- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
239-240

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bibelkommunister ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

till sina idéer genom sin lärare Ferdinand
Christian Baur
, den s. k. Tübingenskolans
upphofsman och egentlige målsman, som dock aldrig
delade Strauss’ "mytiska" uppfattning. Baur hade
i den äldre, icke-kanoniska litteraturen fått ämne till
hvad han kallade en "positiv" kritik. I denna
litteratur fann han en motsats mellan judaistisk
(petrinsk) och paulinsk kristendom, en motsats, som
han sedan spårade i de flesta nytestamentliga skrifter,
dock med där rådande tendens att utplåna denna
motsats. "Men tendensskrifter kunna icke vara historiskt
tillförlitliga och äkta apostoliska". Efter denna
regel såsom norm för äkthetens bedömande menar
Baur sig finna, att endast Romarbrefvet, Galaterbrefvet,
Korinterbrefven och Uppenbarelseboken äro
äkta apostoliska. I Baurs fotspår gick E. Zeller,
som först ensam och sedan 1848 i förbindelse med
Baur 1842–57 utgaf Tübingenskolans organ "Theologische
jahrbücher", sedan 1858 utgifvet af A.
Hilgenfeld
under titel "Zeitschrift für wissenschaftliche
theologie". Såsom öfriga representanter
för Tübingenskolan må nämnas C. Planck, L.
Georgii
, A. Schwegler, K. R. Köstlin,
G. Volkmar, H. Lang. (Jfr Baur, Strauss
och Tübingenskolan.) I Frankrike representerades
Tübingenskolan af E. Renan, i Holland
af S. Hoeckstra, F. W. B. van Bell och
S. H. Scholten</sp>. Längre än Tübingenskolan i
radikal riktning gick tysken Bruno Bauer, som
i flera skrifter från och med 1840 drastiskt utvecklade
Strauss’ och Baurs idéer och förklarade samtliga
nya testamentets skrifter vara författade i midten
och slutet af 2:a årh. Holländaren A. Pierson
nekade Jesu persons historiskhet och de paulinska
brefvens äkthet. Holländaren A. D. Loman och
schweizaren R. Steck gingo tillbaka till Bruno
Baners ståndpunkt, men sökte dock själfständigt
genomföra denna. Längst gick den anonyme författaren
till det 1887 utkomna engelska arbetet "Antiqua
mater, a study of Christian origins", där
kristendomen framställes såsom ett resultat af en
judisk reformrörelse i förening med Simon Magus’
och Marcions grekisk-romerska gnosis; Jesus, Petrus
och Paulus voro uppdiktade personer. Mot Tübingenskolan
uppstod icke blott från ortodox, utan
ock från kritisk sida en stark opposition, som sedan
förblifvit härskande. På den kritiska sidan må
nämnas E. Reuss, F. Bleek, D. Schenkel (förf. till "Charakterbild Jesu"), H. von Ewald,
A. Ritschl, C. Weizsäcker, J. Holtzmann, W. Mangold, O. Pfleiderer, E.
Schürer
, A. Harnack, hvilka delvis i sinsemellan
olika, men alla i väsentliga punkter bestrida
denna skolas påståenden, under det att de i åtskilligt
gifva den rätt. Alla hafva de sökt visa, af flera
olika skäl, att motsatsen mellan judaistisk och paulinsk
kristendom inom den första kristna församlingen
icke hade den betydelse, som Baur ansåg. Vidare
må här framhållas hurusom den bekante handskriftforskaren
Konst. Tischendorf i sin skrift
"Wann wurden unsre evangelien verfasst?" (4:e
uppl. 1866) sökte bevisa alla fyra evangeliernas
äkthet och hurusom textkritikern Berlinprofessorn
B. Weiss anser de flesta nytestamentliga skrifterna
författade före Jerusalems förstöring år 70, Markus’
evangelium kort förut, Matteus’ evangelium kort efter,
Lukas’ evangelium och Apostlagärningarna omkr. år
80 och att Johannes skrifvit Uppenbarelseboken före
