- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
131-132

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bessemerprocessen ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kg. tackjärn, och chargens litenhet gjorde att
yttre eldning med koks på planrost rundt degeln
måste tillgripas. Degeln var vid sin botten försedd
med utslagshål, hvarigenom det färdiga stålet
uttappades. Efter att på försök hafva användt
än fasta, än stjälpbara ugnar af olika modeller
konstruerade Bessemer slutligen den i fig. 2
framställda ugnstypen, hvilken med mycket små
förändringar ännu i dag användes.

Bessemerugnen, konvertern (se fig. 2 A), är en
päronliknande, kring tvenne tappar stjälpbar ugn,
förfärdigad af 8-10 mm. järnplåt samt inmurad med
eldfast material. Den består af fyra hufvuddelar:
en öfre kåpa – skorstenen – (a); ett cylindriskt
midtparti (b), omgifvet af en stark ring, i hvilken
tapparna, kring hvilka stjälpningen sker, äro
fästa; ett undre något koniskt parti (c), fäst vid
midtpartiet med bultar; slutligen bottnen (d) med
blästerlådan. Konvertern infodras vid sur bessemer
(se nedan) med silikategel eller eldfast kvartsmassa,
vid basisk bessemer med tegel, tillverkade af bränd
dolomit, med tjära som bindeämne. Ugnens stjälpande
åstadkommes genom ett å dess ena tapp (f) fäst
kugghjul, i hvilket ingriper en med vattenkraft
rörlig kuggstång. Den för processens genomförande
nödvändiga luften införes genom den andra axeltappen
(g), hvilken i detta syfte är ihålig, till ett utefter
ugnens sida löpande rör (h) och vidare in i en under
ugnen befintlig blästerlåda (e, se äfven fig. 2
B). Från blästerlådan kommer blästern genom hål i
ugnsbottnen in i konvertern. Bottnen är murad på en
med hål försedd tackjärnshäll (fig. 2 C), hvilken
utgör blästerlådans tak. I några fall muras bottnen
af eldfasta form tegel, hvilka försetts med hål
(formor), svarande mot hålen i bottenhällen. Dylika
bottnar benämnas silbottnar. Vid andra bessemerverk
muras bottnen (s. k. formbotten) af eldfasta massiva
tegel, försedda med stora koniska hål, i hvilka sedan
inskjutas hela formstenar, hvar och en innehållande
7–8 formhål. Fördelen med det sista slaget bottnar är,
att om anfrätningar uppstå omkring en eller annan
forma, motsvarande formsten kan utbytas, utan att
bottnen därför behöfver uttagas.

Arbetsförfarandevid den sura bessemermetoden. Från
masugnen intappas det smälta tackjärnet, hvilket
i vårt land vanligen håller 1 % kisel och 2–2,5
% mangan, till en mängd af 3–5 tons, å en på
räls skjutbar och med eldfast material inmurad
plåtbehållare, kallad skänk, samt föres till
bessemerugnen. Denna stjälpes nu kring sina tappar,
så att dess längdaxel kommer att vara horisontell,
hvarpå tackjärnet inhälles genom skorstensöppningen
(<i<i</i>) förmedelst en plåtränna. Därvid skall ugnens
lutning vara sådan, att det itappade tackjärnet
icke stiger så högt i ugnen, att det kommer
upp mot bottnens formor. Sedan tackjärnet är
itappadt, pådrages blästern, och först därefter
reses ugnen åter i vertikal ställning. Skedde
ej blästerpådragningen i denna ordning, skulle
naturligtvis det smälta tackjärnet genom formhålen
rinna ned i blästerlådan. Blästerns tryck måste vara
afpassadt så, att det, när ugnen står vertikal,
förmår motväga trycket från det 30–40 cm. djupa
tackjärnsbadet; vanligen användes ett blästertryck
af 800–1,000 mm. kvicksilfver.

