Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 1347-1348 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bengel. 1. Johann Albrecht B., teolog. 2. Ernst Gottlieb von B. tysk teolog. - Bengerd. Se Berengaria. - Ben Gerson, judisk filosof. Se Gersonides. - Benghasi. Se Bengasi. - Bengkoelen - Ben-glas - Bengore Head - Ben-grottor

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

systembyggnad. Men medan pietismen uteslutande
begagnade skriften i den individuella uppbyggelsens
tjänst, sökte B. klargöra
dess ledande tankar och
frälsningshistoriska
betydelse. Skriften var för
honom ett helt,
innehållande gudsrikets
utvecklingsgång och öden under
olika tidsåldrar.
Betonandet af detta
historisk-genetiska element är för
hans skrifttolkning
synnerligen utmärkande. För
ett fullkomligt förstående
af texten i hela dess
sammanhang bedref han



genom nästan hela sitt lif textkritiska studier på
det nytestamentliga området. Sina omfattande
undersökningar nedlade han till större delen i den 1734
utgifna upplagan af nya testamentet med
tillhörande "apparatus criticus", i hvilken han redogör
för sina bibelkritiska grundsatser samt söker
värdesätta och klassificera olika handskrifter och läsarter.
Behandlingen af textens yttersida var dock endast en
förberedelse för hans tolkning af densamma. Denna
tolkning. Gnomon novi testamenti, utkom första
gången 1742 (senast utg. af Kübel m. fl. 1891–94;
öfversatt af J. Ternström 1877–78) och tillvann sig
ett förblifvande erkännande för sin sunda exeges, sin
sentensartade precision i uttrycket och sitt djupa
inträngande i skriftens anda. Med förkärlek sysslade
B. med Uppenbarelseboken och offentliggjorde bl. a.
1740 sin Erklärte offenbarung S. Johannis (öfv. af
N. S. 1802) samt följande år Ordo temporum a
principio per periodos oeconomiæ divinæ historicas atque
propheticas ad finem ... deductus. B. gjorde sig på
detta område särskildt bekant såsom företrädare af den
moderna kiliasmen. Enligt hans kronologiska
beräkningar skulle Kristi återkomst infalla år 1836.
Trots det förfelade i dessa apokalyptiska utopier eger
B. en förblifvande betydelse som skriftteolog och har
utöfvat ett omfattande inflytande, framför allt i sitt
hemlands kyrka, där hans teologiska riktning och
grundtankar fortlefvat ända in i vår tid (jfr J. T.
Beck). Som praktisk kyrkoledare såg han i de privata
församlingsbildningarna utgångspunkter för kyrkans
pånyttfödelse i det hela, och genom sin kloka
behandling af dessa och sin känsla för individualitetens
berättigande på det religiösa området gentemot
pietismens exklusivitet och sjablonmässiga
omvändelseifver förstod han att i hög grad göra de genom
pietismen gifna värdefulla uppslagen kyrkligt
fruktbärande. – Jämte förutnämnda skrifter äro till
svenska öfversatta: "Sextio uppbyggliga tal öfver
Johannis eller fastmer Jesu Christi uppenbarelse"
(1797, i sammandrag af S. Cavallin 1895),
"Efterlämnade sextio predikningar" (1842; 2:a uppl.
1859), "Tjenliga anmärkningar till Nya testamentet"
(1845–46, 2:a uppl. 1868); "Skrifttankar och
sånger" (öfv. af Norrby 1868, 3:e uppl. 1883);
"Evighetstankar" (1867; 2:a uppl. 1872);
"Bönesuckar till N. T. för morgon och afton under hvar dag
af året" (öfv. af C. R. E. Bergqvist, 1872–1900 i
9 uppl., 10:e uppl. öfv. af L. J. Z. Leksell 1902),
"Uppbyggliga tankar" (öfv. af Bergqvist 1875, ny
uppl. 1896) m. fl – Jfr J. C. F. Burk, "Dr J. A.
Bengels leben und wirken" (1831; 1836 tillökad med
B:s "Briefwechsel"), O. Wächter, "Joh. Alb.
Bengel" (1865) och "D. S. Bengel und Ötinger, leben
u. aussprüche" (1883), Nestle, "B. als gelehrter"
(1893), C. R. E. Bergqvist, "J. A. Bengels lif och
verksamhet efter J. C. F. Burk och O. Wächter
tecknade" (1871), och C. O. Ahlqvist, "J. A. Bengel,
en lifsbild ur det 18:e årh:s kyrkohistoria" (1895
–96).
J. Hdr.

