Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bi, Honungsbi, Apis, zool., ett insektsläkte tillhörande ordn. steklar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vaxkakorna stå lodrätt, med mellanrum af omkr. 10
mm. De byggas uppifrån och nedåt. Deras celler
bilda regelbundna sexsidiga prismor, med tresidiga
bottnar. Cellerna ligga i hvarje kaka i två lager
med bottnarna mot hvarandra på så sätt, att en
cells trenne bottenväggar ingå i bildande af botten
åt tre motstående celler. Genom detta byggnadssätt
erhålla cellerna en för sitt ändamål lämplig form,
på samma gång största sparsamhet med material
iakttages. – En del celler användes, som nämndt,
till förvaringsrum för förråden, i andra utvecklas
larverna. Dessa sexsidiga celler äro af tvenne
storlekar, mindre för arbetsbiens larver, större för
drönarnas. Arbetsbicellerna bilda det öfvervägande
antalet, de äro vanligen 12 mm. djupa och omkr. 5
mm. i diameter, så att 19 stycken gå på en decimeter,
och alltså ungefär 360 celler per kvadratdecimeter
på hvardera af kakans sidor. Drönarcellerna åter
äro 13 mm. djupa och något öfver 6 mm. i diameter,
så att 15 i rad mäta en decimeter, hvarför på en
kvadratdecimeter gå omkr. 225 stycken. Då bägge
slagen af celler förekomma på samma kaka, förenas
de medelst s. k. öfvergångsceller af oregelbunden
form. I honungskakorna, hvilkas celler användas till
förvaring af honung, förlängas stundom cellerna i
tider med god tillgång på honung. De kunna då stundom
bli ända till 37 mm. djupa. Utom de nu omtalade
sexsidiga cellerna finnas äfven större celler
af oregelbunden, mer eller mindre rundad form för
uppfödande af visar. Sådana celler finnas endast till
ett fåtal i hvarje bisamhälle och äro vanligen belägna
i kanten af vaxkakorna. Som bevis på den hastighet,
hvarmed kakorna tillväxa, kan nämnas att ända till
4,000 celler kunna byggas på ett dygn.
Under den kalla årstiden sitta bien samlade på och
mellan kakorna, bildande en klunga eller klase,
vanligen i midten af bostaden. De falla dock
ej i dvala, såsom förhållandet vanligen är med
öfvervintrande insekter, utan lyckas genom att sitta
tätt sammanpackade samt intaga föda ur de insamlade
förråden hålla kroppstemperaturen öfver 8° C., äfven
under de kallaste vintermånaderna. I mars, stundom
redan i februari, börjar visen, ehuru mycket sparsamt,
lägga ägg i midten af klungan, där temperaturen är
högst. Alltefter värmens tilltagande på våren ökas
äggläggningen och når sitt maximum i juni och juli,
för att sedan aftaga och alldeles upphöra i oktober
och november. Dock pågår ej äggläggningen oafbrutet,
utan man har ansett sig kunna under sommaren
urskilja sju äggläggningsperioder om 16–17-dygn,
skilda af hviloperioder om 5–7 dygn. Under årets
lopp kan en vise på detta sätt lägga ända till
50.000 ägg. Parningen försiggår endast en gång
under visens lif och sker under en utflykt, som den
unga visen företar i sällskap med drönarna. Därvid
upptages hannens sädesvätska (sperma) i en särskild
blåsformig afdelning af honans könsorgan (receptaculum
seminis). Denna sädesbehållare står i förbindelse
med äggledaren på ett sådant sätt, att visen vid
äggläggningen efter behag kan låta ägget befruktas
eller icke. Ur obefruktade ägg utvecklas drönare,
arbetsbin och visar däremot ur befruktade. Under sitt
äggläggningsarbete ledsagas visen af arbetsbin,
som gifva henne föda. I hvarje för yngel afsedd
cell lägges ett ägg. Härvid, sticker visen först in
hufvudet, liksom för
att efterse att allt är i ordning; därefter kryper
hon åter ut, sticker in bakkroppen och lägger ett
ägg i cellens botten. Ägget är hvitt, genomskinligt,
2 mm. långt, svagt böjdt och något spetsigare i ena
ändan än i den andra. Under det visen vandrar vidare
utefter vaxkakan, skynda de beskäftiga arbetsbien
att förse cellen med en liten hög af hvitt mos,
framställdt af honung, frömjöl och vatten. Efter tre
dygn, d. v. s. på fjärde dagen, framkommer larven,
förtär moset, sträcker fram hufvudet och erhåller
mera mat i form af s. k. bibröd, beredt af frömjöl
och honung. Larven växer nu så hastigt, att den på
nionde dagen från äggets läggning fyller nästan hela
cellen. Denna förses nu med ett vaxlock. Dessa med
lock försedda celler betäckas städse af bin, som så
att säga rufva ynglet. Inuti cellen spinner larven
kring sig en hylsa af silke (kokong) och förpuppas. 21
dygn efter äggläggningen kläckes det fullbildade
arbetsbiet. Drönarnas utveckling tar 24–25 dygn,
hvaremot visen framkommer redan 15–17 dygn efter
äggets läggning.
På försommaren har i ett normalt bisamhälle,
förutom arbetsbi- och drönarceller, äfven ett antal
drottningsceller äggbelagts. Så snart en ny vise är
färdig att kläckas, börjar en viss oro förmärkas
i kupan, och den gamla visen, som genom den af
arbetsbien tillbakahållna, i regel ännu i sin cell
instängda nykläcktas tutande läte upplyses om närvaron
af en medtäflare, bereder sig att med ett följe af
några tusen arbetsbin lämna kupan, för att grunda
ett nytt samhälle. Denna s. k. svärmning företages
alltid i soligt och vackert väder och vanligen vid
middagstiden. Svärmen med den gamla visen – försvärmen
– flyger vanligen ej långt, emedan den befruktade
och äggfyllda visen är för tung att flyga längre
sträckor. Den slår därför snart till på en gren eller
annat lämpligt föremål, bildande en hängande klase
eller klunga (fig. 1). Intages denna i en tom kupa,
bosätter sig svärmen i densamma.
I den lämnade kupan har åtminstone en ny hona
framkommit och af arbetsbien blifvit hälsad som
drottning. Men som i regel flera honor utkläckas
ungefär samtidigt eller med kortare mellantid, så
måste en eller flera af dem rymma fältet, åtföljd af
sina trogna, ty mer än en vise kan ej existera i ett
samhälle, utan att strid på lif och död uppstår dem
emellan. Genom sådan utvandring uppkomma
eftersvärmarna. En eftersvärm flyger vanligen längre
bort, i följd af att den obefruktade honan är
lättare och rörligare. Eftersvärmarna fordra också
större påpasslighet från biodlarens sida. Blir ej
svärmen intagen, uppsöker den något ihåligt träd,
en murspricka eller någon annan passande lokal och
grundar där det nya samhället. Ett sådant förvildadt
samhälle dör oftast ut redan under den kommande
hösten eller vintern. Dock har man exempel på,
att äfven i vårt kalla klimat vilda bisamhällen
hållit sig i åratal. Som regel uppgifves att första
eftersvärmen, den s. k. andresvärmen, kommer på 9:e
dagen efter försvärmen, tredjesvärmen på 3:e dagen
efter andresvärmen, hvarefter eftersvärmar kunna
följa nästan dag för dag. Ofta händer emellertid
att bien hafva tillfredsställt sin svärmlystnad, när
de afgifvit andresvärmen och döda förhandenvarande
drottningyngel. Tre veckor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
