Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bi, kemiskt tecken för metallen vismuts (lat. bismuthum) atomvikt - Bi, sjöv. Hålla fartyget med förskeppet upp mot vinden - Bi, Honungsbi, Apis, zool., ett insektsläkte tillhörande ordn. steklar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bi, kemiskt tecken för metallen vismuts
(lat. bismuthum) atomvikt.
Bi, sjöv. Ligga bi, under storm – då sjögången är så
hög och brytande, att fartyget ej kan gå fram i den
bestämda riktningen – hålla fartyget med förskeppet
upp mot vinden (d. v. s. i omkr. 70 graders vinkel)
och låta det drifva. För detta ändamål föres ett eller
några få "stormsegel", alltefter fartygets förmåga
att "ligga väl bi". Fartyget, som alltså gör högst
obetydlig fart, pressas ej af seglen, lider mindre
af sjögången och arbetar makligare. – Lägga bi,
dreja bi, brassa på stång, med seglens tillhjälp
minska eller upphäfva fartygets framfart, t. ex. då
lots ankommer och afgår eller då fartyget "prejar"
(talar vid ett annat o. s. v.). Därvid lägges fartyget
upp bidevind, hvarefter en del segel "brassas back",
så att de motverka de öfriga. Man säges då hafva lagt
bi eller drejat bi eller ock ligga uppbrassad. En
båt lägges bi, därigenom att efter upplofningen
ett eller flera skot, vanligtvis fockskot,
halas an på motsatta sidan (i lofvart). Jfr Back.
R. N.*
Bi, Honungsbi, Apis, zool., ett insektsläkte
tillhörande ordn. steklar (Hymenoptera),
underordn. gaddsteklar (Aculeata) och fam. bin
(Apidæ). Den enda inom Europa förekommande
arten af släktet är vanliga honungsbiet (Apis
mellifica). Honungsbiet hålles som bekant af människan
som husdjur. Det lefver i samhällen om ända upp till
40,000 individer. Ett fullständigt bisamhälle utgöres
af en hona, visen (drottningen), 200–300 drönare och
10,000–40,000 arbetsbin, hvilka senare icke äro annat
än outvecklade, sterila honor. Det allmänna utseendet
af dessa olika slag af individer framgår bäst af
figurerna 3–5 å planschen. Visen igenkännes, förutom
genom sin storlek, på sin mot spetsen afsmalnande
bakkropp. I likhet med arbetsbien har hon brutna (i
vinkel böjda) antenner och ögonen ej sammanstötande
i pannan. Drönarna däremot ha klumpigare kroppsform,
med i bakre ändan trubbig abdomen, raka antenner och
stora fasettögon, som stöta samman i pannan. Visen
och arbetsbien äro i bakre kroppsändan försedda med en
gadd, som i vanliga fall ligger indragen och dold. Den
är försedd med hullingar och står i förbindelse
med en giftkörtel. Drönarna sakna gadd. Under det
visen och drönarna hafva förkrympta mundelar, äro
dessa hos arbetsbien väl utbildade (jfr fig. 16)
och bestå af en kort öfverläpp (h), ett par korta,
men starka öfverkäkar, mandibler (Md), ett par långa,
smala underkäkar, maxiller (Mx), och en underläpp,
som bildar en lång, tätt hårig tunga (b). I och för
insamlande af frömjöl är bakersta benparets första
fotled stor och tätt hårig, bildande den s. k. borsten
(fig. 17, b, och fig. 17 a), och skenbenet har å sin
yttre sida en af hår omgifven fördjupning, i hvilken
frömjölet transporteras och som erhållit namnet
korgen (fig. 17, c). Visens uppgift är att lägga
ägg och dymedelst fortplanta släktet, drönarnas att
befrukta visen. Allt arbete inom bisamhället uträttas
af arbetsbien.
