- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
237-238

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bibelkommunister ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Bibelkritik

H. E. Ryle. - I Sverige har teol. d:r S. Fries
uppträdt såsom representant för wellhausenianismen
i arbetet "Israels historia" (1894). Lektor L.
Bergström
företräder i litteraturhistoriskt afseende
väsentligen samma ståndpunkt i flera skrifter,
såsom "Om Moseböckernas uppkomst" (1892),
"Moseböckernas värde" (1893) och "Om judafolkets
profeter" (1895), utgörande n:ris 5, 8 och 24
af "Svenska spörsmål".

b) Nya testamentet. Af de äldste kyrkofädernas
skrifter synes, att redan före år 200 nytestamentliga
skrifter gruppvis voro samlade och i denna form
begagnades af församlingen. Så bildade evangelierna
en grupp, Apostlagärningarna och Paulus’ bref
m. m. en annan o. s. v. (se vidare Bibelkanon).
Men redan vid den tiden var det apostoliska författarskapet
till hebreerbrefvet, 2:a Petrus’, 2:a och
3:e Johannes’, Jakobs och Judas’ bref samt Uppenbarelseboken
starkt ifrågasatt eller rent af förnekadt,
under det att andra skrifter, t. ex. Barnabas’ bref och
Hermas’ "Herden", på vissa håll åtnjöto nära nog
apostoliskt anseende. Detta förhållande fortfor, äfven
sedan nya testamentets kanon, sådan vi nu hafva den,
blifvit fastställd i österlandet genom Athanasios år
367 (då Uppenbarelseboken för första gången i österländska
kyrkan blef förklarad för apostolisk) och i
västerlandet genom synoderna i Hippo 393 samt i
Kartago 397 och 419. Men småningom tystnade
under medeltiden gensägelserna mot dessa "antilegomena".
Vid reformationstidehvarfvets början
vaknade dock tviflen på dessa skrifters äkthet
ånyo till lif. Erasmus Roterodamus var
den förste, som uttalade dem. Flera katolska teologer
instämde, såsom kardinal Cajetanus i sin
kommentar till nya test. äfvensom längre fram
Bellarmini "De verbo Dei". Tridentinska
mötet befallde dock 1546, att denna kritik skulle
vara slut för alla tider, hvilket vatikankonsiliet
1870 stadfäste. Bland reformationens män förklarade
Carlstadt i "Libellus de canonicis scripturis"
(1520) de ofvannämnda "antilegomena" vara af en
lägre, "en 3:e rang", under det att evangelierna
innehade "l:a rangen" och Paulus’ bref "2:a
rangen". Uppenbarelseboken stod, enligt Carlstadts
mening, t. o. m. på gränsen af att vara en apokryfisk
bok. Luther själf behandlade nya test.
kritiskt. Uppenbarelseboken frånkände han både
apostolisk och profetisk anda, och Jakobs bref ansåg
han vara skrifvet af en from man, som "ej varit
vuxen" sin uppgift. Hebreerbrefvet ansåg han ej heller
för apostoliskt. "Kärnan i Skriften" voro för honom
Johannes’ evangelium, Paulus’ bref och l:a Petrus’
bref. Zwingli ansåg, att Uppenbarelseboken "ej
var någon biblisk bok". Oecolampadius och
Butzer ställde de 5 s. k. katolska brefven jämte
Uppenbarelseboken på ett lägre trappsteg än de
öfriga nytestamentliga skrifterna. Själfve Calvin
förbigick i sin kommentar såväl Joh. 2:a och 3:e
bref som Uppenbarelseboken. På den reformerta
sidan är Beza den, som omsider fastslår de omtvistade
böckernas apostoliska anseende, en åskådning,
som på den lutherska sidan omfattas af Melanchthon
och den s. k. filippistiska riktningen.
Lutheranerna Brenz och Martin Chemnitz,
en af konkordieformelns författare, fasthålla däremot
den ursprungliga luthersk-kritiska uppfattningen,
särskildt i opposition mot tridentinska mötets beslut;
