- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
1331-1332

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Benedictsson, Viktoria Maria, f. Bruzelius, författarinna undr märket Ernst Ahlgren. - Benedictus Olai (lat. af Bengt Olofsson) läkare f. i Örebro. - Benedikt, romerska påfvar. Benedikt I-XIV.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utgifvits efter hennes död, nämligen romanen Modern
(1888, öfv. till danska och holländska), Efterskörd
(1890, öfv. till holländska), en novellsamling, och
skådespelet Den bergtagna. En kärlekens tragedi
(s. å.). Redan under sin lifstid (1885) hade hon
utgifvit det i samarbete med Lundegård skrifna
skådespelet Final (uppf. å Dram. teatern 1888). Slutligen
bör omnämnas det af samme man (1890) utgifna
arbetet Victoria Benedictsson, en sjelfbiografi ur bref
och anteckningar. Samlade berättelser
af Ernst
Ahlgren utgåfvos 1900. Öfversatt är vidare den
dramatiserade skizzen "Romeos Julia" till danska (1889).

Fru B:s litterära verksamhet var inskränkt till
endast fyra år, den noga hemlighållna
förberedelsetiden oräknad. Trots den svåra ohälsa, af hvilken
hon led, är hennes författarskap prägladt af sundhet
och lifsmod. Det gör intryck af ett öppet, frimodigt
sinnelag, som med skärpa ogillar allt hyckleri, en
målmedveten vilja, en klar tanke och ett underlag af
äkta känsla, för hvilken allt pjunk och all klemighet
äro förhatliga. Hon älskade det friska och
utvecklingskraftiga, hennes arbeten predika ofta och vackert
arbetets välsignelse. Med den största omsorg
utarbetade hon sin framställning och öfvade en sträng
själfkritik. Hur lifligt hon än tog del i sin tids
rörelser, särskildt kvinnofrågan, sökte hon likväl
aldrig teoretisera, utan förblef en sanningskär och
nykter iakttagare och berättare. Folklifsskildringarna
från Skåne ådagalägga bäst hennes stora skicklighet
att utforma småmotiv till karakteristiska
situationsbilder. Jfr Ellen Key, "Ernst Ahlgren" (1889), och
uppsats af G. af Geijerstam i "Nya brytningar"
(1894).
(R–n B.)

Benedictus Olai (latinisering af Bengt
Olofsson
), läkare, f. i Örebro, blef filos. magister i
Wittenberg 1549 och promoverades sannolikt äfven
till med. doktor utomlands. Han blef sedermera
lifmedikus hos Erik XIV, hvars synnerliga förtroende
han åtnjöt, samt erhöll samma befattning hos Johan
III. 1578 utgaf han den bekanta boken Een nyttigh
läkere-book
, som, ehuru hufvudsakligen endast ett
sammandrag efter utländska skrifter, vann stor
spridning och stort anseende. B. tillbragte sina sista
lefnadsår i Uppsala och afled 28 juli 1582.
–rn.*

Benedikt, romerska påfvar. 1. Benedikt I
(påfve 574–578). Om hans pontifikat känner man
föga annat, än att det inföll under en orolig tid,
i det att Italien då hemsöktes af en svår hungersnöd
och därtill samtidigt härjades af langobarderna.

2. Benedikt II (påfve 683–685) utmärkte sig
för lärdom och kyrklig reformifver. Om han, såsom
af gammalt uppgifvits, af kejsar Konstantin IV
(Pogonatus) lyckats utverka, att nyvald påfve genast finge
invigas utan afvaktande af kejserlig bekräftelse, torde
vara i hög grad tvifvelaktigt. Om hans regering vet
man eljest föga.

3. Benedikt III (påfve 855–858) hade i början
att bekämpa en motpåfve, Anastasius, men lyckades
snart blifva erkänd. Under sin korta regering
uppträdde han med kraft mot både stormännens och den
högre hierarkiens öfvergrepp och osedlighet, liksom
han äfven sökte häfda sitt primat gentemot patriarken
i Konstantinopel. I det ena som det andra kan B.
betraktas såsom en förelöpare till Nikolaus I, som
redan under B:s tid intog en inflytelserik ställning
vid påfvehofvet.

