- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
5-6

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergsvalan ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

härd finnes i Brasilien, i om gifningen af Rio
de Janeiro. Sjukdomen har äfven blifvit införd
till Kongo, tyska Öst-Afrika, Nya Guinea och
Väst-Australien. Den har likaledes förekommit i
Förenta staterna och i Europa. Särskildt bekanta
äro epidemierna inom vårdanstalten för sinnessjuka
i Tuscaloosa i Alabama 1896 samt i Richmond 1894
och 1896. Bland skeppsbesättningar, som besökt de
egentliga sjukdomshärdarna, förekommer sjukdomen ej
sällan. År 1902 omnämnas 6 sådana fall från Göteborg.

Till sitt väsen anses sjukdomen vara en inflammation
i de perifera nerverna. Den företer tvenne former: en
paralytisk, karakteriserad af förlamning och atrofi,
företrädesvis af nedre extremiteternas muskler,
och en ödematös form med vattensvullnad i olika
organ. Någon egentlig temperaturstegring förekommer
ej. Förloppet är mycket oberäkneligt, stundom
några dagar, i andra fall månader. Dödsorsaken är
i regel hjärtförlamning. Uppgifterna om dödligheten
växla mellan 5 % och 30 %. Sjukdomen är af infektiös
natur. Pekelhäring och Winkler hafva beskrifvit vissa
baciller och kocker hos de angripne. Andra, såsom
Glögner och Fajardo, hafva funnit plasmodier i de
röda blodkropparna. Andra åter anse sjukdomsorsaken
vara toxiner, som alstras af vissa mikroorganismer
utanför människokroppen. Såsom predisponerande
orsaker anföres förtärandet af ris och torkad
fisk. Sättet för sjukdomens öfverförande
känner man ännu ej. Inkubationstiden har man
ej heller kunnat säkert bestämma. Beträffande
behandlingen gäller såsom regel att man skall
söka aflägsna den sjuke från sjukdomshärden.
J. E. J-n.

Bericiska bergen (Monti Berici), en 20
km. lång, isolerad berggrupp i den italienska
prov. Vicenza. Dess största höjd är 419 m. Där brytes
kalksten, som mycket användes till bildhuggeriarbeten.

Bering, Vitus Jonassen, dansk-rysk upptäcktsresande,
f. 1681 i Horsens. 1725 fick han af ryska regeringen
uppdrag att företaga en upptäcktsresa från Kamtsjatka
för att undersöka om Asien och Amerika voro förenade
med hvarandra n. om Stilla hafvet. Han lämnade
Petersburg vintern 1725 med flera sjöofficerare
och ett talrikt manskap, byggde i Ochotsk två
sjögående fartyg, med hvilka han seglade till
Kamtsjatka, samt nådde våren 1728 expeditionens
utgångspunkt, Kamtsjatkaflodens mynning. Där byggde
han expeditionsskeppet och anträdde på sommaren
sin egentliga upptäcktsresa till polarhafvet. Han
kringseglade Asiens nordöstra hörn och framträngde
till 67° 15′ n. br. samt kartlade asiatiska kusten
från Kamtsjatka till Östkap. Men det lyckades honom
icke att upptäcka Amerikas västkust, och oaktadt han
två gånger seglade genom det sund, som bär hans namn,
visste han ej att det var ett sund. Återkommen till
Petersburg 1730, föreslog han en allmän undersökning
och kartläggning af hela norra Asiens och västra
Nord-Amerikas kust från Dvina genom Berings sund
till Japan och Kalifornien. Dessa stora arbeten, som
förenades med fysiska och etnografiska undersökningar
i Sibirien, äro kända under namnet ”den stora nordiska
expeditionen”. Våren 1734 lämnade han Petersburg,
följd af många sjöofficerare och vetenskapsmän och
öfver 500 man. 1735–42 undersöktes den sibiriska
ishafskusten samt Kurilerna och Japan af olika
vetenskapsmän, och 1741 anträdde B. personligen en upptäcktsresa till
nordvästkusten af Amerika, kartlade en del af
Alaskahalfön och Aleuterna samt sökte nå Berings
sund längs Amerikas kust, men sjukdom och tjocka
tillintetgjorde hans plan. I fem månader dref B:s
fartyg planlöst omkring på hafvet mellan Alaska
och Kamtsjatka, tills man 5 nov. ankrade vid den
då obebodda Beringsön, där fartyget sedan blef
vrak. Manskapet gräfde ned sig i sandgropar och lefde
af hval- och sälkött. Skörbjugg bortryckte 31 man,
och där dog äfven B. 8 dec. (g. st.) 1741, genom
sin energi och sin ädla karaktär förtjänt af en
framstående plats bland de store upptäckarna. Jfr
P. Lauridsen, ”Vitus B. og de russiske
opdagelsereiser” (1885).

