Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad / 201-202 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beyerlein, Franz Adam, tysk författare - Beyla, nord. myt., enligt Lokasenna guden Frejs tjänarinna och "bagerska" - Beyle, Marie Henri, fransk författare, känd under pseudonymen Stendhal - Beylon, Jean François, ”lecteur” hos drottning Lovisa Ulrika - Beypur, Baipur l. Bepur, stad i brittiska Indien - Beyrich, Heinrich Ernst, tysk paleontolog - Beyrichia M’Coy, paleont., fossilt släkte af ostrakoderna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

oder Sedan (1903; ”Jena eller Sedan”, 1904) hade
en storartad framgång: 15 upplagor på ett år samt
en folkupplaga på 70,000 ex. Äfven skådespelet
Zapfenstreich (1903, 3:e uppl. 1904; under namnet
”Tapto” uppfördt i Stockholm 1904) upplefde
t. o. m. jan. 1904 80 föreställningar på Lessing-teatern
i Berlin.

Beyla [bö’jla, senare bä’jla], nord. myt.,
enligt Lokasenna guden Frejs tjänarinna och
"bagerska". Namnet betyder troligen "fru böna"
och syftar väl på den gamla julseden att i bröd
eller gröt inlägga en böna. Jfr Byggver.

^{Ad. N–n.}

Beyle [bäl], Marie Henri, fransk författare,
känd under pseudonymen Stendhal (namnet
på den af B. beundrade Winckelmanns födelseort),
f. 1783 i Grenoble, deltog i fälttåget i Italien
1800–02, anställdes sedan i härens administration
och följde Napoleons här till Ryssland 1812. Efter
kejsarens fall återvände han till Italien och bodde
1814–21 i Milano, där han deltog i de karbonariska
stämplingarna. Efter julirevolutionen 1830 blef
han fransk generalkonsul först i Triest, sedan i
Civitavecchia och dog under ett besök i Paris 1842. –
B. började sin skriftställarverksamhet med estetiska
arbeten:
Lettres . . . sur Haydn (1815),
Vie de Haydn, Mozart et Métastase (1817) och
Vie de Rossini (1823),

hvilket sistnämnda anses stå högst af dessa. Hans
studie öfver
Racine et Shakspeare (1823)
väckte stor förtjusning hos nyromantikerna. Beundrade
blefvo äfven hans originella skildringar af Italiens
konst och natur:
Histoire de la peinture en Italie (1817),
Rome, Naples et Florens (s. å.),
Promenades dans Rome (1829).
Genom romanerna
Le rouge et le noir (1831; senaste upplagan, 1898–99, är ett noggrant aftryck af den första) och
La chartreuse de Parme (1839; "Kartusianerklostret i Parma", 1902)
framstår B. som en af 1800-talets skarpaste psykologer,
hvars inflytande vuxit alltmera. Mérimée samt Zola och
Bourget bland författarna och Taine bland psykologerna
hafva påverkats af B., som i sin motvilja för disciplin
och konventionalism var romantiker, men i sin kalla och
skarpsinniga analys af själstillstånd förebådade realismen.
Han var filosof och iakttagare, sökte klargöra alla
känslor och upplösa hvarje själslig företeelse i dess
urbeståndsdelar. Hans stil är hvass och analytisk,
försmår både bildprakt och välljud, men är koncis samt
har djupsinniga och slående enskildheter. – Af B:s
autobiografiska verk utgaf
Mérimée Correspondance inédite (2 bd, 1855),
Stryienski och de Nion Journal de Stendhal 1801–1814 (1888),
Stryienski Vie de Henri Brulard (1890);
vidare märkas
Souvenirs d’égotisme (1892) och
Lettres à sa sœur (s. å.).
Hans Oeuvres, hvari bl. a. äfven ingå
Physiologie de l’amour (1822) och
den postuma romanen Lamiel (1849), utkommo i 18
bd 1855–56. Dessutom hafva särskildt offentliggjorts
Lucien Leuwen. Oeuvre posthume, reconstituée sur les manuscrits originaux (1894, ny uppl. 1901),
utgifvet och kommenteradt af J. de Mitty, och det
af samme man utgifna Oeuvres posthumes (1897),
som bl. a. innehåller ”De l’Angleterre”,
”Commentaires sur Molière” och ”Voyage à Brunswick”.
Monografier och essayer öfver B. äro författade af
Paton (1874),
Bourget (1883),
Rod (1892),
Brun (1900),
Stryienski (s. å.) och
Chuquet (1902).

^{R–n B.}


Beylon [bälå′], Jean François, f. i
Lausanne antagligen 1723, inkallades 1760 till Sverige
i egenskap af ”lecteur” hos drottning Lovisa Ulrika.
Den aktning, som han genom sina grundliga kunskaper och sin fina smak inom kort förvärfvade
sig inom den trängre hofkretsen, blef allmännare, i samma mån som man lärde känna och
pröfva hans pålitliga och tystlåtna, redbara, flärdfria och vänfasta väsende. Af den
kungliga familjens medlemmar betraktades han till slut nära nog såsom en förtrogen vän.
Han användes också för hofvets räkning i flera
viktiga och grannlaga uppdrag, såsom vid
hemliga underhandlingar med hattpartiet, hvars främste
man, Axel v. Fersen, äfven var hans vän,
eller med franska hofvet. Men sin vackraste roll
utförde han såsom medlare i de tvister, hvilka
söndrade den kungliga familjen. Efter revolutionen
1772 drog sig B. undan det offentliga lifvet. Sina
sista år tillbragte han i ro på den lilla villa i
närheten af Ulriksdal, hvilken Gustaf III skänkt honom,
och hvilken ännu bär hans namn. Dit samlade han
gärna kring sitt yppiga bord – hans enda svaghet
– Stockholms främste vetenskapsmän, vitterhetsidkare
och konstnärer. Han dog i Stockholm 1779.

Beypur [beipo’ə], Baipur l. Bepur, stad
i brittiska Indien, distr. Malabar, presidentskapet
Madras, 9 km. s. om Calicut. Omkr. 7,000 inv.
B. är viktigt för sin handel och sitt skeppsbyggeri.

Beyrich, Heinrich Ernst, tysk paleontolog,
f. 1815 i Berlin, blef 1865 professor vid universitetet
och bergsakademien i Berlin och dog 1896. B.
gjorde utmärkta undersökningar angående provinsen
Schlesiens geologiska natur, inlade stor förtjänst
särskildt om Preussens nya geologiska kartverk samt
var en bland stiftarna af ”Deutsche geologische
gesellschaft”, som bildades 1848.

(^{A. Hng.})

B:s hustru, f. 1825, d. 1896, var författarinna för ungdom
under pseudonymen Clementine Helm; af hennes
arbeten öfversattes till svenska
”Pensionskamraterna” (1885) och
”Sin egen lyckas smed” (1890).

Beyrichia M’Coy, paleont., fossilt släkte af
ostrakoderna (namnet till minne af tyske paleontologen H.
E. Beyrich). Beyrichians båda skal sluta tillsammans
i en rak låsrand och bära på ytan ett större
eller mindre antal runda eller aflånga knölar, som,
sträckande sig vinkelrätt från låsranden, på ventralsidan
sammansmälta eller förenas medelst en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>