och sitt evangelium efter Jerusalems förstöring o. s. v.
Den vanliga kritiska åsikten är eljest, att Johannes’
evangelium och Uppenbarelseboken icke kunna hafva
samme författare. Främst på dagordningen inom
den nytestamentliga kritiken står för närvarande
(1904) evangeliekritiken, i all synnerhet frågan om
"det 4:e evangeliet". Bland de första evangelierna
("synoptikerna") anses numera Markus’ evangelium
allmänt för att vara äldst och ursprungligast. Matteus’
evangelium anses icke, åtminstone icke i sin
nuvarande gestalt, vara skrifvet af aposteln Matteus.
För öfrigt kunna vissa delar af ett evangelium af
kritiken angripas såsom ohistoriska, fastän evangeliet
till största delen anses vara äkta. Så anser t. ex.
H. A. W. Meyer i sin kommentar berättelsen om
Jesu bebådelse och aflelse i Lukas’ 1 kap. för oäkta
o. s. v. Det första allvarsamma angreppet på Johannesevangeliets
apostoliska ursprung och äkthet
gjordes af K. G. Bretschneider 1820. Efter
en tjugoårig "förlägenhetspaus" förnyades detta
angrepp af Strauss, Bruno Bauer, Schwegler, Baur
m. fl. samt slutligen af O. Pfleiderer 1887, hvilka
allesammans anse det 4:e evangeliet författadt
tidigast i midten af 2:a årh. Hvad beträffar tiden
för detta evangeliums tillkomst, visar kritiken dock
en bestämd tillbakagång. Så föreslog Baur såsom
tiden för författandet något af åren 160–170, men
redan Renan och Schenkel stannade vid åren
110–115, och yngre kritiker gå tillbaka till år 100.
Bland mera kritiska teologer hafva Johannesevangeliets
apostoliska ursprung och äkthet försvarats först
och främst af Schleiermacher och sedan med olika
uppfattningar och olika styrka af Bleek, Bunsen,
Ewald, de Wette, A. Ritschl, P. Lobstein, J.
Kaftan, H. Wendt m. fl. Anmärkas må Ritschls
yttrande att "oäktheten erbjöd mycket större svårigheter
än äktheten". Renan, C. Hase, den bekante
kyrkohistorikern, Reuss och Weizsäcker tillerkänna
detta evangelium ett indirekt johanneiskt ursprung,
i det att de antaga, att evangeliet efter apostelns
död blifvit författadt af hans lärjungar i Efesos,
"den efesinska skolan", hvarvid enligt Weizsäcker
vissa idéer och partier, t. ex. logosläran, dock icke
härleda sig från aposteln. En annan åsikt är, att
icke aposteln Johannes, utan en efesinsk presbyter
med detta namn skulle vara Johannesevangeliets författare
eller också Uppenbarelsebokens. Jfr H. K. H. Delff,
"Das vierte evangelium" (1890) och S.
A. Fries, "Det fjärde evangeliet och hebreerevangeliet"
(1898). – Den nytestamentliga kritiken är
på de flesta punkter ännu vacklande. Särskildt
väntar frågan om Johannesevangeliet ännu på ett
ur kritisk-vetenskaplig synpunkt fullt tillfredsställande
svar – om ett sådant svar någonsin kan
gifvas. Den nyaste utförliga redogörelsen för den
nytestamentliga kritikens historia och närvarande
ståndpunkt har lämnats af Strassburgprofessorn H. J.
Holtzmann i "Lehrbuch der historisch-kritischen
einleitung in das neue testament" (1885; 3:e uppl.
1892).
J. P.

Bibelot [bibla], fr., litet prydnadsföremål.

Bibelsällskap, förening för bibelns spridning.
Under medeltiden blef bibeln, såsom naturligt var,
mycket sällsynt och fanns nästan endast i kyrkorna
och klostren. Reformatorerna vinnlade sig mycket om
densammas spridning, och till 1559 upplades Luthers

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:54:42 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0144.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free