Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bibelkanon. I. Gamla testamentets kanon - Bibelkanon. II. Nya testamentets kanon - Bibelkommission, personer som fått i uppdrag att gemensamt förbättra en bibelöfversättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bibelkommission
alexandrinska öfversättningen upptagna apokryfiska
böckerna åtnjöto i den äldsta kristna
tiden, då denna öfversättning nästan uteslutande
nyttjades, samma anseende som de kanoniska böckerna.
Somliga kyrkolärare, såsom biskop Melito från
Sardes (omkr. 172 e. Kr.), Origenes och Hieronymus,
gåfvo visserligen dessa "apokryfer" en underordnad
rang, men andra stora kyrkolärare gjorde
ingen skillnad mellan dem och de "kanoniska"
böckerna, och kyrkomötena uttalade sig i denna fråga
olika. Den gamla kristna kyrkan och medeltidens
kyrka afgjorde icke frågan genom något beslut. I
den nyare tiden likställde katolska kyrkan på tridentinska
mötet de kanoniska och aprokryfiska böckerna,
under det att den lutherska och reformerta kyrkan
fasthöllo åtskillnaden dem emellan. - Judarna
indelade sin kanon (jfr Luk. 24: 44) i 1) lagen
(thorah): de 5 Moseböckerna; 2) profeterna (nebiim):
a) de förra: Josua, Domarboken, Samuels böcker och
Konungaböckerna; b) de senare: de egentliga profeterna
utom Daniel; 3) skrifterna (ketubim), äfven
kallade hagiografa (de heliga skrifterna) eller (efter
den första bland dem) "psalmerna": Psaltaren,
Ordspråksboken, Jobs bok, Höga visan, Ruts bok,
Jeremias’ klagovisor, Predikaren, Esters, Daniels,
Esra, Nehemia och Krönikeböckerna. I vår bibel
äro de kanoniska böckerna ordnade på ett sätt, som
mera öfverensstämmer med deras innehåll, och indelas
sålunda: 1) lagen; 2) de historiska böckerna
(från och med Josua till och med Esters bok);
3) de didaktiska eller läroböckerna (från och med
Jobs bok till och med Höga visan); 4) profeterna
(4 större, hvarvid Jeremias* klagovisor upptagas
såsom ett bihang till hans profetior, och 12 mindre).
II. Nya testamentets kanon. Tecken till en
begynnande samling af nya testamentets skrifter
finnas redan i den apostoliska tiden (jfr 2 Petr.
3: 16 samt yttranden af Clemens Romanus, Ignatios
och Polykarpos). Men först i midten af 2:a årh.
påträffas en mera omfattande samling, gnostikern
Marcions kanon, som innehöll ett evangelium (mest
liknande Lukas’ med åtskilliga ändringar) och 10 af
Paulus’ bref (alla utom pastoralbrefven). Mot slutet af
samma århundrade nämnas af Irenaios, Tertullianus
och Clemens Alexandrinus tvenne samlingar: Evangelium,
innehållande de 4 evangelierna, samt Apostolus,
innehållande Apostlagärningarna, 13 Paulus’
bref, l Petrus’ bref, l Joh. bref och Uppenbarelseboken.
I den syriska öfversättningen "Pesjito"
(antagligen från slutet af 2:a eller början af 3:e
årh.) tillkomma hebreerbrefvet och Jakobs bref,
hvaremot Uppenbarelseboken saknas. Den s. k.
