- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
1473-1474

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergkvara 1. Lastageplats i Söderåkra. 2. Herresäte i Värend. 3. Friherreskap. - Bergkängurun. Se Kängurudjuren. - Bergkärna. Se Berg. - Berglabben. Se Fjäll-labben. - Berglaxen. Se Kummelsläktet - Berglin - Berglind, Jeanette (Johanna), döfstum-lärarinna. - Bergljot, dotter tillnorsk storman. - Bergläder - Berglärkan. Se Lärkorna - Berglönn. Se Lönn. - Bergman, Johan Gabriel, läkare - Bergman, Torben Olof, naturforskare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(huvudsakligen i Allbo och Kinnevalds härad) en
possession af öfver 80 mtl – med Huseby som hufvudgård
–, som han kallade Nya Bergkvara, och som
äfvenledes benämndes friherreskap, ehuru det ej är
fullt visst, om friherrliga rättigheter åtföljde det.
Detta testamenterade han till pfalzgrefven Johan
Kasimir, som lämnade det i arf åt sina söner, af
hvilka konung Karl Gustaf 23 juni 1657 öfverlät sin
andel åt brodern, hertig Adolf Johan. Redan 1660
pantsattes det dock åt grefve Fredrik Stenbocks änka
och förblef i stenbockska ättens händer till sin
indragning. Karl Gustafs reduktion synes gått det
förbi, men under Karl XI blef det efter åtskilliga
förhandlingar och tvister 1688 indraget med 1681 års
ränta såsom varande enligt Karl Gustafs öfverlåtelse
ett Norrköpings-besluts-gods, som pantsatts utan
tillstånd. Dess räntor, årliga, ovissa och extraordinarie,
beräknades då till omkr. 2,200 dal. smt.
3. S. C.

Bergkängurun, zool. Se Kängurudjuren.

Bergkärna. Se Berg, geogr.

Berglabben, zool. Se Fjäll-labben.

Berglaxen, zool. Se Kummelsläktet.

Berglin, en artförändring af asbest.

Berglind, Jeannette (Johanna),
döfstumlärarinna, f. 21 aug. 1816 i Stockholm, var under flera
år i tjänst hos A. Borg på Manilla och fattade
därunder beslutet att egna sitt lif åt döfstummas
undervisning. Genom Fredrika Bremers medverkan
lyckades hon 1860, efter att hafva öfvervunnit många
svårigheter, få tillstånd att upprätta den under namn
af "Tysta skolan" (se d. o.) kända
döfstuminrättningen vid Norrtullsgatan i Stockholm. Denna skola
förestod hon till 1882. Död 21 aug. 1903.

Bergljot, dotter till den norske stormannen Håkon
Ladejarl och gift med Ejnar Tambaskälfver. Sedan
hennes make och son blifvit mördade i Nidaros af
konung Harald Hårdråde, sökte den manhaftiga
kvinnan genast med en i hast uppbådad skara
bönder och borgare hämnas de fallne. Ur B:s lif har
Björnson hämtat ämnet för sin dikt "Bergljot",
satt i musik af Heise och Grieg.

Bergläder, miner., en varietet af serpentin,
funnen i Zillerthal (Tyrolen) och vid Bergen (Norge).

Berglärkan, zool. Se Lärkorna.

Berglönn, bot. Se Lönn.

Bergman, Johan Gabriel, läkare, f. 1732
i Björneborg, promoverades i Uppsala till filos.
magister 1757 och aflade därstädes 1766 medicinska
examina samt utgaf 1776 (under Linnés presidium)
sin gradualdisputation, De effectu et cura vitiorum
diæteticorum generali
. S. å. utnämndes han till
provinsialläkare i Åbo och kort därpå till
lasarettsmedikus därstädes. 1768 promoverades han till
medicine doktor och erhöll 1775 assessors namn och
värdighet. Död 1793. B. erkändes såsom en lärd och
erfaren man. Han verkade dock mera såsom
praktiserande läkare än såsom skriftställare. Bland hans
skrifter må nämnas det populära arbetet Om kikhosta
och dess behandling
.