Berings haf (fordom Kamtsjatka-hafvet) är namnet på
den nordöstra delen af Stora oceanen, n. om Aleuterna,
mellan Asiens nordöstra och Amerikas nordvästra
kust. Det har en areal af 2,25 mill. kvkm., är i
nordöstra delen grundt med flera stora öar, men
når i s. v. 4,000 meters djup. Kusterna äro rika
på stora vikar (Anadyrgolfen, Norton sound,
Bristol bay). Bering utforskade hafvet 1728 och 1741.
I sydöstra delen af detta haf ligga de Alaska
tillhöriga Pribylov-öarna, tillhåll för stora
skaror af sälar. Rättigheten att jaga dessa
sälar till ett antal af 100,000 st. årligen har af
Förenta staternas regering öfverlåtits åt ett bolag.
Andra säljägare komma från Brittiska Columbia och döda
kanske omkr. 25,000 om året. Vissa årstider lämna
sälarna öarna och gå söderut, och då idkas säljakt på
öppna hafvet. Om rätten till denna säljakt har tvist
uppstått mellan Canada (England) och Förenta staterna.
Då ryssarna egde Alaska, gjorde de 1821 anspråk på
jurisdiktionsrätten i B., men samtyckte genom fördrag
1824 med Förenta staterna och 1825 med England att
utöfva denna uteslutande jurisdiktion endast ett
kanonhåll från kusten. Men Förenta staterna, som
1867 blefvo egare af Alaska, ville betrakta B. som
ett sitt inhaf och värna fisket mot andra nationer,
och deras tullkuttrar togo i beslag brittiska och
kanadensiska fiskefartyg. Mot dessa beslag och mot
Förenta staternas förklaring 1889 att B. vore ett
”mare clausum” afgaf England protester, hvilka
ledde till en provisorisk konvention i Washington 29
febr. 1892, hvarigenom jakten och fisket inställdes,
tills frågan blifvit afgjord af en internationell
skiljedomstol, som skulle bestå af 7 personer:
2 nämnda af Förenta staterna,
2 af England samt 3 andra af Frankrike, Italien och
Sverige-Norge (f. d. statsministern Gram). Domstolen
sammanträdde våren 1893 i Paris och fällde sitt
utslag 15 aug. s. å., i hufvudsak till Storbritanniens
förmån. Förenta staterna hafva icke någon skydds-
eller eganderätt till sälarna, som besöka Förenta
staternas öar i B., när de anträffas utom den vanliga
tremilsgränsen. Sedermera hafva Förenta staternas
och Storbritanniens regeringar enats om åtskilliga
bestämmelser för att skydda och från utrotning bevara
sälarna i B.; bl. a. är det förbjudet att jaga och
döda sälar från 1 maj till 31 juli, och under den
tillåtna tiden få endast segelfartyg användas för
sälfångst, hvilken är fullständigt förbjuden inom
en zon af 60 geografiska mil från Pribylov-öarna.
Dessa bestämmelser kunna efter öfverenskommelse
mellan brittiska och nordamerikanska regeringarna
revideras hvart femte år. Jfr en framställning
af fisketvisten och dess utgång i ”Revue d’histoire
diplomatique” (1893).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:57 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0019.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free