Då ugnen rests, pressas blästern med ett kraftigt
dån genom tackjärnet, och en kvast af månggreniga
gnistor kastas ut genom skorstensöppningen. Gnistornas
form och mängd ändras föga under den tid –
raffineringsperioden –, då hufvudsakligen kisel
och mangan syrsättas. Men då blästerns syre börjar
angripa tackjärnets kol, ökas plötsligt dånet
i ugnen, beroende på att den bildade koloxiden
bubblar upp genom badet, och en blå låga börjar
skjuta ut genom skorstensöppningen. På intensiteten
hos denna låga samt på utseendet af de utkastade
gnistorna bedömer den person, som leder blåsningen,
färskningens gång, och af dessa tecken kan han
i hvarje ögonblick ungefärligen känna kolhalten
hos badet i ugnen. Antager han nu, att den önskade
kolhalten är uppnådd, stjälpes ugnen till horisontellt
läge, och genom skorstensöppningen uttages medels en
skopa ett prof på stålet. Genom lämpligen afpassade
smidesprof kan blåsaren bedöma kolhalten på 0,1 %
när. Har rätt kolhalt uppnåtts, uttappas stålet ur
ugnen genom skorstensöppningen ned i en skänk och från
denna ned i tackjärnsformar, s. k. kokiller. (Angående
förfaringssättet härvid se Göt och Tappning.)

Basisk bessemerprocess. Vid den sura
bessemerprocessen, så benämnd, emedan sur,
d. v. s. kiselsyrerik, inmurning användes i ugnen,
aflägsnas icke något af den fosfor, som förefinnes i
tackjärnet. Då nu fosfor redan i ringa kvantiteter
(mer än 0,07–0,1 %) utöfvar ett synnerligen
skadligt inflytande på det framställda stålets
hållfasthet, är det naturligt, att sträfvandena
skulle särskildt i England, hvilket land saknar
fosforrena malmer, koncentrera sig på försök att
förändra bessemerprocessen därhän, att man blefve i
stånd att af ett fosforhaltigt tackjärn framställa ett
fosforrent stål. Äran af denna upptäckt tillkommer
engelsmännen S. G. Thomas och P. C. Gilchrist,
hvilka år 1878 funno, att om konvertern infodrades
med dolomit och man till tackjärnsbadet satte bränd
kalk till en mängd af 20 % af tackjärnets vikt,
förenade sig fosforn med denna till fosforsyrad kalk
och bildade slagg, som flöt på järnet.

Förloppet vid de olika, i tackjärnet ingående ämnenas
syrsättning är till en början lika för den basiska och
för den sura bessemerprocessen. Sålunda urskiljer
man först en raffineringsperiod, då hufvudmängden
af kisel och mangan syrsattes, och därpå koket,
då kolet förbrännes. Under hela denna tid har
fosforn praktiskt taget fullständigt kvarstannat
i järnet. Först när koket fortskridit så långt,
att endast 0,1 % kol återstår i järnbadet, börjar
fosforn syrsättas och ingå i slaggen, hvarvid den vid
sin förbränning utvecklar mycket stark värme. Denna
stora värmeutveckling gör, att man i det tackjärn,
som skall användas till framställning af basiskt
bessemerjärn, icke behöfver införa så mycket kisel
och mangan, som vid den sura processen var nödvändigt,
utan kan nöja sig med låga halter af dessa ämnen, om
blott fosforhalten hos tackjärnet är 1,5-2,0 %. Denna
fosformängd ger vid sin förbränning nog värme för
att en tunnflytande och lätt uttappbar slutprodukt
skall erhållas. Det faktum, att fosforn förbrännes
och bortgår ur järnet först då kolet syrsatts så
långt, att endast 0,1 % återstår, förhindrar att
ett fosforrent stål kan medels denna process direkt
framställas (stål innehåller nämligen 0,5-1,6 %
kol). Skulle nämligen processen afbrytas vid en så
hög kolhalt, har ännu ej fosforn ingått i slaggen,
utan finnes kvar i badet. Om man vill framställa stål
enligt den basiska bessemerprocessen, måste man

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:33:22 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0088.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free