Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bibelkritik. I. Textkritik - Bibelkritik. II. Historisk kritik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bibelkritik
textkritiska svårigheter erbjuda också t. ex. vissa af
de s. k. mindre profeterna.
b) Nya testamentet. Icke heller af nya test. finns
någon originalhandskrift i behåll. Men svårigheten
att komma till klarhet om den ursprungliga texten
är här ojämförligt mycket mindre än i gamla test.
Dels finnas nämligen två så gamla handskrifter som
"Codex sinaiticus" och "Codex vaticanus", båda
från 300-talet, af hvilka den förra är fullständig
och den senare innehåller större delen af nya test.,
och tillika värdefulla handskrifter från 400-talet
o. s. v. (se art. Bibelhandskrifter), dels
förekomma ganska många citat ur nya test. hos de
äldre kyrkofäderna från 200- och 300-talen. Därför
har den kritiske forskaren mera besvär än verklig
svårighet af de tusentals, till största delen dock
obetydliga, olika läsarterna, som finnas, om man
sammanräknar dem alla ur de öfver 100 "uncialhandskrifterna"
från 4:e till 10:e årh. och de till öfver
2,000 uppgående "minuskelhandskrifterna" från 9:e
till 16:e årh., hvilka olika läsarter bero på missförstånd,
slarf vid afskrifningen, uppsåtliga "förbättringar"
o. s. v. Den okritiska upplaga af nya test.
på grundspråket, som fått namn af "Textus receptus"
och som utgafs 1633 af bröderna Elzevier
i Leiden, begagnades ända långt in i 19:e årh.
såsom normalupplaga, och så stor är konservatismens
makt, att den ännu ej (1904) alldeles förlorat
sin betydelse, trots de många ytterst förtjänstfulla
kritiska textupplagorna af Tischendorf, Westcott
& Hort m. fl. (se Bibeltext).
II. Historisk kritik. a) Gamla
testamentet. Redan Luther uttalade sig emot medeltidskyrkans
hufvudsakligen från judarna hämtade uppfattning
af gamla test., d. v. s. den uppfattning,
som ännu gäller såsom den strängt ortodoxa, nämligen
att Moseböckerna äro författade af Mose, att
Josuaboken är författad af Josua, Daniels bok af
Daniel under babyloniska fångenskapen, att i allmänhet
hvar och en af de bibliska böckerna är författad
af den, hvilkens namn boken bär, att den
gammaltestamentliga kanon afslutades vid Esras tid
kort efter återkomsten från den babyloniska fångenskapen
samt att alla gamla testamentets böcker äro af
Gud inspirerade uppenbarelseurkunder o. s. v. Luther
förklarade, att det ingenting betydde, om l:a Mosebok
var skrifven af Mose eller af någon annan; att
"Konungaböckerna i historisk trovärdighet äro
hundra tusen steg framom Krönikeböckerna"; att
han är "fientligt stämd mot Esters bok därför att den
judaiserar för mycket och är behäftad med mycken
hednisk oart" m. m. Främmande för bibelkritik var icke
heller Calvin. Men den, som först med
mera vetenskaplig kritik behandlade gamla test.,
var den engelske filosofen Th. Hobbes (d. 1679),
som i sin "Leviathan" (1651) förfäktade den meningen,
att af inre skäl Moseböckerna omöjligen
kunde vara författade af Mose och att Josuaboken
lika litet kunde vara författad af Josua, att 79:e
psalmen var författad under Makkabeertiden och
att för öfrigt en stor del af de gammaltestamentliga
skrifterna var författad under och efter "exilen"
(den babyloniska fångenskapen). Kort därefter
(1655) underkastade Isaac la Peyrere (d.
1676) i sitt "Systema theologicum ex præadamitarum
hypothesi" Pentateuken (Moseböckerna) en
kritisk undersökning, hvari han kom till det resultat,
att detta verk hvarken kunde hafva Mose till
författare eller ens kunde hafva blott en man till
författare, utan vore af flera författare ifrån flera
urkunder sammanskrifvet. Därtill uttalade han den
tanken, att de flesta bibliska böcker, sådana de nu
föreligga, icke äro originalarbeten. Några år senare
(1670) framträdde den judiske filosofen B.
Spinoza (d. 1677) i sin "Tractatus theologicopoliticus"
med en kritisk framställning af den hel.
skrifts tillkomst. Pentateuken i sin nuvarande gestalt
samt de rent historiska böckerna anser han
vara författade efter exilen hufvudsakligen af Esra,
som därvid på ett tendentiöst sätt, för att få till
stånd en pragmatisk judisk nationalhistoria, delvis
begagnat äldre, stundom hvarandra motsägande urkunder.
Äfven de profetiska och poetiska böckerna
underkastade han en liknande kritik. Året efter
Spinozas död (1678) utkom den franske oratorianen
Richard Simons (d. 1712) "Histoire critique
du vieux testament", hvari den åsikten förfäktas,
att många af de gammaltestamentliga skrifterna,
framför allt Pentateuken och de öfriga historiska
böckerna, icke föreligga i sin ursprungliga gestalt,
utan äro öfverarbetningar och omredigeringar af
äldre urkunder. Simon tänkte sig saken så, att,
likasom bland andra österländska folk funnos officiella
häfdatecknare, bland Israels folk profeterna
representerade ett sådant ämbete alltifrån Moses
dagar. Genom dem hade under tidernas lopp uppstått
urkunder af olika slag, som efter exilen samlades
och omredigerades af Esra och andra skriftlärde
på hans tid. Så hade den gammaltestamentliga
kanon uppstått. I England uppträdde 1739
en teolog, Parvish, med påståendet, att 5:e
Mosebok är en produkt från 600-talet f. Kr. Alla
nu nämnda kritiker blefvo föremål för mycken, delvis
våldsam opposition. Så blef t. ex. Simons "Histoire
critique" konfiskerad. Den lärdaste och talangfullaste
motståndaren till denna bibelkritik var den
lutherske teologen Johann Gottlob Carpzov
i Leipzig (d. 1767), som företrädesvis i "Critica
sacra" af 1728 skarpt polemiserade mot kritiken
till försvar för den gamla ortodoxa uppfattningen.
Efter en tids stillastående i bibelkritikens
historia framträdde 1753 den franske läkaren
Jean Astruc (se d. o.), af judisk börd, med
sina epokgörande undersökningar af de olika källorna
till l:a Mosebok (se Pentateuken).
Kort därefter (1773) uppträdde "den nyare teologiens
fader", tysken J. S. Semler (d. 1791),
med sitt arbete "Apparatus ad liberalem veteris
testamenti interpretationem", där han söker förklara
de gammaltestamentliga böckernas tillkomst
på vanlig historisk väg och söker uppvisa, huruledes
de gammaltestamentliga åskådningarna dels äro nationella
egendomligheter, dels "barn af sin tid",
och att de för oss kristna icke längre äro bindande.
En plats i bibelkritikens historia bör tillerkännas
äfven den tyske skalden J. G. Herder (d. 1803),
som i flera af sina skrifter med fin och spirituell
uppfattning behandlat den gammaltestamentliga
diktningen ur litteraturhistorisk synpunkt, särskildt
i "Vom geist der ebräischen poesie" (1782) de
poetiska böckerna i gamla test., hvilka han kallar
"vårt släktes barndomspoesi". J. G. Eichhorn
(d. 1827) tillgodogjorde sig i "Einleitung in das
alte testament" (1780-83) de föregående kritiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
