- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
53-54

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bernhardi ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fransk-tyska kriget egnat sig åt de sårades vård,
anställdes hon 1871 vid Théâtre français, gällde där
snart som den yppersta tragédienne sedan Rachels dagar
och antogs till societär 1875. Hennes glansroller
blefvo Phèdre, Zaïre, hjältinnan i "La fille de
Roland" (af Bornier), Berthe de Savigny i Feuillets
"Le sphinx", Chérubin, Doña Sol i Hugos "Hernani",
Andromaque och Mrs. Clarkson i "L’étrangère" (af
Dumas). Genom sina vidtberyktade excentriciteter
råkade hon 1879 i misshälligheter med teaterns
styrelse, men medföljde dock dess trupp på en turné
till London s. å. och vann där efter hand fullständig
framgång. Våren 1880 bröt hon sitt kontrakt med
Théâtre français och dömdes därför till höga böter,
men blef till gengäld ännu ryktbarare, uppträdde
ånyo i England och skördade fabelaktiga inkomster på
en konstresa i Nord-Amerika. Hon utsträckte därefter
sina triumffärder till södra Frankrike, Italien,
Holland, Österrike, Ryssland, Danmark, Sverige
(1883) m. fl. länder. 1882 gifte hon sig med en
medelmåttig aktör, J. Damala, men efter halftannat
år kom det till en uppseendeväckande brytning (han
dog 1889). Fru B. öfvertog 1882 med sin naturlige
son Maurice B. Ambigu-teatern i Paris, kreerade
s. å. Sardous Fédora på Vaudeville-teatern och köpte
1883 Porte-Saint-Martin-teatern, å hvilken hon först
bl. a. spelade Froufrou och Marguerite Gautier. Sardou
skref för henne de historiska skådespelen Théodora
(1884; mer än 300 representationer å rad) och
La Tosca (1887). Färder till England och Amerika
bragte henne nya rikedomar, som hon lika fort
slösade bort. Till hennes triumfer lades Cléopatre
(af Sardou och Moreau) och Jeanne d’Arc (af Barbier),
bägge 1890. 1891-93 besökte hon Nord-och Syd-Amerika,
Australien och flera af Europas hufvudstäder. Hon blef
1893 direktris för Renaissance-teatern och öppnade
1899 Sarah-Bernhardt-teatern i gamla Théâtre lyrique
vid Châtelet-torget, där hon själf gaf gestalt åt
de manliga hufvudrollerna i "Hamlet" och Rostands
"1’Aiglon". 1902 uppträdde hon ånyo i Stockholm
och för första gången i Berlin, som hon dittills af
tyskhat undvikit. Hon har haft stor ekonomisk framgång
med sina teaterföretag. – Sarah B. är på skådebanan en
magnetisk personlighet. Hennes spel har en förvånande
makt att väcka emotion; i dödsscener utvecklar hon en
realism och ett patos af högst raffinerad art. Hennes
"gyllene röst kan än kuttra som en turturdufva, än
rasa som en tiger", ansiktet är ganska fint med ett
lidande uttryck, figuren mycket smärt och mager. Den
fantasirika prakt hon utvecklar i toaletter är utan
motstycke. Drifven af äflan att på alla sätt göra
sig bemärkt, har hon äfven sysslat ganska flitigt med
bildhuggarkonst och utställt byster i brons och marmor
samt den verkligt patetiska gruppen Efter stormen
(i gips) m. m. Hon har äfven syselat med målning,
skrifvit ett par teaterpjäser och fantastiskt skildrat
en uppstigning i ballon captif (Dans les
nuages
, 1878). I apr. 1904 började hon
i den engelska tidskriften "The Strand
magazine" offentliggöra sina memoarer.
E. F-t.

Bernhardy, Gottfried, tysk filolog och
litteraturhistoriker, f. 1800 i Landsberg
(Mark-Brandenburg), d. 1875 som professor och
överbibliotekarie vid universitetet i Halle. Hans
viktigaste arbeten äro Wissenschaftliche syntax
der griechischen sprache
(1829), med tillägget
Paralipomena syntaxis graecae (1854 och 1862),
samt Grundriss der römischen litteratur (1830,
5:e uppl. 1872), Grundriss der griechischen
litteratur
(1836-45, flera uppl.) och Grundlinien
zur encyklopädie der philologie
(1832). Genom sin
lärdom och sitt skarpsinne var B. en vågbrytare
på den klassiska litteraturhistoriens område. Jfr
R. Volkmann, "Gottfried Bernhardy" (1887). B. L.*

Bernheim [-hajm], Ernst, tysk historiker, f. 1850
i Hamburg, af judiska föräldrar, öfvergick efter
slutade universitetsstudier till kristendomen och
blef 1883 e. o. samt 1889 ord. professor i historia
vid Greifswalds universitet. Bland hans vetenskapliga
produktion, hvilken till stor del rört sig på den
historiska metodikens område, märkas följande arbeten:
Zur geschichte des wormser konkordats (1876),
Geschichtsforschung und geschichtsphilosophie
(1880) samt hans högt skattade Lehrbuch der
historischen methode
(1889, 3:e uppl. 1902). B. har
äfven varit verksam som urkundsutgifvare (3 bd
"Deutsche reichstagsakten", 1882-88, och jämte
W. Altmann "Ausgewählte urkunden zur erläuterung der
verfassungsgeschichte Deutschlands im mittelalter",
1891, 2:a uppl. 1895) samt lifligt deltagit i den af
Lamprechts tyska historia framkallade polemiken om
historieskrifningens metod.

Be’rni, Francesco, italiensk skald, f. 1497 i Toscana,
var själen i det muntra romerska sällskapet "Accademia
dei vignajuoli" (vingårdsarbetarnas akademi). 1532
blef han kanonikus i Florens och kom i stor ynnest
hos mediceerna. Han afled 1535. B. odlade framför
allt burlesken och bragte denna diktart till en
sådan fulländning, att den efter honom blef kallad
poesia bernesca. Hans största verk är dikten Orlando
innamorato
(1541), i hvilken han omarbetade Bojardos
epos med samma namn. B. författade äfven latinska
skaldestycken. Ett urval af hans verk utgafs
1885. Biogr. af Virgili (1881).

Bernicia [bernirjia]. Se Northumberland.

Bernike. Se Berenike.

Bernina, bergskedja på gränsen mellan Lombardiet
och schweiziska kantonen Graubünden, utgör en
del af de Rhätiska alperna. Den högsta toppen, Piz
B. (Bernina-hornet), uppnår en höjd af 4,052 m. Inn-
och Adda-dalarna förbindas genom Berninapasset
(2,330 m. ö. h.).

Bernini, Giovanni Lorenzo, italiensk arkitekt,
bildhuggare och målare, f. 1598 i Neapel,
d. 1680 i Rom, var den rikt begåfvade konstnär,
ai hvilken den s. k. barockstilen
fick sin utbildning. Sedan Michelangelo har ingen
mästare behärskat sin egen och följande tids smak
så fullständigt och så länge som B. Under sex
påfvars pontifikat och i synnerhet under Urban
VIII:s, hvilkens gunstling han var, fyllde han med
sina verk Rom, som genom dem fick mycket af sin
nuvarande prägel. 1629 efterträdde han Maderna såsom
öfverbyggmästare vid Peterskyrkan. Af Ludvig XIV

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:06 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0049.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free