2. Ernst Gottlieb von B., den föregåendes
sonson, tysk teolog af den äldre Tübingen-skolan,
f. 1769, d. 1826 som teologie professor i Tübingen,
utöfvade ett ganska stort inflytande som föreläsare.
Bland hans skrifter må nämnas Reden über religion
und christenthum (1831; ny uppl. 1839) och Opuscula
academica (1834).

Bengerd. Se Berengaria.

Ben Gerson, judisk filosof. Se Gersonides.

Benghasi. Se Bengasi.

Bengkoelen [-kol-] l. Bencoolen [-kål-]. 1.
Holländskt residentskap på sydvästra kusten af ön
Sumatra. 24,440 kvkm. 158,767 inv. (1895). Landet
är osundt, men fruktbart. Förnämsta produkterna
äro peppar, ris och muskotnötter; äfven finnas rika
stenkolslager. B. var ursprungligen engelsk koloni,
anlagd 1685, men öfverlämnades 1825 åt
holländarna i utbyte mot besittningar på halfön Malakka.
– 2. Hufvudstad i förut nämnda residentskap.
6,705 inv. (1895). Under engelsmännens tid
betydande handelsstad; numera förfallen. I närheten
ligger en bergstopp, som af de sjöfarande kallas
"sockerbrödet".

Ben-glas l. Mjölkglas, tekn., en kalciumfosfat
(benaska) innehållande glassort, som är hvit och
nästan ogenomskinlig. Den användes till lampkupor,
apoteksburkar, termometerskalor o. d. I stället för
benaska användes äfven tennoxid.
P. T. C.*

Bengore Head [be’ngåə he’d], udde på Irlands
norra kust, i grefsk. Antrim, vid östra ändan af den
s. k. Giant’s causeway, en sträcka basaltklippor, som
utbreder sig mot öster från floden Bushs utlopp.

Ben-grottor kallas de, merendels i kalkberg
befintliga, mer eller mindre horisontellt utsträckta
håligheter (grottor), som fordom tjänat dels människor,
dels vilda djur till boplats, och på hvilkas botten man
finner ett ofta af kalk genomträngdt, hårdnadt
jordlager, innehållande dels lämningar efter människan,
såsom stenvapen, verktyg af ben och horn, kvarlefvor
af måltider m. m., dels ben af numera utdöda
djurarter, det hela bildande en s. k. benbreccia.
Bengrottorna äro af växlande storlek och form: än
slingra de sig som smala, mörka gångar, än vidga
de sig till större salar eller oregelbundna kammare.
De äro af särdeles stort vetenskapligt intresse, emedan
de innehålla de första spåren af människans tillvaro
på vår jord. I Europa förekomma sådana grottor i
England, Belgien, Frankrike, vissa delar af Tyskland,
Italien o. s. v. Somliga äro belägna vid hafskuster,
men de flesta äro träffade i branta bergväggar vid
floddalars sidosluttningar. De ligga mer eller mindre
högt öfver den tillgränsande hafs- eller flodytan, dels
ensamma, dels flere invid hvarandra, och utmynna
mot hafvet eller floddalen med en, stundom dock två
eller tre öppningar.

Alla grottboningarna tillhöra icke samma tid.
Sådana finnas, som varit bebodda redan under istiden,
nämligen af det äldsta stenåldersfolket, andra som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>