- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
1401-1402

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berber, hamitisk befolkning - Berbera - Berberidaceae - Berberiet - Berberin - Berberis - Berbice - Berbiska apan. Se Inuus ecaudatus. - Berceau.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

getuler, fazanier, nasomoner m. fl. Redan forntidens
geografer kände den rätta inhemska benämningen
på alla dessa folk, amaziker l. maziker, ett namn
(amasigh i plur. i-mosjar), som många
hithörande folk ännu gifva sig. I Marokko kalla sig de
rene berberna masig (amasig) eller sjelluh,
sitt språk te-mašig-t eller sjellah. Till dem höra
närmast sanhandsja i västra Sahara, de
portugisiske upptäckarnas azanagues. Större delen af
mellersta Sahara innehafves af tuarik, hvilka själfva
kalla sig i-mosjar (se d. o.). I Algeriet höra
till de rene berberna fransmännens kabyler (af
arab. qabile, stam). I Tunisien kalla sig berberna
suawua (åtminstone de från Algeriet vid den
franska eröfringen öfver gränsen komne,
fransmännens zuaver), medan araberna kalla därvarande
bergsstammar med berbiskt språk djebelija (bergsbor).
Berber äro vidare invånarna kring Ghardaja i algeriska
Sahara (Beni-Mzab), kring Ghadames, i Sokna
vid Fessans gräns, i Siwah samt i de Egypten
närmare belägna oaserna i Libyska öknen, i hvilken
berbertypen icke försvunnit trots den mycket tidiga
egyptiska eröfringen och senare uppblandningar med
främmande blod. Alla dessa libyska folk bära i
hieroglyfinskrifter namnet tehennu (ljusa) och
kännetecknas på de egyptiska monumenten genom
tatueringar i form af ett kors, hvilka ännu lära vara
brukliga bland kabylkvinnorna. Till berberna torde
ock, efter Nachtigals undersökningar, få räknas
tibbu (se d. o.) i östra delen af Sahara. Samtliga
berberfolk och berberspråk bilda den libyska gruppen
af den hamitiska folk- och språkstammen (se
Hamiter) och Hamitiska språk). Språket
skrifves med arabiska bokstäfver; endast i-mosjar
hafva utbildat ett eget, efter rent geometriska
principer konstrueradt alfabet, det s. k. tifinar. Se
planschen Afrikanska folktyper.

Berbera, hufvudort med god hamn på brittiska
Somalikuston, 10° 26’ n. br., vid Aden-bukten. Det
besattes 1875 af Egypten och 1884 af England. Det
har en liten garnison af indiska trupper och en
folkmängd af omkr. 2,000 pers., som tidtals, vid
karavanernas ankomst, mer än fördubblas. Tre stora
karavanvägar förbinda B. med det inre. Vid de
årliga stora mässorna ditströmma öfver 30,000
personer. Exportvaror äro strutsfjädrar, hudar, gummi,
elfenben, myrra m. m., medan införseln utgöres af
dadlar, ris, durra, bomullstyger, mjöl och socker.
– B. hette i äldsta tider Mallaoh.

Berberidaceæ, bot., växtfamilj, mycket
närsläktad med Ranunculaceæ, men skild från denna
framför allt genom ståndarna, som öppna sig med 2
klaffar. De 135 arterna äro i allmänhet buskar och
förekomma i synnerhet i den norra tempererade
zonens bergstrakter, i synnerhet på båda sidorna af
Stilla oceanen. Anmärkningsvärda släkten äro
Berberis, Epimedium, Leontice och Podophyllum (se
dessa ord).
G. L–m.

Berberiet var fordom namnet på de väster om
Egypten, n. om Sahara belägna staterna Tripolis,
Tunisien, Algeriet och Marokko. Namnet kommer af
hufvudbefolkningen, berberna. Dessa stater kallades
ock Barbareskstaterna, under medeltiden äfven
Barbariet. Se vidare Mercier, "Histoire de l’Afrique
septentrionale" (3 bd, 1888–90), samt afhandlingar
af Winckler och Schurtz i 3:e och 4:e banden af
Helmolts "Weltgeschichte" (1900 och 1901).

Berberin, kem., en med morfin besläktad alkaloid
(en opiumbas) af sammansättningen C20H17NO4,
hvilken förekommer i berberisbuskens rot samt i
flera andra växter, t. ex. Hydrastis canadensis,
en nordamerikansk ranunculacé. Det bildar gula,
bittert smakande, små kristallnålar.
P. T. C.*

Berberis L., bot. farm., växtsläkte, bildande
typen för fam. Berberidaceæ. Af släktet B. äro öfver
100 arter kända.
Allmännast utbredd i de
flesta Europas länder,
liksom äfven i
Skandinavien, är den
vanliga berberisbusken l.
surtorn, B. vulgaris
L., som i synnerhet i
vissa trakter träffas
ymnigt å backar och
bergsluttningar.
Bladen på långgrenarna
äro förvandlade till
tornar, som på yngre
kvistars öfre delar äro
enkla, men på äldre
grenar och stammar
ega 2–7 uddar. Dessa
bladtornar äro ständigt

illustration placeholder


kvarsittande och blifva å äldre stammar nedtryckta
intill stammen. De omvändt äggrunda, fint
taggsågade blad, som bilda buskens tämligen stela
löfverk, utvecklas från de knoppar, hvilka utväxa till
kortgrenar från de nämnda törnarnas vinklar. De
gula blommorna sitta i lutande klase. Ståndarna visa
en egendomlig retbarhet, i det att de hastigt böja
sig intill pistillen, då deras insida beröres. De
mogna, högröda bären hafva en starkt sur smak af
äpplesyra. De voro förr officinella, Baccæ
Berberidis
, och af deras saft beredde man en sirap,
Syrupus Berberidis, som sattes till mixturer för att
förbättra smaken. Bären kunna användas till
syltning, i hvilket fall fröna likväl böra borttagas. Under
senhösten antager buskens bladverk samma högröda
färg som bären och bildar då en bjärt lysande skiftning
i landskapets färgteckning. Särskildt i rotbarken
innehåller berberisbusken alkaloiden berberin (se
d. o.). Utom former af B. vulgaris med gulkantade
eller mörkröda blad (blodberberis) odlas flera
amerikanska och asiatiska arter i trädgårdarna; mest
bekant af dessa är den till undersläktet Mahonia
hörande B. aquifolium med öfvervintrande, elegant
bladverk och blåa bär. Barken och roten af de
flesta arterna användas till garfning och gulfärgning
(jfr Berberin). Af veden af B. Lycium Royle
och närstående arter i Himalaya beredes ett extrakt,
rusot, som har medicinsk användning.
G. L–m.

De i Europas tertiär-aflagringar förekommande
fossila bladen af detta släkte tillhöra undersläktet
Mahonia.
A. G. N.

Berbice [bəbī’s], distrikt i brittiska kolonien
Guyana i Syd-Amerika, omfattande östra delen af
nämnda koloni. 4,000 kvkm., med 15,176 inv. (1891).
Landet var sedan 1626 holländskt, men afträddes
1815 till England. Hufvudort är New Amsterdam,
som ligger vid mynningen af floden Berbice.

Berbiska apan, zool. Se Inuus ecaudatus.

Berceau [-så], fr., eg. vagga; löfhvalf, löfsal;
konstt., granuleringsstål.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:04 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbb/0743.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free