Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Bernhard, hertig af Sachsen-Weimar
- Bernhard, Carl, pseudonym för den danske novellförfattaren Andreas Saint-Aubain
- Bernhard, Anton, katolsk präst, påflig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bernhard, hertig af Sachsen-Weimar, den yngste af
hertig Johan III:s elfva söner, härförare, f. 16
aug. 1604 i Weimar. Hans håg förde honom tidigt
ut i det stora tyska kriget, däri han 1622–23 på
protestanternas sida kämpade under Mansfeld, Georg
Fredrik af Baden och Kristian af Braunschweig. Efter
vistelse hos Morits af Oranien gick B. 1625 i Kristian
IV:s tjänst, men återvände 1627 efter dennes nederlag
till Nederländerna och deltog i belägringen af
’s Hertogenbosch. Gustaf II Adolfs tyska krig gaf den
landfattige unge fursten nya tillfällen att söka
ära och landvinning. I samförstånd med landtgrefve
Vilhelm af Hessen uppsökte B. den svenske konungen
i lägret vid Werben sommaren 1631. Samtidigt med
Breitenfeldslaget stod B. mot de katolske i Hessen,
trädde därefter i Gustaf Adolfs tjänst som öfverste
för lifregementet till häst samt följde konungen
under det segerrika tåget genom Franken mot Rhen. När
konungen i början af 1632 från Mainz bröt upp till
Franken, kvarlämnade han vid Rhen trupper under befäl
af B. och pfalzgrefven Kristian af Birkenfeld, men
fann sig snart nödgad att skilja dessa båda furstar
på grund af deras oenighet. I stället fick B. befäl i
Schwaben, där han under samverkan med Johan Banér i
Bajern lyckligt opererade, tills båda fältherrarna
återkallades för att bispringa konungen mot
Wallenstein vid Nürnberg, aug. 1632. Där förde B. med
utmärkelse svenska högra flygeln vid det fruktlösa
angreppet på Wallenstein läger. Därefter anförde B. en
armé i Franken, med uppgift att försvara Mainpassen;
när Wallenstein inföll i Sachsen och drog till sig
Pappenheim (från Hildesheim), ville den stridslystne
B. skynda efter, men återhölls, till sitt eget stora
missnöje, genom konungens bestämda befallning, från
detta vågspel. I Arnstadt förenade Gustaf Adolf 23
okt. sin här med hertigens trupper, B. följde med till
Sachsen, öfvertog efter konungens död högsta kommandot
under slaget vid Lützen och bidrog så kraftigt till
segern. – Någon tid efter detta slag delades svenska
hären. B. skulle åter kommendera armén i Franken under
samverkan med Gustaf Horn i Bajern för att bevara
protestanternas öfverlägsenhet i Syd-Tyskland och
befordra Axel Oxenstiernas förbundsplaner (förbundet
i Heilbronn). I slutet af mars 1633 förenade sig båda
fältherrarna vid Donauwörth, men deras operationer
förlamades väsentligen genom sammansvärjning mellan
deras tyske officerare, som i pockande ton kräfde
sin resterande sold. B. nyttjade tillfället att af
Oxenstierna, såsom Heilbronnförbundets direktor,
söka utverka åt sig dels obegränsadt öfverbefäl,
dels landvinningar. Det förra afböjdes, men däremot
erhöll B. i juni s. å. det af biskopsdömena Bamberg
och Würzburg upprättade nya hertigdömet Franken
för sig och sina efterkommande som län af svenska
kronan. Genom ett samtidigt afslutadt evigt förbund
mellan Sverige och hertigdömet Franken hoppades
Oxenstierna få varaktigt stöd midt bland
de opålitlige tyske furstarna. Sedan B. öfvertagit
regeringen i Franken och man lugnat de upprorisko
officerarna genom gåfvor af jordagods, gingo Horn och
B. med sina härar åt skilda håll. B. intog i nov. 1633
det viktiga Regensburg samt förde sin armé mot Böhmens
gräns, när Wallenstein i början af 1634 ville affalla
från kejsaren och ifrigt önskade samverka med B. Efter
mordet på Wallenstein ryckte B. fram för att begagna
sig af förvirringen i dennes här, men såg sig snart
nödsakad att återvända. För att skona sitt eget
hertigdöme förde nu B. sina uthungrade trupper nästan
på fiendevis in i Schwaben till de trakter, som voro
afsedda till underhåll för Horns folk; häraf följde
allvarlig osämja mellan Horn och B. Samtidigt stärkte
kejsaren och kurfurst Maximilian af Bajern sin här
betydligt, togo i juli 1634 Regensburg, hvilket Horn
och B. förgäfves sökte rädda, samt drogo ytterligare
till sig spanska trupper från Italien. När Horn
och B. ryckte att undsätta Nördlingen, som fienden
belägrade, invecklade B:s häftighet dem i strid,
och de ledo så det fruktansvärda nederlaget vid
Nördlingen, 27 aug.
– B. sökte därefter i trakten af Frankfurt a. M.
reorganisera armén, erhöll i mars
1635 på konventet i Worms öfverbefälet öfver
Heilbronnförbundets här och ville i samverkan
med fransmännen drifva bort fienden ur Franken
och Schwaben. Sedan detta misslyckats, lyssnade
B. på Frankrikes anbud att träda i dess tjänst.
I okt. 1635 ingick B. med detta rike ett fördrag
i S:t Germain. Han skulle få Elsass och Hagenau
samt årligen en viss penningsumma, mot det att han
höllo minst 18,000 man i fält, hvilka han skulle
leda uteslutande enligt den franske konungens
befallningar. Då han nu till större delen af
heilbronnska förbundets trupper bildade denna nya
här åt Frankrike, bröt han på ett mindre hedrande
sätt sina förbindelser till detta förbund. – B:s
fälttåg 1636 inskränktes hufvudsakligen till Elsass
och Lothringen. 1637 öfvergick han Rhen, men måste
snart draga sig tillbaka till biskopsdömet Basel.
I jan. 1638 förde B. sin här åter öfver Rhen, vann
en lysande seger vid Rheinfelden, tog Freiburg och
beredde sig att innesluta Breisach. Sedan B. vid
Wittenweyer vunnit en ny seger, börjades den
viktiga platsens egentliga belägring. B. slog en
undsättningshär och nödgade en annan att återtåga.
I dec. 1638 måste Breisach gifva sig. Under planer
för fortsatt krigföring i samverkan med Johan Banér,
öfverraskades B. af döden 8 juli 1639 i Neuenburg
vid Rhen. Sedan 1655 hvilar hans stoft i Weimar,
i hans fäders grafhvalf. – Bildad i Gustaf Adolfs
skola, var B. en af trettioåriga krigets störste
härförare, utmärkt genom djärfhet och välde öfver
sin här, men ofta oförsiktig samt – själf munter
och njutningslysten – alltför eftergifven mot truppens
utsväfningar. Han var varmt tillgifven den
protestantiska saken och en ståndaktig fiende till
det katolska Österrike, men sökte tillika städse
nyttja tidens oro för att åt sig själf grundlägga
ett betydande furstendöme.
– Litt.:
B. Röse, "Herzog Bernhard der grosse von Sachsen-Weimar" (1858), och
G. Droysen, "Bernhard von Weimar" (1885), samt
B:s bref till rikskansleren Axel Oxenstierna
(i Oxenstiernas brefväxling, senare afd., VII:1, 1895).
C. H. H.
Bernhard, Carl, pseudonym för den danske
novellförfattaren Andreas Saint-Aubain.
Bernhard, Anton, katolsk präst, påflig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Mar 12 12:23:39 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbc/0047.html
