- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
63-64

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bernstorff ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att betrygga de neutrala staternas fria sjöfart,
men ville samtidigt vidmakthålla ett godt förhållande
till England och föreslog i detta syfte kejsarinnan
Katarina II 1778 ett förbund, men utan framgång. Då
kejsarinnan 1780 upptog samma tanke, men i en annan
form, som ett väpnadt neutralitetsförbund, närmast
liktadt mot England, var B. visserligen villig att
gå med härpå, men slöt omedelbart dessförinnan (juli
1780) ett särskildt aftal med England för att få löst
en af de mest omstridda folkrättsliga tvistefrågorna:
om krigskontraband. Kejsarinnan förbittrades öfver
detta skenbart tvetydiga beteende och framtvang
i nov. s. å. B:s aflägsnande. Senare trädde B. i
hemlig förbindelse med den unge kronprinsen Fredrik
(Fredrik VI), och då denne i april 1784 hade ryckt
till sig makten, blef B. kallad tillbaka till sina
forna ämbeten.

Till sin död utöfvade B. ett ledande inflytande på
statens styrelse och följde en gyllene medelväg
mellan Struensees öfverilade reformlust och
Guldbergs strängt konservativa hållning. Han
understödde Reventlow och Colbjörnsen i deras
landboreformer och förberedde det motsvarande
upphäfvandet af lifegenskapen i Holstein och
Syd-Slesvig (fullbordadt 1804); han värnade nitiskt
tryckfriheten och genomförde 1797 en tulltariff,
hvars frisinne kunde vara en föresyn för hans samtid;
tog det första steget till judarnas emancipation och
fick 1792 förbud mot slafhandel (från och med 1803)
utfärdadt. Största betydelsen hade likväl B. genom sin
kloka utrikesstyrelse. Visserligen var han till följd
af förbundet 1773 tvungen att 1788 lämna Ryssland
hjälp mot Sverige, men han gjorde endast hvad som
var absolut nödvändigt och drog sig snart tillbaka
för Englands och Preussens hotelser. Efter Gustaf
III:s död närmade sig B. Sverige och ingick 1794 ett
särskildt neutralitetsförbund med detta land. Med
stor bestämdhet häfdade han Danmarks rätt att förbli
neutralt under det stora kriget mot den franska
republiken, ehuru han ingalunda gillade revolutionens
våldsamheter, och han försvarade gentemot England
sin stora princip, "fritt skepp gör fri last", i
diplomatiska skrifvelser, hvilka väckte dåtidens
beundran, liksom hans åsikt 60 år senare godkändes af
hela Europa. Samtidigt undvek han omsorgsfullt all
anledning till strid med England, särskildt i fråga
om konvojering. Handeln blomstrade, och folket såg
upp till B. med beundran och hängifvenhet. 1795 läto
Köpenhamns borgare slå en medalj med B:s bild och en
kompass samt inskriften "Uden misvisning". B. närde
uppriktig kärlek till Danmark och hade, ehuru
hans egen bildning var helt och hållet tysk, likväl
aktning för danskt andligt lif; också talade han själf
danska. Till karaktären var han ädel och rättsinnig;
hans milda humanitet förliktes väl med hans starka
gudsfruktan. Medan B. styrde, hade Danmark en lycklig
period, och hans död, 21 juni 1797, väckte landsorg i
Danmark; med honom bortgick "Danmarks och kronprinsens
gode ande", och den lyckliga tiden aflöstes först af
många faror, sedan af många olyckor. Vid begrafningen
ville kronprinsen, som han själf
sade, "gå emellan B:s barn". Litt.: R. Nyerup,
"Bernstorffs eftermaele" (2 bd, 1799–1800), Eggers,
" Denkwürdigkeiten aus dem leben des grafen
A. P. B." (1800), samt E. Holm, "Danmarks politik
under den svenskrussiske krig 1788–90" (1868) och
"Danmark-Norges udenrigske historie 1791–1807",
I (1875), samt Aage Friis, "A. P. Bernstorff og Ove
Hoegh Guldberg" (1892).

