- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
171-172

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Betsjuaner ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(British Bechuanaland), hvars guvernör sedan
1890 äfven öfvade kontroll öfver förvaltningen af
protektoratet i n. Då kronkolonien B. (bl. a. i
syfte att underlätta järnvägens fortsättning från
Kimberley norrut) i nov. 1895 på föranstaltande af
Cecil Rhodes, Kapkolonien dåvarande premiärminister,
införlifvades med denna koloni, var det dennes
mening att protektoratets förvaltning provisoriskt
skulle öfvertagas af Brittisk-sydafrikanska
kompaniet. Föreställningar i England häremot gjordes
personligen af de tre förnämste höfdingarna i
protektoratet, bland dem den ryktbare Khama, hvilken
sedan 1875 härskat öfver bamangvatostammen, förmått
sitt folk att öfvergå till kristendomen och bli
fredliga jordbrukare samt strängt förbjudit bruket
af alkohol inom sitt område. Höfdingarnas motstånd
gjorde, att kompaniet fick nöja sig med förvaltningen
af en liten landremsa längs järnvägen. Då d:r Jameson
därifrån (dec. 1895) företog sin misslyckade "raid"
in i Transvaal, korsades därigenom alla kompaniets
planer på förvaltningen af protektoratet. Detta
står fortfarande under direkt brittisk kontroll,
utöfvad af en residerande kommissarie, som
omedelbart subordinerar under Syd-Afrikas high
commissioner. Dess areal beräknas till 320,000 kvkm.,
invånarnas antal till 130,000. Höfdingarna styra
som fordom, ehuru under brittisk kontroll, sina
stammar. De förnämsta af dessa äro bamangvato under
Khama, bakvena under Sebele, bangvaketse under Bathoen
och bakatla under Linchwe. Inkomsterna för finansåret
1902–03 uppgingo till 19,100 pd st., utgifterna till
88,866 pd st.; bristen täcktes genom ett anslag af
brittiska parlamentet på 68,000 pd st. Förvaltningens
säte är Serowe, dit Khama och hans folk
nyligen flyttat från landets förra hufvudort Palapye
l. Palachwe. öfriga hufvudorter för européerna
i protektoratet äro Gaberones och Francistown. –
I det med Kapkolonien införlifvade Syd-B. äro de
förnämsta städerna Vrijburg och Mafeking. Litt.:
J. Mackenzie, "Austral Africa" (2 bd, 1887), Hepburn,
"Twenty years in Khama’s country" (1895), och Lucas,
"Historical geography of the british colonies", IV
(1899). V. S–g.

Betsjuaner (Bechuaner), kanske riktigare Tsjuaner,
namn på en grupp bland de sydafrikanska
bantufolken, som bebor området mellan 16 och 28°
s. br. samt 20 och 30° ö. lgd, v. och n. v. om
kaffrerna. Deras område sträckte sig förr
mycket längre mot s., men de hafva undanträngts
af hottentotter och kustkaffrer; särskildt
hafva sulukaffrerna under de sista årtiondena
tvungit många stammar att taga sin tillflykt till
svårtillgängliga bergstrakter och äfven fullständigt
sprängt flere stammar. Därjämte grundade boerfolket
sina smårepubliker inom betsjuanernas gamla område,
och en stor del af detta har numera öfvergått
till brittisk besittning. Till denna folkgrupp
höra bl. a. batlapi-, barolong-, bakvena-och
bamangvato-stammarna, af hvilka den sistnämnda under
den döpte och för upplysning nitälskande höfdingen
Khama gjort ganska stora framsteg i civilisation,
vidare basulo-folket, makololo-stammarna och de
i Kalahariöknen boende, stundom med buschmännen
förblandade bakalahari. Betsjuanerna äro till färden
ljusare eller mörkare kaffebruna; deras kroppskrafter
äro i allmänhet mindre än kaffrernas, och de äro
ej så krigiska som dessa. Deras hufvudnäringar äro
åkerbruk och boskapsskötsel; vissa stammar söka äfven
sin utkomst genom grufarbete. De fleste betsjuaner
äro ännu hedningar, men kristendomen har på
sista tiden bland dem gjort stora framsteg,
och missionsstationernas skolor äro flitigt
besökta. Betsjuanerna bo spridda öfver en mycket stor
yta (omkr. 275.000 kvkm.), och det är därför svårt att
beräkna deras antal; det plägar uppges till omkr. 1/2
mill. Jfr Bantu och Betsjuanaland.