4. Benedikt IV (påfve 900–903) ingrep i
den världsliga politiken, i det han efter Lamberts
död understödde Ludvig af Burgund mot dennes
medtäflare om kejsarkronan, Berengar af Friaul. Ehuru
krönt af B. 901, måste Ludvig redan följande år
lämna Italien. Att B. af Berengar blifvit röjd ur
vägen, är blott en modern hypotes.

5. Benedikt V (påfve 964), med tillnamnet
Grammaticus, valdes efter Johan XII:s död
af romarna till påfve mot den af Otto I insatte Leo
VIII. Vid Ottos återkomst till Rom s. å. blef dock
B. tvingad att nedlägga sin värdighet och förvisades
till Hamburg, där han afled, tidigast 966.

6. Benedikt VI (påfve 972–974) uppsattes
af det kejserliga partiet på påfvestolen. Då
underrättelsen om Ottos död 973 nått Rom, blef B. af
Crescentius och adelspartiet afsatt och fängslad samt
stryptes 974.

7. Benedikt VII (påfve 974–983), förut biskop
af Sutri, var en vann gynnare af klosterväsendet och
utfärdade äfven åtskilliga förordningar mot simonien
cch andra missbruk.

8. Benedikt VIII (påfve 1012–24) tillhörde
liksom B. VII det tuskulanska huset. Af sina fränder
uppsatt på påfvestolen 1012, måste han först
bekämpa den af Crescentierna uppsatte motkandidaten
Gregorius, men lyckades blifva erkänd af den tyske
kejsaren Henrik II och krönte denne vid hans besök
i Rom 1014. Efter kejsarens affärd måste B. ensam
upptaga kampen såväl mot sitt motparti inom staden
Rom som mot araber och greker. År 1016 förjagade
han araberna, som från Sardinien företogo förhärjande
krigståg mot Italien. De följande åren upptogos af
– ej afgörande – strider med grekerna, hvarvid
påfven fann stöd hos normannerna samt hos kejsar
Henrik på hans andra italienska tåg (1021–22).
Ehuruväl B. personligen knappast hade djupare
intresse för tidens reformsträfvanden, tvangs han att
ansluta sig till Henriks kyrkliga reformpolitik; därur
framgingo Pavia-synodens reformbeslut.

9. Benedikt IX (påfve 1033–48), den
föregåendes brorson, blef 1033 vid omkr. 10 års ålder
uppsatt på Petrus’ stol hufvudsakligen genom sin faders,
grefve Alberiks af Tusculum, intriger, i hvilka mutor
skola spelat den ej minsta rollen. Allmänt hatad och
föraktad för sitt sedeslösa lefverne, blef han efter
åtskilliga misslyckade upprorsförsök slutligen
fördrifven 1044. I hans ställe valdes till påfve Silvester
III (se d. o.). Redan följande år lyckades dock B.
återvinna sin förlorade värdighet, som han likväl
redan s. å. formligen sålde till archicanonicus
Johannes Gratianus, hvilken antog namnet Gregorius VI.
Vid Henrik III:s Romtåg 1046 skildes på synoden i
Sutri Silvester och Gregorius från påfvevärdigheten,
och längre fram s. å. blef B. på en synod i Rom
afsatt. Till påfve utsågs Klemens II; efter dennes
död, 1047, sökte B. ännu en gång rycka till sig
makten, men måste redan följande år vika för den
kraftfulle Leo IX.

10. Benedikt X (påfve 1058–59), förut
Johannes Mincius, kardinalbiskop af Velletri,
uppsattes af det romerska adelspartiet på påfvestolen,
men måste särskildt genom Hildebrands (Gregorius VII)
ingripande redan efter ett år vika för Nikolaus II.

11. Benedikt XI (påfve 1303–04), egentl.
Nicolaus Bocasini, f. 1240, inträdde 1254
i dominikanorden, till hvars general han utsågs 1296.
Två år senare blef han kardinal, och efter Bonifacius

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:55 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbb/0708.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free