3. Kristian Günther B., den föregåendes son,
grefve, dansk och sedan preussisk statsman, f. 3 april
1769 i Köpenhamn, d. 18 mars 1835, blef 1791 danskt
sändebud i Berlin och 1795 i Stockholm. Därifrån
återkallades han redan 1797 för att leda Danmarks
utrikespolitik som statssekreterare och blef 1803
själf statsminister. Han saknade likväl faderns
stora statsmannaegenskaper och var icke vuxen tidens
invecklade politik. Till följd af kejsar Pauls
hotelser utfärdades 27 sept. 1799 en förordning,
genom hvilken tryckfriheten i Danmark för lång tid
klafbands, och under inflytande från samma håll ingick
detta land 1800 i den nya väpnade neutraliteten,
medan B. kort förut genom särskildt aftal med England
afstått från den starkt häfdade konvojeringen. Denna
ögonskenligt tvetydiga politik ledde till det blodiga
sjöslaget 2 april 1801 och uppgifvandet af det nyss
afslutade neutralitetsförbundet. Under de följande
åren kunde B. icke tidigt nog besluta sig för att
taga öppet parti i striden mellan Napoleon och hans
motståndare, ehuru han personligen starkt lutade
åt Englands sida. Följden blef Englands djupa
misstro mot den danska regeringen och öfverfallet
på Köpenhamn 1807. B. drog sig tillbaka från
utrikesministeriet 1810 och blef sändebud först i Wien
samt 1816 i Berlin. 1818 gick han i preussisk tjänst
som utrikesminister (till 1831) och var på denna post
en ifrig förkämpe för reaktionen i Tyskland.

4. Joakim Frederik B., den föregåendes broder,
grefve, f. 1771, d. 1835, blef 1800 som direktör
i utrikesministeriet broderns närmaste hjälpare.
Då kronprins Fredrik 1805 uppehöll sig i Kiel jämte
Kristian B., fick hans ämbete större betydelse,
enär han fick leda förhandlingarna med de främmande
sändebuden i Köpenhamn, om också det slutliga
afgörandet skedde i Kiel. Detta olämpliga
tillvägagångssätt blef icke utan betydelse under det
olyckliga året 1807, då han förgäfves underhandlade
med de engelska sändebuden. Han delade sin broders
sorg och missräkning öfver händelsernas gång samt
erhöll sin del af förebråelserna för bekymmerslöshet
gentemot den från England hotande faran. 1810 afgick
han från sitt ämbete, sändes 1813 till London,
där han förgäfves sökte bevara Norge åt Danmark,
och deltog jämte sin broder 1814 i Wienkongressen,
ehuru med lika liten lycka. Från 1816 till sin död
var han fast sändebud i Wien.

5. Albrekt B., den föregåendes brorson,
grefve, f. 1809 i Mecklenburg, d. 1873, anställdes
1832 i preussisk diplomatisk tjänst, blef 1845
sändebud i München och var 1848–51 sändebud i Wien.
Han var ursprungligen anhängare af ett nära
förbund mellan Preussen och Österrike, men tillhörde
sedermera dettas motståndare. 1854 blef han sändebud
i London, hemkallades 1861 och blef utrikesminister –
som sådan erkände han konungariket Italien och afslöt
handelsfördraget med Frankrike samt verkade för ett
närmare förbund mellan Preussen och småstaterna –
men återvände redan 1862 till London; han deltog
i konferenserna därstädes 1864 rörande dansk-tyska
frågan och 1867 rörande Luxemburg samt stannade
där till sin död. E. Ebg.

Bernström, John Petter Fredrik, industriidkare, f. 26
jan. 1848 i Hälsingborg. Efter studier vid högre
elementarläroverken där och i Kristianstad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:48 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free