Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bevillning. Bevillningsförordning - Bevillning. Postmedlen - Bevillning. Stämpelmedlen - Bevillning. Acciser - Bevillning. Tullar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riksdagen fastställda grunderna för berörda af gifters
utgående (om dessa grunder se A11män bevillning),
äfven föreskrifter angående taxering, debitering,
uppbörd, afkortning och redovisning. I fråga om
flertalet af dessa senare bestämmelser eger konungen,
i kraft af sin legislativa myndighet, medbeslutande-
och pröfningsrätt. Till bevillningsförordningen
brukar från och med 1861 såsom bilaga fogas en
instruktion för taxeringsmyndigheterna.
Understundom har det visat sig af behofvet påkalladt
att höja denna bevillning. En rubbning af de grunder,
efter hvilka den utgår, skulle emellertid medföra
olägenhet, särskildt med hänsyn till det samband, som
numera råder mellan nämnda bevillning och kommunernas
uttaxeringar för egna behof, hvilka beräknas utgå med
så eller så många kronor per bevillningskrona eller
per fyrk (se d. o.). Man har därför valt formen af
tilläggsbevillning. En sådan gafs för första
gången 1871, då riksdagen beviljade "en särskild
tilläggsbevillning" att "utan sammanblandning med
den allmänna bevillningen på grund af innevarande
(1871) års bevillningstaxering utgå sålunda,
att å enhvar enligt II art. bevillningsstadgan
skattskyldigs debetsedel särskildt utföres ett belopp
motsvarande hälften af den honom i debetsedeln
påförda bevillning efter II art." Därefter gåfvos
tvenne tilläggsbevillningar 1879, båda af samma
omfattning som den af 1871, den ena på grundvalen
af det löpande (1879) årets taxering, för att fylla
en på 1878 års statsreglering uppstånden brist,
den andra däremot på grundvalen af "nästkommande
(1880) års bevillningstaxering". Den senare formen,
som afser det följande finansåret, blir därefter
den regelmässiga, och i den gåfvo 1880 och 1881
års riksdagar hvar sin tilläggsbevillning, båda
för öfrigt enligt samma grunder som 1871. Sedermera
förekommer ingen tilläggsbevillning förrän på 1892
års urtima riksdag, då kostnaderna för den vid
detta tillfälle beslutna försvarsorganisationen och
den däraf betingade skatteregleringen föranledde
en stegring af den direkta beskattningen. Då gaf
riksdagen en tilläggsbevillning att utgå med 30
öre för bevillningskrona å bevillning af fast
egendom och af inkomst, "dock så, att de, hvilka
för inkomst äro taxerade till belopp understigande
800 kr., skola från tilläggsbevillningens utgörande
vara befriade". 1893 och 1894 års riksdagar höjde
tilläggsbevillningen till 1 kr. pr bevillningskrona
med bibehållande af nyssnämnda lindring. Båda åren
hade k. m:t föreslagit en annan form för densamma,
nämligen frihet från tilläggsbevillningens utgörande
ända upp till 1,200 kr. upptaxerad inkomst och 50
proc. nedsättning för taxeringsbelopp från 1,200
–1,800 kr. Först vid 1895 års riksdag vunno dessa
principer bifall, i det tilläggsbevillningen
då sattes till 30 öre för bevillningskrona å
taxeringsbelopp af 1,800 kr. och däröfver, dito
15 öre för taxeringsbelopp från 1,200–1,800 kr.,
taxeringsbelopp därunder fria. 1896–1900 förekom ingen
tilläggsbevillning, men den på 1901 års riksdag
genomdrifna nya försvarsorganisationen föranledde
åtagandet af en tilläggsbevillning till 1 kr. för
bevillningskrona med skattefrihet och nedsättning till
50 proc. för samma belopp som 1895. Redan följande år
fick tilläggsbevillningen emellertid rymma fältet
för en på den progressiva skalan byggd
inkomstskatt, för 1905 beräknad till 11,000,000 kr. Om
grunderna för densamma se Inkomstskatt.
Postmedlen voro före 1809 ett regale. Nu utgöra de
ett undantag från den regeln, att det är konungen,
som har att bestämma afgifterna för begagnandet
af statens inrättningar. Postmedlen äro för 1905
beräknade till 16,245,000 kr.
Stämpelmedlen (förr kallade Chartæ
sigillatæafgiften) tillhöra de inkomsttitlar,
som särskildt togos i anspråk vid den bördornas
öfverflyttning, som den 1892 beslutna nya
försvarsorganisationen medförde. Förut varande
stämpelafgifter hafva höjts, t. ex. å bouppteckning,
och antalet af de föremål, som skola stämpelbeläggas,
har väsentligt ökats. Exempelvis må anföras
depositionsbevis och obligationer. För 1905 äro
stämpelmedlen beräknade till 6,600,000 kr.
Med acciser förstås afgifter å sådana varor,
som tillverkas inom landet och inom detsamma
försäljas. De statsinkomster, som 60 § R. F. med
detta ord ursprungligen afsåg, voro de afgifter,
som förbundits med den s. k. "lilla tullen"
l. "landt-tullen", hvilken första gången 1622 af
ständerna såsom bevillning åtogs och bibehöll denna
egenskap, tills den 1810 afskaffades. Därefter
kvarstod endast den s. k. "saluaccisen" för
städerna, hvilken alltmer smälte ihop till en
obetydlighet, så att den slutligen vid 1862–63
års riksdag affördes ur statsräkenskaperna. Från
och med 1869 har emellertid en ny accis
tillkommit, hvitbetsockertillverkningsafgiften
(för 1905 beräknad till 12 mill. kr.). Om man
så vill, kan spelkortsafgiften räknas som en
accis. Före 1883 upptogs den emellertid under
bevillningsförordningens III art., sedermera har
den förts under stämpelmedlen. Som accis måste
ock brännvinstillverkningsafgiften betraktas,
ehuru den eller rättare dess forna motsvarighet,
"husbehofsbrännerimedlen", särskildt nämnes i 60 §
R. F. Sedan husbehofsbränningen 1855 afskaffades,
är det förra uttrycket det korrekta och det, som
i riksstaten användes för att beteckna denna
statsinkomst (för 1905 beräknad till 25,700,000
kr.). Brännvinsförsäljningsafgiften är däremot
en accis, som icke ingår till statsverket,
utan fördelas mellan kommunerna, landstingen
och länens hushållningssällskap. Den har icke
bevillnings natur, utan grundar sig på en
näringslagstiftningsakt. Om punsch- och maltskatt
se ofvan.
Med tullar förstås afgifter å varor, som föras in i,
ut ur eller igenom landet. Frånsedt frihetstiden
var stora sjötullen intill 1809 – som det hette –
regale, d. v. s. konungen bestämde själfständigt
tullsatserna. 1809 års regeringsform bröt med detta
system. I dess 60 § förbjudes nämligen konungen
att utan riksdagens samtycke förhöja allmänna
afgifter, tullen å in- och utgående spannmål allena
undantagen. Rätt att nedsätta bevillningsafgifterna
har konungen således. Denna rätt har ock blifvit
utöfvad både i fråga om tullar, stämpelmedel och
afgifter hörande under den allmänna bevillningen. Den
måste ock erkännas såsom förefintlig med hänsyn till
alla bevillningarna utan åtskillnad. Den faktiska
utöfningen af denna rätt begränsas emellertid
af de svårigheter att få de till statsbehofvens
bestridande disponibla medlen att räcka till, som en
nedsättning af en eller annan bevillningsafgift kan
medföra. Tullmedlen äro i den på 1904 års beslutade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
