- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
141-142

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bestötlåda ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

inre, organiskt moment i detta, som däri ingår, utan
att förlora sin själfständiga individualitet. Huru
ett sådant ingående är möjligt är väl en fråga,
beträffande hvilken vetenskapen ej ännu kan anses
hafva sagt sitt sista ord. Men fasthåller man
individualitetens substantiella betydelse, på samma
gång man måste fatta tillvaron som ett helt i sträng
bemärkelse, så är fordran på antagandet af en sådan
bestämdhet obestridligen gifven. L. H. Å.*

Bestötlåda (ty. bestosslade, af bestossen, afstöta),
vanligen "stötlåda", boktr., ett verktyg för att hyfla
träsnittsstockar rätvinkliga; ett liknande verktyg
för hyfling l. "fasettering" af stereotypplattor. Jfr
Färdiggöringsbord.

Besuki, tysk namnform af Besoeki (se d. o.).

Besutenhet, förv. Besuten ansågs, enligt k. förordn. 6
aug. 1864, enhvar, som med eganderätt eller stadgad
åborätt innehade minst så stor hemmansdel, att
han af dess afkastning i vanliga år kunde påräkna
bärgning för ett hushåll af tre arbetsföra personer
och erlägga de utskylder, som äro förenade med
hemmansdelen. Genom k. förordn. 6 aug. 1881
upphäfdes detta minimum och medgafs klyfning
till hvad hemmantal som helst äfvensom afsöndring
till och med en femtedel af ett hemmans egovidd.
Kbg.

Besvär (ty. beschwerde, af schwer, tung), eg. tyngd,
olägenhet, möda; klagomål. 1. Kam. De bidrag i form
af tjänstgöring eller sammanskott, som utkräfvas
för att fylla ett direkt allmänt behof – statens
eller kommunens – kallas allmänna besvär (onera
publica
). En del, de s. k. personella besvären,
äro lagda på hvarje manlig individ, som uppnått
viss ålder, andra utgå efter matlag (hushåll),
återstoden efter mantal och innehafvande fast
egendom. Fullständiga upplysningar om desamma
erhållas i författningskommissionens finansverk,
tr. 1868.
Kbg.

2. Statsr. I Sverige hade under ståndstiden
riksstånden, hvart för sig eller i förening med
de andra, rätt att inför regeringen framställa
klagomål och önskningar, och härigenom erhöll
riksdagen ett slags motionsrätt, redan innan
en sådan under frihetstiden formligt tillerkänts
ständerna. Dessa framställningar, som kallades
besvär, innehöllo vanligen klagomål öfver tyngden
af vissa skatter eller utlagor, öfver alltför stor
stränghet vid utskrifningarna, öfver intrång i gifna
privilegier eller (från de ofrälse ståndens sida)
öfver alltför stor utsträckning eller missbruk af
frälseståndets privilegier. I allmänhet gåfvos svaren
i form af kungl. resolutioner, af hvilka många ännu
äro gällande. En erinran om dessa besvär återfinnes
i namnet på det genom 1866 års riksdagsordning
upphäfda Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet.
Till detta hänvisades nämligen de önskningar, som
riksdagen enligt § 89 i 1809 års R. F. ännu eger att
framställa med afseende på den konungen uteslutande
tillhörande ekonomiska lagstiftningen. – I Frankrike
före revolutionen uppsatte valkorporationerna, när de
utsågo ombud till riksdagens tre stånd, dylika besvär
(cahiers de doléances), som af riksdagsmännen skulle
öfverlämnas till regeringen. Synnerligt märkliga
voro besvären till 1789 års riksmöte, hvilka utgjorde
liksom en profkarta på revolutionens idéer. Jfr Petition.
C. W. (S. B.)

3. Förv. Försök att erhålla rättelse i en
förvaltande myndighets åtgärder eller beslut.
Besvär i denna bemärkelse kunna behandlas på tvenne olika
sätt. Det ena, det engelsk-amerikanska, består
däri, att den förvaltande myndighetens åtgöranden
pröfvas af vanlig domstol, med ledning af allmän
lag. Enligt det andra, som i synnerhet utvecklats i
Frankrike, få klagomålen endast framställas inför
en öfverordnad förvaltande myndighet, som har att
följa ej allmän lag, utan särskilda för förvaltningen
gällande regler. Till grund för båda systemen ligger
teorien om statsmaktens fördelning, tillämpad
på de dömande och de förvaltande myndigheterna,
men man har dragit alldeles motsatta konsekvenser
däraf. I England och Amerika anses teorien innebära,
att domstolarna skola intaga en så själfständig
ställning, att de i alla förhållanden kunna bereda
lagligt skydd, i Frankrike åter alltifrån revolutionen
att förvaltningen skall vara fullkomligt oberoende af
den egentliga rättskipningen. På senare tider hafva
dock de båda systemen i någon mån modifierats. I
England kan man nu i vissa fall söka rättelse i en
underordnad förvaltande myndighets beslut hos en
öfverordnad sådan, och särskildt kan detta ske med
afseende på den lokala förvaltningen, sedan denna
1871 underordnats ett särskildt regeringsdepartement
(the local governement board). Mot öfvergrepp
af ämbetsmän ega emellertid enskilda ovillkorlig
rätt att söka skydd hos domstolarna. Enligt en i
konsularförfattningen af år 1799 stadgad regel fick
man i Frankrike ej beifra ämbetsmannaförtryck utan
tillåtelse af statsrådet (conseil d’état), som är en
administrativ, af regeringen beroende myndighet. Detta
stadgande upphäfdes dock 1870, och 1872 inrättades en
särskild domstol (Tribunal des conflits), som afgör
tvister huruvida dylika mål skola gå till vanlig
domstol eller till administrativ myndighet. Den är
dock själf mera en sådan än en verklig domstol. Det
vanliga är för öfrigt fortfarande, att administrativa
besvärsmål afgöras af i förhållande till regeringen
osjälfständiga administrativa myndigheter. De flesta
europeiska länder hafva mera följt det franska än
det engelska systemet, ehuru man därvid på många håll
sökt gifva de dömande administrativa myndigheterna en
domstolsliknande och själfständig karaktär. Nu gäller
emellertid i Tyska riket såsom regel, att domstolarna
själfva ega pröfva, om ordentlig rättegång skall ega
rum eller icke. De olika tyska staterna kunna likväl
få uppdraga tvister härom mellan vanliga domstolar
och förvaltande verk åt särskilda på ett betryggande
sätt organiserade myndigheter. I Sverige är regeln, att
besvär öfver lägre förvaltande myndigheters beslut gå
till öfverordnade sådana och i allmänhet i sista hand
till k. m:t i statsrådet. Fråga har dock uppstått att
öfverflytta denna regeringens pröfningsrätt till en
administrativ högsta domstol. Öfvergrepp af ämbetsmän
kunna emellertid beifras vid vanliga domstolar,
och härvid är justitieonibudsmannainstitutionen
(se Justitieombudsman) af stor betydelse. Ett
särskildt slags besvär äro klagomål öfver
riksdagsmannaval, för hvilka (liksom för
kyrkomötesval) k. m:t i högsta domstolen hos oss
är enda eller högsta forum, men som i åtskilliga
länder pröfvas af riksförsamlingarna själfva.
S. B.

4. Processr. a) I tvistemål är besvär ett rättsmedel,
hvarigenom klagan föres från underrätt hos hofrätt
dels öfver sådana beslut af underrätt meddelade under
rättegången, som enligt lag få särskildt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:06 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0093.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free