Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bibeltext. II. Nya testamentets text - Bibeltryckstunnan, kamer., användes till bekostande af bibelns öfversättning till svenska - Bibelverk, större exegetisk-populära arbeten som innehålla de bibliska skrifterna i öfversättning - Bibelöfversättningar. I. Gamla testamentet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bibeltryckstunnan-Bibelöfversättningar
100-talet. De voro skrifna med uncialskrift, d. v. s.
med stora bokstäfver, på papyrus eller tunt pergament,
utan interpunktion eller skillnad mellan orden.
Diakonen Eutalios i Alexandria gjorde (omkr. 462)
en indelning af texten i rader, hvar och en innehållande
så många ord, som borde uttalas utan uppehåll
(stiker, stikometri). I st. f. ny rad begagnades
sedan punkter, och så skedde en öfvergång
till den nu brukliga interpunktionen. Redan förut
fanns, dock olika på olika trakter, en indelning i
kapitel och en annan i perikoper, hvilken senare
utvecklades af Eutalios. Den nuvarande kapitelindelningen
har antagligen äfven, hvad nya testamentet
vidkommer, kardinalen Stephen Langton (se
ofvan) till upphofsman; versindelningen tillskrifves
den lärde boktryckaren Robert Estienne (Stephanus)
i Paris, hvilken införde den i sin upplaga
af 1551. Redan tidigt insmögo sig olika läsarter,
som härledde sig dels från grammatiska, stilistiska
eller dogmatiska bevekelsegrunder, dels från missförstånd
eller fel af afskrifvarna. I 3:e årh. lär en
egyptisk biskop, Hesychios, och en antiokensk presbyter,
Lukianos, hafva verkställt granskningar af
nya testamentets text. Man kan i det hela urskilja
två hufvudriktningar af läsarter: den orientaliska
och den occidentaliska. - 2) Den tryckta texten.
De äldsta tryckta upplagorna af nya testamentets
grundtext (kallade editiones principes, d. ä. hufvudupplagor)
voro komplutensbibeln (se ofvan) och den
af Erasmus Roterodamus 1516 i Basel utgifna upplagan,
stödd på tvenne handskrifter af föga värde.
Erasmus utgaf nya, något förbättrade upplagor 1519,
1522, 1527 och 1535. Efter upplagan 1519 gjorde
Luther sin öfversättning. Erasmus’ upplagor aftrycktes
i olika länder flera gånger. Den ofvannämnde
Robert Estienne gaf ut två upplagor 1546
och 1549 samt 1550 en folioupplaga, "editio regia",
alla byggda på Erasmus’ 5:e upplaga. Hans mest
betydande upplaga är den ofvannämnda af 1551
med versindelning. Efter denna upplaga utgaf Theodore
Beza från 1565 flera editioner. 1624 utgåfvo
boktryckarna Bonaventura och Abraham Elzevier i
Leiden en upplaga, hufvudsakligen grundad på
Estiennes af 1550. Företalet till andra upplagan
1633 förklarade denna vara "den af alla antagna
texten" (textus ab omnibus receptus) och denna
elzevierska "textus receptus" har ända till våra
dagar (1904) varit dominerande, trots sitt ringa kritiska
värde. Sedan hafva dels betydande textkritiska
arbeten, dels värdefulla textkritiska upplagor af nya
test. utgifvits af engelsmännen Mill (d. 1707) och
Bentley (d. 1742) och tyskarna Bengel (d. 1752),
Wettstein (d. 1754), Semler (d. 1791), Griesbach
(d. 1812), Matthæi (d. 1811), dansken Birch (d.
1829), tysken Lachmann (d. 1851). Den mest kände
nytestamentlige textkritikern i nyare tid torde dock
vara tysken Konstantin Tischendorf (d. 1874). Från
1841 utgaf han 8 olika upplagor af det grekiska nya
testamentet. Till grund för de sista af dessa upplagor
ligger till stor del den af honom i Katarina-
klostret på Sinaihalfön upptäckta berömda "Codex
sinaiticus" från 4:e årh. Efter Tischendorfs död
utgåfvos nya editioner af 0. Gebhardt, byggda på
den förres efterlämnade textkritiska material. En
med Tischendorf samtida framstående forskare var
engelsmannen Tregelles (d. 1875). Jämte honom
intar hans landsman Scrivener (d. 1891) en värdig
plats inom den nytestamentliga textkritiska forskningen.