Betskij (Betskoj), Ivan Ivanovitj, rysk konstkännare,
filantrop, uppgifves vara frukten af en förbindelse
emellan generalen furst Ivan Jurjevitj Trubetskoj,
då denne lefde som krigsfånge i Sverige, och en svensk
fröken Sparre. B. föddes i Stockholm (?) 3 febr. 1704,
tillbragte en stor del af sin ungdomstid i utlandet,
anställdes 1729 i ryska utrikesministeriet och spelade
längre fram en roll såsom konstkännare vid Katarina
II:s hof. B. grundlade hittebarnshus i Moskva (1764)
och Petersburg (1770). Enligt en ännu i vida kretsar
i Ryssland gängse tradition skall B. hafva varit
Katarina II:s fader (med hennes moder, hertiginnan
Johanna Elisabet af Anhalt-Zerbst, knöt B. bekantskap
i Paris), och äfven i litteraturen (först 1802,
i en tysk öfversättning af Massons memoarer) hafva
uppgifter i samma riktning förekommit, men de sakna
grund. B. afled 31 aug. 1795.

Betskoj. Se Betskij.

Betsman. Se Besman.

Betsockertillverkning. Redan år 1747 visade den tyske
apotekaren S. Marggraf, att kristalliserbart socker
kan framställas ur hvitbetans rötter, och i slutet
af samma århundrade gjorde man såväl i Tyskland
som i Frankrike praktiska försök att ersätta det
dyra rörsockret med hvitbetsocker. De upprättade
fabrikerna, som gynnats af "kontinentalsystemet",
gingo till större delen under med dess fall, men i
Frankrike lyckades dock ett antal betsockerfabriker,
delvis med statsunderstöd, bibehålla sig, och
under ständig förbättring af råmaterial och
tillverkningsmetoder gick betsockerindustrien i
Frankrike sakta framåt och togs i Tyskland åter upp i
början af 1830-talet. Från denna tid har ifrågavarande
industri varit stadd i starkt framåtskridande och
spridt sig till de flesta europeiska länder,
så att vid det senaste sekelskiftet hela
betsockertillverkningen lämnade omkr. 6,5 mill. ton
socker, under det att af rörsocker tillverkades ej
fullt 3 mill. ton. Främst står Tyskland med omkr. 2
mill. ton. under det att Frankrike, Österrike-Ungern
och Ryssland lämna hvardera omkr. 1, Belgien 0,3,
Holland nära 0,2 och öfriga länder omkr. 0,4 mill. ton
raffineradt socker. I de nämnda länderna öfverstiger
tillverkningen betydligt den inhemska förbrukningen,
och öfverskottet har exporterats, hufvudsakligen till
England och Nord-Amerikas förenta stater.

Denna betsockerindustriens storartade framgång
beror väsentligen däraf, att odlarna lyckats
förädla betorna till högre sockerhalt, samtidigt
med att tillverkningsmetoderna förbättrats, så
att "rendementet" under åren 1830-1900 stigit
från omkr. 5 till 14 à 15 procent, d. v. s. 100
kg. betor lämna numera 14–15 proc. socker. Härtill
bidrager särskildt, att man numera genom i senare
tid uppfunna "utsockringsmetoder" kan ur melassen,
eller råsirapen, mycket fullständigt uttaga sockret,
under det att förr en ansenlig del socker stannade
i melassen, hvilken till följd af dålig smak och
stor halt af salter ej kunde användas till matsirap,
utan fick

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:06 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0108.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free