Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 1363-1364 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Benmjöl - Benmore head. Se Fair head. - Ben Muich dhui - Benmärg - Benn., förkortn. för Edw. T. Bennett. - Benndorf, Otto, tysk arkeolog - Benne - Bennet, en från Skottland härstammande svensksläkt. 1. Wilhelm f. 1680. 2.Karl Stefan f.1800

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utdrages i form af lim. Det erhållna, s. k.
ångpreparerade benmjölet, hvartill allt infördt ryskt
benmjöl hör, har därför blott 1–2 proc. kväfve, men
i stället en till 28–30 proc. ökad forsforsyrehalt.
Genom ångprepareringen blir benmassan luckrad och
kan malas till stoftfint mjöl, som upplöses i jorden
hastigare än råstampadt benmjöl. Mindre vanligt är att
fettet utlöses med bensin eller kolsvafla, hvarvid de
kväfvehaltiga ämnena i benen kvarstanna i
oförminskad mängd.

Benmjölsfosforsyrans löslighet och därmed
benmjölets värde såsom gödselmedel, hvarom vidt skilda
meningar förfäktats, har visats väsentligen bero af
jordens kalkhalt, så att närvaro af större mängd kalk
minskar lösligheten och gödselverkan. Benmjöl bör
därför användas företrädesvis på kalkfattig jord samt
i öfrigt helst på lätt, mullrik jord, där dess upplösning
lätt försiggår, och endast då fosforsyrans upptagande
af växterna ej behöfver ske hastigt, men
gödselmedlets verkan bör vara långvarig, d. v. s. i synnerhet
för fodervallar.
H. J. Dft.

Benmore head [be’nmå* he’d]. Se Fair head.

Ben Muich dhui [be’n mäkdo’i], Ben Macdui,
topp på Cairngormgruppen af Grampian-bergen,
grefskapet Banff, 1,309 m., näst Ben Nevis
Storbritanniens högsta berg.

Benmärg, histol., den mer eller mindre blodrika,
röda eller gulaktiga massa, som utfyller de större
eller mindre hålrum, af hvilka djur- och



människokroppens skilda skelettdelar äro genomdragna.
Benmärgen sammanhålles af ett cellrikt, stödjande
nätverk (1), hvars maskor utfyllas af hvita blodkroppar
(2) samt af små celler (4), hvilka genom egendomliga
omvandlingar förändras till röda blodkroppar (3) och
sålunda utgöra dessa kroppars bildningsceller (se vidare
Blod). De röda blodkropparna, som uppstått ur
blodkropparnas bildningsceller i benmärgens maskor,
passera från dessa maskor genom de i benmärgen
befintliga talrika och vida blodkärlens (blodådrornas,
6) väggar in i dessa kärl och gå så öfver i kroppens
cirkulerande blod. Benmärgen spelar därför under
kroppens utvecklade tillstånd en synnerligen viktig
roll i kroppens ekonomi, i det att den bl. a. utgör
en härd för röda blodkroppars nybildning. –
Emellertid kan benmärgen på många olika sätt undergå
förändringar med afseende på sin sammansättning.
En fysiologisk sådan modifiering är utvecklingen i
stor skala af fett (5). Härvid reduceras i proportion af
fettets uppträdande mängden af benmärgens
ursprungliga beståndsdelar, och därmed inskränkes också i
större eller mindre mån benmärgens betydelse som
blodbildningsorgan. En sådan benmärg, som på grund
af närvaro af rikliga mängder fett erhåller en
gulaktig färg, kallas gul benmärg och uppträder
under normala förhållanden i skaften af de långa,
rörformiga benen. Inom andra områden åter af
kroppens skelett kommer en utveckling af fett ej i högre
grad till stånd. Där bibehåller benmärgen sin
ursprungliga röda färg och kallas röd benmärg. Det
är framför allt denna form af benmärg, som tjänar
som bildningshärd för röda blodkroppar. –
Benmärgen kan undergå äfven sjukliga förändringar,
hvilka i hög grad kunna inverka menligt på kroppens
allmänna normala förrättningar. Så kunna t. ex.
vissa former af bleksot utveckla sig på basen af
abnorma förhållanden i benmärgen.
E. Hgn.

Benn., i naturvetenskapliga beteckningar
förkortning för Edw. T. Bennett, en engelsk zoolog.

Benndorf, Otto, tysk arkeolog, f. 1838., blef
efter arkeologiska forskningsresor i Italien och
Grekland docent i arkeologi vid universitetet i
Göttingen 1868 och professor i Zürich 1869. Sedan
1898 är han direktör för det arkeologiska institutet
i Wien. Bland hans talrika arbeten märkas Die
antiken bildwerke des lateranensischen museums
(tillsammans med R. Schöne 1867), Griechische und
sicilische vasenbilder (1869–83), Beiträge zur
kenntniss des athenischen theaters (1875), Reisen im
südwestlichen Kleinasien (1884) och Reisen in Lykien
und Karien (s. å.). Tillsammans med O. Hirschfeld
och E. Bormann utgaf han "Abhandlungen des
archäologisch-epigraphischen instituts der universität
Wien" (1880–98).

Benne, österrikisk spärrbefästning vid Levico-sjön
i Tyrolen, till Sugana-dalens försvar.
L. W:son M.

Bennet [-nä’tt], en från Skottland härstammande
svensk släkt, om hvars samband med en inom hela
det brittiska riket vida förgrenad släkt med samma
namn ingenting är kändt. En Jonas B. naturaliserades
1675 som svensk adelsman. Hans son Vilhelm B. (se
nedan) upphöjdes 1719 i friherrligt stånd och blef
stamfader för den nu lefvande släkten.

1. Vilhelm B., friherre, krigare, f. 1680,
var en af Karl XII:s tappraste stridsmän och, efter
Stenbocks vitsord, "en kärna af officer". Som
kornett vid d’Albedyhlls regemente deltog han i
slaget vid Düna (1701), räddade konungen vid
Klissov (1702) undan en öfverlägsen styrka, slog
ryssarna vid Indura, intog fästningen Nessevitz,
hvarvid han svårt sårades, var med i slaget vid
Holowczyn (1708) och vid stormningen af Viprek s. å.
Efter nederlaget vid Poltava (1709) följde B.
konungen till Turkiet och sändes efter några månaders
förlopp i en hemlig beskickning till tsar Peter. Vid
sin hemkomst befordrades han 1710 till öfverste vid
Upplands tre- och fem-männingsregemente och deltog
i slaget vid Hälsingborg, där han i betydande mån
medverkade till svenskarnas seger. 1717 utnämndes
B. till generalmajor och förde förtrupperna under
fälttåget i Norge. Efter Karls död öfverförde han
till Stockholm underrättelsen därom och hade på
samma gång i uppdrag att framställa för Ulrika
Eleonora den hemliga "deklaration, det generalitetets

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>