- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
73-74

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bersodde ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Berteljärn, maskinb. Se Bleckslageri.

<b>Bertelmaskin, maskinb. Se Bleckslageri.

Bertelsen. Se Bartholin 1.

Berth., i zoologiska beteckningar förkortning för
A. A. Berthold, professor i Göttingen, f. 1803, d. 1861.

illustration placeholder

Berthelot [bärtlå], Marcellin Pierre Eugène,
fransk kemist, f. 25 okt. 1827 i Paris, blef 1851
preparatör för de kemiska föreläsningarna vid Collège
de France och 1859 professor i kemi vid École de
pharmacie. 1864 inrättades för honom en professur i
organisk kemi vid den förstnämnda institutionen. Under
kriget 1870 utsåg regeringen en vetenskaplig kommitté,
hvilken ställdes under B:s ledning och hufvudsakligen
hade till uppgift att tillverka kanoner, krut och
i synnerhet dynamit. B. blef 1876 generalinspektör
för den högre undervisningen, valdes 1881 till
senator på lifstid och var 11 dec. 1886–18 maj 1887
undervisningsminister i Goblets kabinett. 1888 indrogs
anslaget till generalinspektörsbefattningen, hvarefter
B. bar titeln "hedersgeneralinspektör".
I det af Bourgeois bildade radikala kabinettet var
B. utrikesminister 2 nov. 1895–29 mars 1896. Han blef
1889 medlem af Franska institutet och 1889 efter
Pasteur den franska vetenskapsakademiens ständige
sekreterare. Sedan 1873 är han ledamot af svenska
vetenskapsakademien. B. är en af grundläggarna af
och ledare för "La grande encyclopédie" (sedan 1885).

Såsom kemisk författare har B. varit alldeles
utomordentligt produktiv. Hans tidigare undersökningar
hafva afseende på organiska ämnens syntes ur
elementen. Genom dessa arbeten, hvilka finnas
samlade i hans stora verk Chimie organique fondée
sur la synthèse
(1860), och genom Leçons sur les
méthodes générales de synthèse en chimie organique

(1864) har han utöfvat ett mycket stort inflytande på
1860- och 1870-talens kemiska forskning. Till hans mera
framstående arbeten höra dessutom hans undersökningar
öfver kolvätens bildning eller kondensering vid
hög temperatur, hvilka stå i omedelbart samband
med hans ofvannämnda syntetiska arbeten. Bland hans
fysikalisk-kemiska arbeten må nämnas undersökningarna
öfver esterarternas bildningssätt samt framför allt
hans undersökningar öfver värmeförhållandena vid
kemiska reaktioner. Ur sitt särdeles rikliga och
värdefulla försöksmaterial härledde B. 1875 sin
mycket omtalade "principe du travail maximum",
eller grundsatsen att i hvarje fall den reaktion
inträder bland flera möjliga, hvilken är förenad
med den största värmeutvecklingen, en sats som
emellertid redan 1854 uttalats af J. Thomsen. Inom
den kemiska energetiken spelade denna sats under
en tid en ganska viktig roll, tills det visade sig
att den endast under vissa förhållanden är giltig
och ingalunda kan uppställas som ledande princip. Af
bestående värde äro emellertid de af denne geniale
experimentator införda metoderna och apparaterna,
särskildt hans bekanta
"kalorimetriska bomb" (se Kalorimeter). Hans
undersökningar om värmeförhållandena finnas
framställda i Essais de mécaniqne chimique fondée
sur la thermochmie
(2 bd 1879) och Thermochimie
(1897). Sina många forskningar angående kemiens
historia har B. sammanfattat i <i<Les origines de
l’alchimie</i> (1885) och La chimie au moyen âge
(3 bd 1893). Af grundläggande betydelse äro
äfven B:s många arbeten öfver explosivämnen,
hvilka till en del finnas omnämnda i hans bok
Sur la force des matières explosives (1883). –
B:s nyare forskningar falla hufvudsakligen inom
växtfysiologien; bland dem må nämnas Recherches sur
la fixation de l’azote atmosphérique
i "Annales
de chimie et de physique". – 24 nov. 1901 firade
B. under stor anslutning från den vetenskapliga
världen sitt 50-års jubileum såsom akademisk lärare.
H. E.

Berthelsdorf, by i sachsiska kretsen Bautzen,
nära Herrnhut, tillhörde grefve Zinzendorf och
eges nu af brödraförsamlingen samt är säte för
de äldstes konferens, som har öfveruppsikten
öfver samtliga brödraförsamlingar i de olika
världsdelarna. Församlingen (1,869 inv. 1900)
underhåller bl. a. ett räddningshem för flickor, och
medlemmarna drifva åtskilliga grenar af industri. Vid
byn ligger ett af Zinzendorf byggdt slott.

Berthet [bärté], Élie Bertrand, fransk
romanförfattare, f. 1815 i Limoges, d. 1891 i Paris,
där han bott sedan 1834 som skriftställare. Hans
arbeten höja sig ej öfver medelmåttan, men hafva
vunnit en stor spridning, tack vare den spännande
intrigen. På svenska äro öfversatta "Den siste
irländaren" (1852 och 1882), "Skogsmenniskan" (1867),
"Postdirektrisen" (1874), "Den okända verlden" (1880),
"Charlatanen" (1883) m. fl.

illustration placeholder

Berthier [bärtie], Alexandre, furste af Neufchâtel
och Valengin, furste af Wagram, fransk marskalk
och vice-konnetabel, föddes i Versailles 1753 och
inträdde i generalstaben 1770. Senare åtföljde han
La Fayette till Amerika, hvarifrån han återvände
med öfverstegrad. 1791 blef han befälhafvare
öfver nationalgardet Versailles, 1792 stabschef
vid västra armén under general Luckner samt
1795 divisionsgeneral och generalstabschef i den
italienska armén. 1796, då Bonaparte öfvertog befälet
öfver denna armé, uppstod mellan honom och B. ett
förtroligt vänskapsförhållande, hvilket fortfor till
den senares död. Efter freden i Campo Formio fick
B. öfverbefälet öfver hären. I febr. 1798 besatte han
Rom och proklamerade den romerska republiken. Sedan
följde han såsom stabschef Bonaparte till Egypten,
återvände därifrån tillsammans med honom och bidrog
att framkalla revolutionen af 18 brumaire 1799
samt utnämndes därefter till krigsminister. I tåget
öfver Stora S:t Bernhard och i segern vid Marengo
hade han betydlig andel. 1805 var han chef för
generalstaben i kriget mot Österrike, undertecknade
17 okt. s. å. kapitulationen i Ulm,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:57 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0059.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free