- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
183-184

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Betäckta vägen ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hans önskningar till mötes". Han infann sig senare
på året jämte van Bootsma och R. W. von Kniphausen
på kongressen i Stade för att medla emellan Sverige
och staden Bremen. Medlingsanbudet afslogs, men de
holländska sändebuden fingo såsom "vänner" deltaga i
förhandlingarna. 1656 sändes B. jämte van Amerongen
och Vierzen till Danmark för att försäkra detta
land om Hollands vänskap. Han eggade Danmark till
det olycksaliga fredsbrottet med Sverige 1657. Då
Karl Gustaf efter freden i Roskilde på sommaren
1658 ånyo landsteg på Själland, arbetade B. af all
sin kraft i Haag, dit han anlände i sept., för att
förmå Generalstaterna att skicka Danmark hjälp. Med
ovanlig hast utrustades den flotta, som 29 okt. bröt
sig igenom den svenska flottan i Sundet, undsatte
Köpenhamn och sålunda räddade Danmark samt korsade
Karl Gustafs planer. Det har sagts, att näppeligen
någon främmande diplomat vållat Sverige så stor skada
som B. gjort. 1660 var B. jämte van Gent ambassadör
i Paris, och 1664–68 var han envoyé därstädes, sökte
och lyckades upprätthålla godt förstånd emellan
Holland och Ludvig XIV, som ofta rådförde sig med
honom öfver det allmänna politiska läget. Men efter
Ludvigs infall i Belgien 1667 och ännu mera sedan
denne genom trippelalliansen tvungits till freden i
Aachen, sände B. sin regering varningar för den fara,
som hotade från fransk sida. Han skickades sedermera
öfver till England för att tillförsäkra Holland
Karl II :s hjälp, men denne var redan vunnen af
Ludvig. Sedan De Witt 1672 fallit för mördarhänder,
var B. en af dem, som drefvo till kraftigt försvar
emot fransmännen. Vilhelm III, den nye ståthållaren,
skänkte B. i början sitt förtroende och utnämnde
honom till borgmästare i Amsterdam. Men efter en tid
uppstodo misshälligheter emellan dem. B. afled,
svagsint, 1693. Han var under sin krafts dagar
utrustad med snabb uppfattning, skarpt omdöme och stor
lätthet att uttrycka sig. Den franske ambassadören
d’Estrades ansåg, att B., bröderna De Witt och van
Beverningk voro de ende holländske statsmän på hans
tid, hvilka ej voro fala. J. Th. W.

Beureus. Se Beurreus.

Beurmann [bö’jr-], Karl Moritz von, tysk
upptäcktsresande, f. 1835 i Potsdam, blef 1857
sappörofficer, men tog afsked 1859. Året därpå
företog han en vetenskaplig resa till Nubien, öfre
Egypten och Bogosländerna. I febr. 1862 började han
en färd till Vadai, bröt upp från Tripolis och kom
i jan. 1863 till Mao, på gränsen af Vadai, men blef
där mördad i febr. s. å. B. författade en Glossar
der tigré-sprache
, hvilken samtidigt (1868) utkom på
tyska och engelska.

Beurnonville [börnåvi’ll], Pierre de Ruel, markis de
B., fransk marskalk och statsman, f. 1752, d. 1821,
gjorde som major fälttågen i Ostindien 1779–81. För
sina revolutionära sympatier fick han 1792 uppdrag att
organisera nordarmén. Han deltog s. å. i kanonaden vid
Valmy och försvarade sedan lyckligt Lille samt blef
därför utnämnd till generallöjtnant. Mindre lycklig
var han mot Trier och i slaget vid Jemappes. Genom
girondisternas understöd blef han krigsminister
i febr. 1793, men ådrog sig jakobinernas hat och
trädde snart tillbaka. När Dumouriez ville vinna
honom för Österrike, angaf B. dennes planer för
nationalkonventet
och afsändes för att häkta honom, men blef själf
fasttagen och utlämnad åt österrikarna. Efter nära tre
års fängelse i Olmütz utväxlades han 1795. Efter sin
återkomst till Paris utnämndes han till befälhafvare
öfver nordarmén, men nedlade 1798 sitt kommando och
anställdes af direktoriet såsom generalinspektör öfver
infanteriet. 1800 verkade han såsom utomordentligt
sändebud i Berlin och 1802 i Madrid. 1805 utnämndes
han till senator och 1809 till grefve, men röstade
icke dess mindre 1814 för Napoleons afsättning och,
såsom medlem af provisoriska styrelsen, mot Napoleon II :s
upphöjelse på tronen. Ludvig XVIII utnämnde
honom därför till pär och statsminister. Under "de
hundra dagarna" följde han konungen till Gent och
blef 1816 utnämnd till marskalk af Frankrike.

Beuron [bö’jrån], by och vallfärdsort i preussiska
regeringsområdet Sigmaringen, vid Donau och
järnvägen Ulm–Tuttlingen. 260 inv. (1900). Det
i ll:e årh. grundade augustinklostret upphäfdes
1803 och inrättades 1862 som benediktinkloster,
men upphäfdes åter 1875 för att 1887 ånyo öppnas för
benediktinerna. – I närheten ett intressant kapell,
S:t Maurus im felde. I B. finnes en berömd målar- och
korsångskola. Se vidare Joh. Jörgensen, "Beuron"
(1897).

Beurré [börre’, af fr. beurre, smör], smörpäron.

Beurreus [börréus], Dionysius (äfven Beureus,
Beurræus, Burreus, Burrey och Bouré
), Erik XIV:s
lärare, teolog, läkare, diplomat, geograf och
latinsk skald, föddes, enligt en uppgift, redan
före 1507, enligt en annan 1511, i staden Beurey
i det forna franska landskapet Autun, studerade
omkr. 1537 vid Sorbonne i Paris och förfäktade där
ifrigt katolicismen. Snart slöt han sig likväl till
den kalvinska läran och blef till följd däraf utsatt
för många förföljelser. År 1542 tyckes han hafva
trädt i tjänst hos kansleren Konrad von Pyhy, under
dennes beskickning till Frankrike, och redan 1543 var
han anställd i Sverige såsom konungens matematiker
(i nämnda års räntekammarbok är nämligen "Dionysius
mathematicus" uppförd på stat). Hans anseende
hos konungen ökades, och 1547 mottog han anbudet
att blifva lärare för Gustaf Vasas söner. Han vann
genast hertig Eriks förtroende, hvilket han bibehöll
under hela sitt lif, och ingaf denne furste smak för
astrologiska grubblerier. B. anses äfven hafva varit
den egentlige upphofsmannen till de underhandlingar,
som fördes rörande giftermål mellan Erik och drottning
Elisabet i England, dit han ock i denna angelägenhet
skickades såsom utomordentligt sändebud (1557–61),
först bland svenska sändebud bärande titeln "ständig
legat" (legatus perpetuus). Som bekant misslyckades
dessa underhandlingar. På sin resa till Éngland
hade B. medfört det patent, som inbjöd engelska
protestanter att nedsätta sig i Sverige – ett
anbud, som hörsammades af många. Efter återkomsten
spelade han en betydande roll i Sverige. Redan
1559 lär han hafva blifvit adlad; 1562 blef han
riksråd. Därefter sändes han i beskickningar till
Danmark och Skottland. I sistnämnda land lär han,
emot gifna instruktioner, hafva friat för konung
Erik till drottning Maria Stuart och därigenom
ytterligare försvagat utsikterna till en förbindelse
med Elisabet. 1566 blef han riksräntmästare och skref
sig då herre till Vellinge och Fituna. B.,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:57 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0114.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free