I vildt tillstånd bebo bien vanligen något ihåligt
träd, och de först använda bikuporna torde ha
utgjorts af urholkade trädstammar. Numera användas som
bekant kupor af olika konstruktion. Om biboningar,
bisvärmning och biafläggning se Biskötse1.
Det arbetsbien åliggande arbetet utgöres
af insamlande och beredande av föda och
byggnadsmaterial, bostadens inredande, vården af
ynglet och samhällets försvarande mot otillbörliga
inkräktare. De insamlade materialen utgöras af honung,
vatten, frömjöl och harts (kåda). Honungen uppslickas
medelst tungan ur blommorna och upptages i en utvidgad
del af matstrupen, den s. k. honungsmagen. Efter
hemkomsten utsprutas större delen af honungen i för
densammas förvaring afsedda celler i vaxkakorna. En
del af honungen använder dock biet för eget behof,
i det densamma från honungsmagen öfvergår till
nästa afdelning af tarmkanalen, chylusmagen, där
den absorberas. Vatten insamlas på samma sätt och
användes efter hemkomsten dels vid födans beredande,
dels vid byggandet, men däraf samlas intet förråd,
utan det anskaffas utifrån i mån af behof. Vid
biets inträngande i blommorna fastnar frömjöl å alla
håriga kroppsdelar, hvarifrån det sedan afborstas och
fastklibbas å bakbenens "korg". Ännu mera frömjöl
insamlas afsiktligt, i det biet med sina starka
öfverkäkar öppnar de ståndarknappar, som ännu ej
spruckit upp, tager frömjölet med de främsta fötterna,
flyttar det först till de mellersta och sedan till
de bakersta extremiteterna, i hvilkas "korg" det
samlas till bildande af stora linsformiga klumpar,
hvilka alltid lika fördelas å bägge benen, för att
ej en ojämn belastning må vid hemfärden försvåra
flykten. De hartsartade ämnena samlas från poppelns,
björkens och andra löfträds knoppar och från de på
kåda städse rika barrträden samt hemtransporteras
likaledes i "korgen".
Då biet samlat så mycket det orkar föra med sig,
flyger det genaste vägen hem, ledt af ett underbart
lokalsinne, om hvars rätta natur vi ha endast
en mycket ofullständig kännedom. Vid framkomsten
till kupan hvilar sig biet vanligen en stund på
flygbrädet, men beger sig sedan utan dröjsmål in
i bostaden, och alltefter de medförda förrådens
beskaffenhet befriar det sig från dem på olika
sätt. Honungen kan dels genast tagas i anspråk som
föda åt hemmavarande samhällsmedlemmar, dels tömmas i
förrådscellerna. En del celler innehålla honung för
de närmaste dagarna, andra, vanligen de öfversta
i hvarje kaka, innehålla förråd för framtiden och
tillslutas med ett lock af vax. Honungen skyddas för
jäsning genom tillsats af en ringa mängd myrsyra. Det
frömjöl, som ej genast användes till föda, nedpackas
i särskilda celler; ofta öfvergjutes det med honung,
och cellen täckes med ett vaxlock. De kådiga ämnena
bilda det s. k. "stoppvaxet", som användes till att
fästa vaxkakorna, tillstänga öppningar och springor,
minska flyghålet, om detta är för stort, o. s. v.
En för bisamhället ytterst viktig produkt är
vaxet. Under det de förut omtalade ämnena varit inom
växtriket färdigbildade produkter, hvilka bien hemföra
och använda i mer eller mindre oförändradt skick,
beredes vaxet inom biets kropp och bildas som en
utsvettningsprodukt å buksidan mellan bakkroppens
segment. Det framkommer i form af bladlika skifvor,
som lossas medelst "tången" – bildad af ledgången
mellan skenbenet och första fotleden å bakre
extremiteterna (fig. 17, a) – och föras till munnen,
där de med käkarna knådas och förarbetas, tills de
bli tjänliga att foga till vaxbygget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