ja, Chemnitz kallar de ofta nämnda tvifvelaktiga
böckerna rent af för "apokryfer". I de lutherska
bibelöfversättningarna fingo dessa böcker sin plats i slutet
af nya testamentet, och de fleste lutherske teologer
under reformationstidehvarfvet (Urbanus, Rhegius,
Hutter m. fl.) gjorde en bestämd skillnad
mellan dessa böcker och de öfriga, om också ej så
stor skillnad som Chemnitz. Under följande århundrade
vidhålla t. o. m. Johann Gerhard,
Quenstedt och Calovius skillnaden, ehuru
blott till namnet. Men Pfeiffer (d. 1698) och
Hollazius (d. 1713) söka alldeles utplåna den.
Snart visar sig dock åter en begynnande kritisk
rörelse. Arminianerna med Hugo Grotius i
spetsen begynna i midten af 1600-talet kritiskt skärskåda
de s. k. antilegomena. Ej långt därefter
fordrar Spinoza kritikens frigörelse. Deisterna
och de s. k. "fritänkarna" på 1700-talet sätta
denna fordran i verket. Äfven katolska lärde, såsom
Richard Simon (se sp. 234) och Du Pin (d.
1719), syssla med nytestamentlig kritik i opposition
mot den protestantiska verbalinspirationsläran. Bland
protestanterna betonade Georg Calixtus nödvändigheten
att inskränka inspirationsläran till det
rent teologiska innehållet af skriften. Genom J. D.
Michaelis’
epokgörande arbete "Die göttlichen
schriften des neuen bundes" (som utkom i 4 uppl.
mellan 1750 och 1788) blef denna uppfattning vetenskapligt
kritiskt bestyrkt såsom den enda rätta, på
samma gång Michaelis yrkade på, att endast sådana
böcker, som kunde kritiskt uppvisas hafva apostlar
till författare, borde anses innehålla inspirerade
ställen. Af ej ringa betydelse i kritiskt afseende
var äfven Lessings framhållande af den protestantiska
ortodoxiens cirkel: mot den romerska kyrkans
tradition sätter den protestantiska kyrkan en
bibelkanon, som den har traditionen att tacka för.
J. S. Semler (se sp. 234) kämpade, i synnerhet i
"Abhandlung von freier untersuchung des kanon",
för bibelkritikens rätt, därvid åberopande sig, hvad
särskildt den nytestamentliga kritiken beträffade, på
den gamla kyrkan, som vid upprättandet af nya testamentets
kanon utöfvat sådan kritik, och på Luther,
som intagit en fri, kritisk ställning till bibeln. Det
för Semlers kritik utmärkande, att han söker påvisa
allt "tillfälligt" i bibeln och bortrensa "det lokalas,
det temporäras och det nationellas slagg", framträder
också vid hans nytestamentliga kritik. De
Wette
(se sp. 235) är en betydande kritiker äfven
på det nytestamentliga gebitet. Men hans åsikter
växlade och modifierades, allteftersom nya upplagor
af hans skrifter kommo ut. Omsider stannade han
vid det resultat, att Uppenbarelseboken ej är af
aposteln Johannes, att de s. k. pastoralbrefven ej
äro af Paulus, att 2:a Petrus’ bref är oäkta och att
l:a Petrus’ och Jakobs bref äro "misstänkta". Den
bekante F. E. D. Schleiermacher (d. 1834)
hade i hufvudsak samma kritiska åsikter som De
Wette. Uppslag till den radikala nytestamentliga
kritiken blef D. F. Strauss’ uppseendeväckande
"Das leben Jesu", som utkom 1835. Där frånkännes
de fyra evangelierna på det hela taget allt
historiskt värde, i det de förklaras innehålla till
största delen sagor om en viss rabbin, Jesus af
Nasaret, i analogi med forntidens sed att efter stora
mäns död utsmycka deras lefnad med underbara
tilldragelser och gärningar. Strauss hade fått stoff

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:06 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0143.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free