muratoriska kanon - upptäckt af L. A. Muratori
i början af 1700-talet i ambrosianska biblioteket i
Milano och sannolikt härstammande från tiden 160
-180 e. Kr. - upptager ännu ett bref af Johannes
samt Judas’ bref, men utesluter 1 Petrus’ och Jakobs
bref. Under Origenes’ tidehvarf (3:e årh.) fortsattes
det kritiska särskiljandet, men utan att leda
till något bestämdt resultat. Under dessa första
århundraden åtnjöto dock flera skrifter än de, som
sedan upptogos i nya testamentet, apostoliskt anseende,
såsom "Barnabas’ bref", Hermas’ "Herden",
"Clemens’ två bref". Och först småningom trädde
dessa tillbaka. Eusebios (d. 340) upptager två slag
af böcker: homologumena (allmänt erkända) och
antilegomena (motsagda). Till de sistnämnda räknar
han 2 Petr., 2 och 3 Joh. samt Jakobs och Judas’
bref. Hvad Uppenbarelseboken beträffar, tvekar han,
huruvida den bör hänföras till den förra eller den
senare klassen. Om hebreerbrefvet yttrar han sig
olika på olika ställen; dock synes han hafva antagit
Paulus såsom dess författare och därmed erkänt brefvet
såsom kanoniskt. Dessutom nämner han såsom
"oäkta" jämte ofvannämnda skrifter af Barnabas
o. s. v. äfven några andra, som åtnjutit apostoliskt
anseende. Ändtligen blef genom Athanasios 367 inom
österländska kyrkan och genom Augustinus på
synoderna i Hippo 393 och Kartago 397 och 419
inom västerländska kyrkan nya testamentets kanon,
sådan vi ännu ega den, kyrkligt fastställd. De af
Eusebios såsom "motsagda" betecknade böckerna
hafva stigit alltmer i anseende. - Nya testamentets
böcker indelas i: 1) historiska; 2) didaktiska eller
läroböcker (brefven) och 3) en profetisk bok (Johannes’
uppenbarelse).
Bibelkommission, ett antal personer, som fått i
uppdrag att gemensamt granska och förbättra en
för handen varande bibelöfversättning eller utarbeta
en ny. Sådana kommissioner hafva funnits i många
länder. Sedan under Adolf Fredriks regering flera
yrkanden (af G. Bonde och J. Serenius m. fl.) blifvit
gjorda om förbättring af den svenska bibelöfversättningen
och fråga därom jämväl förevarit vid riksdagen,
men till följd af ståndens olika åsikter icke
ledt till något resultat, tillsatte Gustaf III 18 maj
1773 en bibelkommission, bestående af 21 medlemmar,
bland hvilka Karl Aurivillius blef den
verksammaste. Af de öfrige ledamöterna märkas,
utom flera teologer, G. Lilliestråle, Joh. Ihre, Linné
m. fl. I den för de kommitterade utfärdade instruktionen
anbefalles dem, att de skola "för sig
stadga grundtextens rätta läsning", "följa textens
innehåll och rätta ordaförstånd och det genom
svenska ordalag af lika betydelse uti en ren och
otvungen mening uttrycka", "låta trons och skriftens
anda (analogia fidei et scripturæ) vara sin ledstjärna,
till undvikande af alla ord och meningar,
som vore tvetydiga eller kunde dragas till någon
inbillad gensaga mot vår rena läras i Guds ord
grundade hufvudsanningar eller andra rum i den
heliga skrift"; vidare att "hafva en noga och granlaga
aktning på svenska språkets renhet, på dess
naturliga lynne, manlighet och värdighet i stilen";
att "på hvarje sida utsätta årtal för de där omnämnda
händelser" m. m. (Jfr A. E. Knös, "Om
revision af svenska bibelöfversättningen", och C.
Olbers, "I bibelöfversättningsfrågan", h. 1, där
instruktionen finnes aftryckt.) Denna kommissions
första öfversättning utkom 1774-92, men blef förkastad
vid jubelfesten 1793, därför att "hon var
gjord efter en parafraserande metod och tillika röjde,
genom språkets modernisering och en viss riktning
till förståndsmässighet, stort inflytande af tidehvarfvets
neologi". Denna dom var dock ej fullt rättvis,
ty öfversättningen hade stora förtjänster, åt hvilka
en senare tid gifvit sitt erkännande. En ny kommission
bildades emellertid och började sitt arbete
omkr. 1805. Dennas verksammaste medlemmar voro
Samuel Ödmann och J. A. Tingstadius. Men de
meningsskiljaktigheter, som förefunnos dem emellan,
i det den förre var anhängare af den parafraserande
öfversättningsmetoden, hvaremot den senare
ville göra den estetiska synpunkten företrädesvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