Bergman, Torbern Olof, naturforskare, f.
9 mars 1735 på Katrinebergs kungsgård i
Västergötland. Efter att hafva genomgått Skara gymnasium
började han 1752 sina universitetsstudier i Uppsala
och egnade sig med förkärlek åt matematiken och
naturvetenskaperna. Han blef 1758 filos. magister,
s. å. docent i fysik, 1760 adjunkt i matematik och
1767 professor i kemi. Af Fredrik II inbjöds han
1776 att flytta till Berlin och blifva hedersledamot
af därvarande vetenskapsakademi. Inkomsterna där
skulle blifva vida större, än dem han hade i Uppsala,
men han afslog detta lika smickrande som
fördelaktiga anbud. B. afled
8 juli 1784 vid Medevi
brunn. Till följd af en
rastlös och
öfveransträngande verksamhet, hvilken
oftast måste utöfvas i
ohälsosamma lokaler, var
han mycket sjuklig under
större delen af sin alltför
korta lefnad. – B. blef
redan 1764 ledamot af
Vetenskapsakademien och
var 1777 dess preses.
Äfven af en mängd
berömda vetenskapliga
samfund i utlandet kallades han till medlem, bl. a.
af den franska vetenskapsakademien – en sällsynt
utmärkelse, som före honom icke tillfallit några andra
svenskar än Linné och Wargentin.

illustration placeholder



Redan före sin mannaålder hade B. ett i hela
Europa frejdadt namn som zoolog, astronom och
fysiker. Som ung student riktade han Linnés "Fauna
suecica" med flere upptäckter och lade grunden till
ett Systema larvarum, som väckte mycken
uppmärksamhet, synnerligast som detta ämne ännu icke hade
blifvit vidrördt af Linné. 1756 kom hans märkliga
skrift om insekten Coccus aquaticus. Hans Afhandling
om iglar
(1757) föranledde i Sverige ett allmännare
bruk af dessa, djur. Af mycket stort gagn blefvo
äfven de nya upptäckter och rön han offentliggjorde
rörande biens hushållning, liksom hans upplysningar
om sättet att förekomma skadliga maskars härjningar
på fruktträd. I sin gradualafhandling, De
interpolatione astronomica
, visade han sig ega grundliga
insikter äfven i astronomien och förordnades därför
att förestå observatorsbefattningen i Uppsala. Hans
iakttagelser öfver Venus’ gång förbi solskifvan 1761
vunno allmänt erkännande äfven i utlandet. Fysiken
var likväl vid denna tidpunkt B:s älsklingsstudium.
Berömda äro hans afhandlingar Om regnbågen (1759),
Om tysta eldsken, Om skymningarna samt Om
norrskenet
, och flere af hans viktiga rön angående
elektriciteten infördes i den engelska
vetenskapssocietetens handlingar. Vid tjugotre års ålder (1758)
stiftade han, i förening med några andra unga lärde,
det kosmografiska sällskapet i
Uppsala, hvars handlingar hufvudsakligen genom B.,
som öfvertagit den fysiska, den matematiska och den
världsbeskrifvande delen, snart blefvo
uppmärksammade öfver hela Europa. Med sitt 1766 utgifna
geografiska arbete Fysisk beskrifning öfver jordklotet
(öfversatt på de flesta europeiska språk) "beträdde
han en bana, där bland efterträdare räknas en
Humboldt, och han gjorde det på ett sätt, som ansågs
såsom en heder för hans tidehvarf".

Emellertid var det icke i någon af de nu nämnda
vetenskaperna, som B. skulle mest utmärka sig som
forskare och lärare. När kemiens dåvarande främste
målsman i Uppsala, J. G. Wallerius, 1767 begärde
afsked, hade B. ännu icke uppträdt såsom författare
i denna vetenskap; men inom kort var han i ordning
med ett Förslag att förbättra alunluttringen, hvilken
afhandling, jämte hans förut ådagalagda insikter i de

Tryckt den 15/10 04

2 b. 47

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:04 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbb/0779.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free