Höjdpunkten af denna forskning betecknas
likväl af de båda Cambridge-professorerna B. F.
Westcott (d. 1901 som biskop af Durham) och F. J.
A. Hort (d. 1892), genom deras epokgörande arbete
"The new testament in the original greek", som
efter mångåriga förarbeten utkom i två delar 1881.
En framstående textkritisk forskare är äfven Berlin-
professorn B. Weiss. Tysken E. Nestle har utgifvit
förtjänstfulla fickupplagor af det grekiska nya testamentet
(4:e uppl. 1903), baserade på den föregående
forskningens resultat.
Bibeltryckstunnan, kamer., var en s. k. afkortning
å tionden och kallades så, emedan den enl.
ett k. bref af 1601 användes till bekostande af
bibelns öfversättning till svenska och tryckning. 1691
indrogs större delen till kronan, och resten utgick
som aflöning till elementarlärare, tills på 1870-talet
dessa indelningar ersattes med statsmedel och den
gamla skatten upphörde.
Bibelverk kallas större exegetisk-populära arbeten,
som innehålla de bibliska skrifterna i öfversättning,
med förklaring, inledning, historiska och
geografiska upplysningar m. m. Bland sådana verk
må nämnas: den mystiska "Berleburg-bibeln" (tysk
1726-42), "Engelska bibelverket" (öfvers. på tyska
1749-70), Starkes "Synopsis" (1733-44; nya
testamentet, öfvers. på svenska 1872-77), Michaëlis’
bibelverk (1769-92), J. P. Lange, "Theologisch-
homiletisches bibelwerk" (1856-77), K. K.
J. Bunsen, "Vollständiges bibelwerk für die
gemeinde" (1858-65), Gerlachska bibelverket i
flera upplagor (öfvers. på svenska af T. Wensjoe
samtidigt med l:a tyska uppl. 1842-56). Det
största svenska bibelverket är Gezeliernas (af
Johan Gezelius d. ä. och d. y., fader och son). Det
börjades 1674; nya testamentet utkom 1711, gamla
testamentet 1728; ny uppl. 1863-66. Mycket
spridd är Fjellstedts "Bibel med förklaringar"
(1849-55; sedan nya upplagor). I vetenskapligt
hänseende mera pålitlig är Melins "Den heliga
skrift i beriktigad öfversättning med förklarande anmärkningar"
(1858-65); nya upplagor hafva utgifvits.
- För vetenskapligt studium afsedda bibelverk
äro de i midten af 1800-talet utgifna "Biblischer commentar
über das alte testament" af C. F. Keil och
F. Delitzsch och "Kritisch exegetischer kommentar
über das neue testament" af H. A. W. Meyer
m. fl. ("Meyerska kommentaren") samt den på 1890-
talet utgifna kritiska "Handkommentar zum alten
testament" af D. W. Nowack m. fl. ("Nowackska
kommentaren"). De två förstnämnda ha upplefvat
flera upplagor.
Bibelöfversättningar. I. Gamla testamentet.
1) Grekiska: a) Den alexandrinska öfversättningen,
äfven kallad "Septuaginta" (d. ä. sjuttio),
ofta betecknad LXX. Enligt sagan kallade den
egyptiske konungen Ptolemaios Filadelfos (284-
246 f. Kr.) 72 judiska lärde från Jerusalem till
Alexandria, 6 från hvarje stam, för att öfversätta
gamla testamentet på grekiska. Dessa påstås hafva,
utan att meddela sig med hvarandra, utfört hvar
sin öfversättning i hvar sin cell under 72 dagar
och sedan jämfört arbetena, hvarvid alla öfversättningarna
befunnits ordagrant lika. Det verkliga
förhållandet torde hafva varit, att denna öfversättning
börjades under nämnde konungs regering, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
