italinsk skald. - Benedictsson, Viktoria Maria, f. Bruzelius, författarinna undr märket Ernst Ahlgren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
diplomatiska verksamhet vid preussiska hofvet utgaf
B. 1871 Ma mission en Prusse, äfven intagen i hans
Essais diplomatiques (1895, ny serie 1897). I
förstnämnda arbete sökte han bl. a. bevisa, att han på det
ifrigaste varnade Napoleon och dennes utrikesminister
Gramont för ett krig mot Preussen.
(E. A–t.)
Benedetto da Majano. Se Majano.
Benedicamus Domino (lat., "må vi prisa
Herren!"), den formel, hvarmed romersk-katolska
gudstjänsten afslutas under fastlagstiden och vid några
andra tillfällen. Den eljest vanliga afslutningen är
Ite, missa est!
Benedicite (lat., af benedicere, välsigna),
lofprisen! välsignen! är inledningsordet till den i kloster
vanliga bordsbönen före måltiden.
Benedicks. 1. Vilhelm Alfred B.,
donator, f. 1807, d. 1868, sedan 1866 kammarherre vid
norska hofstaten, donerade 1868 ett belopp af 125,000
kr. till understödjande af fattiga och värnlösa
barnaföderskor och deras barn efter utskrifningen från
barnbördshusen i Stockholm. Med dessa
donationsmedel inrättades de två s. k. Benedickska
asylerna nära de nämnda barnbördshusen. Dessa
asyler uppgingo 1896 i den s. å. inrättade Asylen
för fattiga barnaföderskor och
deras barn, hvars kapital (tack vare särskildt en
donation på 400,000 kr. af garfverifabrikören
Lundin) 1904 uppgår till öfver 793,000 kr.
2. Emma B., född Benedicks, den förres
kusin och svägerska, f. 1826 i Stockholm, gift med
österrikisk-ungerske generalkonsuln därstädes Karl
B., död å Dalarö 26 aug. 1895, gjorde betydande
testamentariska dispositioner för välgörande
ändamål, bl. a. en å 300,000 kr. till förmån för den af
henne 1890 vid Djursholm upprättade "Fru Emma
B:s asyl för ålderstigna fruntimmer" (som tillhöra
Stockholms kommun).
Benedicks-Bruce [brus], Carolina Maria,
bildhuggarinna, f. i Stockholm 28 okt. 1856,
studerade vid konstakademien 1881–85 och sedan i
Paris för Falguière, blef 1888 gift med målaren W.
Blair Bruce från Canada samt har sedan mest vistats
i Paris och Italien. Hennes arbeten innebära ganska
kraftiga uppslag (bysten Drömmaren, 1891, Gäsparen,
Stockholmsutställningen 1897), men kunna äfven visa
rätt mycken finhet och mjukhet (Sista plagget,
Morgonbadet, statyetter i brons). Hon har äfven
utfört etsningar och akvareller.
G–g N.
Benedict, Sir Julius, tysk tonsättare, f. 1804 i
Stuttgart, d. 1885 i London, studerade för Abeille,
Hummel och Weber, blef 1823 musikdirektör vid
Kärntnerthorteatern i Wien, senare vid San Carlo i
Neapel, gjorde konstresor med Bériot och Malibran
1831, med Jenny Lind till Amerika 1850–51 och
lefde sedan 1835 mest i London, var kapellmästare
omväxlande vid Lyceum, Drury lane och Covent
garden, ledde sedan 1859 de populära
måndagskonserterna och dirigerade äfven i Norwich och
Liverpool. 1871 utnämndes han till "knight". Som
operakompositör slöt han sig först till Rossini,
sedermera till Weber. Hans operor (The gipsy’s warning,
Lily of Killarney, The rose of Erin m. fl.) utmärka
sig för flytande melodi, angenäm modulation och
omsorgsfull instrumentering, men äro förfelade i den
dramatiska konstruktionen och hafva aldrig kunnat
blifva repertoarstycken. Samma öde träffade hans
mera briljanta än djupa pianokompositioner. B. har
äfven komponerat oratoriet S:t Peter, kantaten S:ta
Cæcilia m. m.
A. L.
Benedictio (lat.), välsignelse. Se
Benediktion.
Benedictionalia (lat.). Se Benediktion.
Benedictis, Jacobus de (Jacopone da
Todi), italiensk skald, f. omkr. 1230, d. 1306, rik
advokat, men franciskanmunk efter sin hustrus död,
är känd som författare till Laude, religiösa hymner,
hvari han gaf uttryck åt tidens himmelslängtan och
asketism. Äfven latinska kyrkliga dikter tillskrifvas
honom, bl. a. den för sin gripande känslostyrka
berömda, ofta tonsatta Stabat mater. Några af hans
"laude" äro dialogiserade och således förelöpare till
dramadiktningen på italienska. Hans dikter utgåfvos
tidigast 1490, i urval 1858 och i tysk öfversättning
1864. Jfr uppsats af A. T. Lysander i "Smärre
skr." (1891).
Benedictsson, Viktoria Maria, född
Bruzelius, författarinna under märket Ernst
Ahlgren, föddes 6 mars
1850 på Domme gård i
Fru Alstads socken i
Skåne. Hon erhöll i
hemmet en vårdad uppfostran
och njöt ett friskt, rörligt
lif i skog och mark.
Hennes utpräglade förkärlek
för den skånska naturen
och intima kännedom om
skånsk allmoge förskrifva
sig från tidiga år. 1871
trädde hon i äktenskap
med en mycket äldre
man, postmästaren i
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
